Naturjulkalendern 2025: Julia Westergren

• Se fler av Julias bilder på Instagram eller westergrenphotography.com

”För mig har naturen alltid varit den plats där jag hittar riktning och det här året har många timmar tillbringats i öppna kustlandskap, våtmarker och i vidsträckta skogar. Där har jag följt allt från sydliga kärrsnäppor till kronhjortens rungande bröl i höstdiset. Ett år fullt av nya lärdomar, ögonblick och erfarenheter både som biolog och som fotograf.

Året började på ett lite annorlunda sätt. För första gången lade jag mer fokus på fototekniken än på resultatet. Efter att ha blivit antagen som ambassadör för organisationen Girls Who Click fick jag en mentor och tillsammans ägnade vi många utvecklingstimmar åt att tänka som en fotograf, åt fotoplanering och det tankearbete som sker innan bilden är tagen.

Tidigare har jag rusat efter känslan och ivern över att se vilt eller vackra motiv vilket har resulterat i att jag tryckt av utan att tänka efter. Det har resulterat i många bilder som blivit suddiga, röriga eller som saknar betydelse. Genom att titta tillbaka i mitt bildarkiv och vara ärlig mot mig själv har jag lärt mig att förstå både mina styrkor och svagheter. Att uttrycka det jag faktiskt vill säga genom en bild har blivit min största utvecklingsresa hittills.

Under våren fick jag sätta mina lärdomar på prov när jag fick återvända till arbetet med bevarandet av sydliga kärrsnäppa, en art som håller en varm plats i mitt hjärta. Men väl på Öland möttes jag av något som till en början kändes som en ovanligt tyst vår. Den största skillnaden var tofsviporna som tidigare fyllt markerna, men nu bara sågs ibland. Det märktes även hos de sydliga kärrsnäpporna, där många ägg blev tagna av predatorer innan vi hann till dem. Ibland kändes det hopplöst. Men långsamt började allt ändra riktning.

Jag fick följa projektet från de första stegen i voljärerna till ögonblicket då ungarna var redo att släppas ut. Det är något speciellt med att följa en art så nära under dess första tid i livet. Jag har fått följa människorna som viger sina liv för att rädda hotade arter till att följa de små fåglarnas milstolpar i sina liv. Det är något magiskt i det. Det höga engagemanget, det oerhört intensiva arbete som läggs ner och resultaten det medför för att rädda något så hotat. Det är häftigt att se vad vi kan åstadkomma när vi jobbar tillsammans för att skapa förändring.

Och våren, den avslutades med ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. I gryningen när solen precis bröt horisonten och målade landskapet i mjuka orangea toner åkte vi ut efter sydliga kärrsnäppor i det vilda. Vårt mål var att hinna fram i tid för att snabbt kunna ringmärka ungarna innan de lämnade boet. Framför oss låg de, fyra nykläckta ungar inte tyngre än tiokronor, små och fulla av liv. Att få bevittna något så litet i ett så stort landskap berörde mig. Det blev tydligt varför jag gör det här arbetet.

Språk utvecklas, ord förändras i betydelse och med tiden kan deras innebörd gå förlorad eller misstolkas. Men fotografier talar ett universellt språk. Uttryck, känslor och ögonblick, inget av det behöver översättas. Det blir ett visuellt avtryck av ett ögonblick, en plats. Oavsett hur världen förändras kommer bilden alltid att vittna om det som en gång var. Den kan hjälpa oss att förstå problem och inspirera till förändring.

Den här hösten har varit full av förändring. Jag har bytt ort för fortsatta studier inom biologi och hamnade i början på en forskningsstation där jag fick studera vilt i Sverige. Bland annat i Västergötland där vi studerade flera av våra svenska klövvilt under brunsten för kronhjort.

Det var något särskilt med den platsen. Jag har hört talas om begreppet ”shifting baselines” tidigare men det var första gången jag verkligen fick se det med mina egna ögon. Begreppet innebär att det man tidigare ansåg vara normalläget nu kan ha förändrats. Platsen kryllade av vilt; rådjur, vildsvin, dovhjortar, kronhjortar så långt ögat kunde nå. Stora flockar, de största jag någonsin sett. Ett myller av liv, en mångfald som är svårslagen. Många av Sveriges naturområden skulle kunna se ut så idag, men allt handlar om samhällets värderingar. Här blev också frågor om människans relation till vilt, om konflikter och samexistens, mer levande än någonsin för mig. Naturfotografering handlar inte bara om att skapa något tilltalande, utan de handlar också om att berätta om verkligheter från olika vinklar som är större än en själv.

Det är något rått, mystiskt och samtidigt oerhört vackert med brunstsäsongen. Kraften, dramatiken och tystanden däremellan. Mitt favoritögonblick utspelade sig i skymning där vi bara några meter ifrån en stor kronhjortshane kunde lyssna på brölet. Hanen och en annan hjort flera hundra meter bort turades om att visa sin styrka i mörkret som började falla.

Nu när jag skriver detta väntar vintern runt hörnet. Jag längtar efter de långa vinternätterna där snön får lysa upp vår omgivning. Där stjärnhimlen får glimra i natten och luften blir alldeles krispig. När norrskenet får dansa även längre söderut. Jag ser fram emot ännu ett år med fler erfarenheter, ögonblick, lärdomar och nya fotoberättelser.

Tack för att du har läst, jag hoppas att även du som läser detta har haft ett år med nya erfarenheter, minnen och kanske en ny lärdom eller två! Ha en riktigt mysig vinter och God Jul!”