De djupa lerslätterna är hem åt märkliga varelser, mer lika utomjordiska växter än djur. En av dessa är större cylinderros (Pachycerianthus multiplicatus), ett anemonliknande koralldjur som lever halvt nergrävd i leran i Skagerraks djupa vatten. I de delar av Gullmarsfjord som är skyddade från trålning kan cylinderrosen tillsammans med andra arter som större piprensare och röd fjäderpenna växa och frodas.
Naturjulkalendern 2025: Alexander Ahl
Alexander Ahl är 24 år och pluggar just nu till marinbiolog. Förutom en hobby som naturfotograf är han också engagerad i Fältbiologerna.
– Ett genomgående tema i mitt fotografi är därför att jag försöker visa skönheten i vår hotade natur. Jag tror starkt på att vi måste känna till naturen för att vilja skydda den och jag ser det därför som min roll att försöka visa upp den.
• Se fler av Alexanders bilder på Instagram.
”Mitt naturfotoår 2025 präglades av naturvård och naturskydd, både på land och i vatten. Året började i norra Bohuslän, och fortsatte från Medelhavets stränder till de djupa skogarna i Orsa Finnmark. Under vårvintern bodde jag på Tjärnö marina forskningsstation och skrev mitt examensarbete i marin populationsgenetik. Som avkoppling efter långa arbetsdagar i DNA-labbet gick jag ofta ut på klipporna för att följa ett par av spillkråka som häckade runt knuten, eller tog på en våtdräkt och gled ner under ytan för att leta efter nakensnäckor. På labbet pågår det också forskning kring bevarandearbete av våra svenska korallrev, så jag tillbringade även många kvällar med att öva på studiefotografering av de odlade korallerna i labbets källare.
Den småubbliga sköldnudingen (Onchidoris muricata) finns på grunda hårdbottnar utmed västkusten, där den lever av att beta mossdjur. Ofta förekommer den i tareskogar, men här fotograferade jag den i stället på en musselbevuxen badstege. Medan blåmusslorna frodas på bryggor, bojar och badstegar har de naturliga musselbankarna på västkusten minskat dramatiskt. Troliga orsaker till nedgången är samverkande effekter av klimatförändringar, trofiska effekter orsakade av överfiske på stora predatorer så som torsk, och övergödning.
Utöver min utbildning som marinbiolog och min hobby som naturfotograf är jag också engagerad i Fältbiologerna. Ett genomgående tema i mitt fotografi är därför att jag försöker visa skönheten i vår hotade natur. Jag tror starkt på att vi måste känna till naturen för att vilja skydda den och jag ser det därför som min roll att försöka visa upp den. Det gäller dels att förstå de ekologiska systemen, dels också att faktiskt ha en relation till arterna som lever däri. Varför ska vi bry oss om något vi inte ens känner till namnet på? På samma tema har jag ett särskilt intresse av att visa upp den gömda skönheten just under ytan. Det finns tusentals arter med lika roande namn som vackra utseenden. Vad sägs om variabel havscitron, trassligt havssnöre, blåprickig solbadare, eller röd solsjöstjärna? Alla fyra är exempel på arter som vi har i Västerhavets salta vatten.
Atlantstören (Acipencer oxyrinchus) var en urtidsjätte i svenska vatten fram tills att den utrotades under 1900-talets mitt. Nu kan arten vara på väg tillbaka tack vare ansträngningarna från eldsjälarna i återutsättningsprojektet ”Störens återkomst”. Tusentals unga störar har satts ut i Göta Älv, och fler ska det bli. Efter utsättning vandrar de unga störarna likt laxen ut i havet för att växa till sig. Om allt går vägen kommer de om 15–20 år vandra upp igen för att leka. Nu finns det återigen hopp för den utdöda svenska atlantstören.
När sommaren kom klev jag på ett tåg ner till södra Frankrike för att delta i FN:s havskonferens. Den första havskonferensen hölls 2017 och årets upplaga var den tredje i ordningen. På möten som detta träffas politiker, lobbyister, aktivister, och forskare från alla världens hörn samlas för möten och förhandlingar om havens framtid. Lika intressant som det är att diskutera de senaste framstegen inom havsforskning, lika frustrerande är det att följa förhandlingarna snigelfart framåt. Fler unga och studerande behöver delta på toppmöten som detta för att redan tidigt i karriären göra sina röster hörda för en hållbar havsförvaltning. För att sänka blodtrycket efter en vecka fylld av paneler, politikermingel och plenumdebatter hoppade jag i Medelhavet med en kamera i handen och en lufttub på ryggen. Väl tillbaka i Sverige byttes snabbt våtdräkten mot ett par stövlar, för nu bar det av till skogs.
Medelhavet är starkt påverkat av nedskräpning, överfiske och kustexploatering. Så sett var det passande att Nice på franska Rivieran stod som värd åt FN:s havskonferens. Munkfiskarna (Chromis chromis) i vattnet utanför hamnen verkade dock vara lyckligt ovetande om såväl miljöproblemen i sitt kristallklara hem som om mötet som pågick i de svala konferenstälten bara några hundra meter bort.
Förvisso ligger mitt personliga intresse främst i havet, men i Sverige står en av de största miljöpolitiska debatterna i skogen. För att minska våra utsläpp och samtidigt hejda den pågående artdöden i svensk natur är det nödvändigt att skydda större skogsområden och att bruka skogen mer ansvarsfullt än genom kalhyggesbruk. Därför följde jag med Fältbiologernas skogsnätverk för en veckas inventering i skogarna kring Fågelsjö i Orsa Finnmark. Det är en otrolig upplevelse att se en skog som aldrig kalhuggits, där månghundraåriga tallar står täckta av hänglavar och där korsnäbbar pilar mellan grenarna. För mig, en marinbiolog från västkusten, var det som att stiga in i en ny värld.
Dvärgbägarlav (Cladonia parasitica) är en signalart vars förekomst indikerar skog med höga naturvärden. Den förekommer i stora delar av Sverige, men som minskar på grund av modernt kalhyggesbruket. Trots den vida utbredningen är det ändå viktigt att rapportera arten, just på grund av de naturvärden som dess förekomst indikerar för.
När hösten kom var det dags för slutspurten i mitt examensarbete. Naturfotot fick stå tillbaka till förmån för timme efter timme framför datorn, dag ut och dag in, veckor i sträck. För att jag inte skulle tappa all verklighetskontakt drog några kompisar med mig upp till Gullmarn för att dyka en stilla lördag. 25 meter ner under ytan gick en mångårig dröm i uppfyllelse, nämligen att se större piprensare och större cylinderros i naturen (se bild högst upp i artikeln). Båda är arter som i Sverige bara förekommer i de djupare vattenmassorna där salthalten är lika hög som ute i världshavet, och som dessutom är känsliga för påverkan från trålning. I vinter hoppas jag kunna dyka lite oftare, och siktar bland annat på att kunna knäppa några bra bilder på larver från femarmad sprödstjärna som under höst och vinter simmar omkring som adventsstjärnor i vattenmassan.
Nu är det snart dags för ett nytt år och jag ser fram emot fler naturupplevelser såväl på land som under ytan. Vi ses, i havsmiljödebatten eller i tångbältet. Simma lugnt!”
