"Kungsfiskare så vitt man kan se"
Naturjulkalendern 2025: Louise Håkansson
Louise Håkansson är bosatt i nordvästra Skåne och fotograferar i huvudsak fåglar och vilda djur.
– Naturintresset har jag haft med mig sedan barnsben och fotograferat i naturen har jag gjort i 15 års tid. Upplevelsen är för mig nummer ett - fotot är en bonus. Att vistas i naturen är återhämtande och inspirerade ur många olika aspekter.
• Se fler av Louises bilder på Instagram
”Vintern brukar mestadels vara mörk, blåsig och regnig i Skåne. När dagarna dessutom är korta så är det svårt att kombinera arbete med naturintresset. Men så en dag i februari så damp det ner lite snö – tur för mig på en ledig dag, jag visste precis vilket motiv jag ville fokusera på. Ett motiv jag inte hade sedan tidigare.
En kungsfiskare i ett snölandskap. Kontrasterna.
”Storlom siktad genom nyutsprungna björkblad.”
Under våren när naturen återigen vaknar till liv, flyttfåglarna vänder åter och de gröna nyanserna tar vid så får också vi ny energi. Vi fascineras varje vår över hur grön naturen faktiskt kan bli.
När storlommen hade återvänt till sin sjö i april så gjorde jag – precis som jag brukar varje år – ett efterlängtat besök. Storlommen är väl ändå en av våra vackraste fåglar – i mitt tycke. Den ser så stolt och självsäker ut; i sin vackra fjäderdräkt och med sitt omisskännliga rop.
Grävling: ”Nyfiken på världen men håller sig nära mamma”
Min absoluta höjdpunkt på året är att se vad grävlingarna hittar på. Jag har kunnat följa en grävlingsfamilj under många år. Kanske har det skett något generationsbyte – men platsen är densamma. En tyst plats. Med bara naturens ljud. Här kan jag sitta i flera timmar och bara vänta på att en grävling ska titta upp ur sitt gryt. Har jag tur så sker det innan mörkret faller. Att ostört sitta på behörigt avstånd och studera deras beteende är något jag känner mig tacksam över att få uppleva. Hur dom kommunicerar med varandra, vädrar bäddmaterial, fyller på med nytt bäddmaterial, letar efter något att äta, kliar sig på magen som bara en grävling kan eller sätter sig på rumpan i solens sista varma strålar och bara njuter. Det är precis lika intressant varje gång.
Björnen: ”Brummelibrum, vem lufsar där?”
Midsommarveckan bjöd på något alldeles speciellt. Jag och en vän besökte ett av Wild Nordics fotogömslen. Förhoppningen var att få se Sveriges största rovdjur – björnen. Men på vägen dit fick vi beskedet att områdets björnar förmodligen hade blivit bortskrämda av en vandrande björn och därför var inte chanserna så höga att vi skulle få se någon.
Efter fyra timmars väntan så hände det faktiskt. En brunbjörn!! Känslan är svår att beskriva – men pulsen var hög och spänningen steg – skulle vi hinna knäppa några foton? Den rusade tillbaka ut i skogen igen – men kom tillbaka någon timme senare och stannade i ungefär 20 minuter då den passade på att smaka på godbitarna som var utplacerade.
”Kattuggla i höstskrud”
Fördelen med årets olika säsonger är att vi fotografer kan variera oss så mycket. Men fotograf eller inte så tycker nog de flesta att hösten är fantastisk i sin färgprakt. Kattugglan fotade jag i början av november. En gren i förgrunden med höstlöv på bidrog till en fin färgklick. Trots att det här året har varit ett väldigt magert fotoår för mig – så har naturen bjudit mig på många fina upplevelser.
Det är roligt att leta motiv i naturen. För det finns oändligt.
Jag hoppas att människan i framtiden blir bättre på att ta hand om den. För vi behöver den.
Tack för att ni tog er tid att läsa – jag önskar er alla en god jul och ett gott nytt år!”
