Naturjulkalendern 2025: Agnetha Lundberg

• Se fler av Agnethas bilder på agnethalundberg.se och Instagram.

”Nu sitter jag här igen och skall titta tillbaks på mitt fotoår 2025. Tänk vad fort ett år går och vad mycket jag hunnit med.

I år blev det väl kanske framförallt två stycken utlandsresor, dels till Yttre Hebriderna i månadsskiftet juli-augusti samt till Norra Wales i början av november när höstfärgerna exploderade där. Det var spännande, utmanande och häftigt att få uppleva dessa två platser.

Men kanske ändå, är det inte de här två resmålen jag stannar kvar vid när jag skall skildra mitt fotoår medan årets första snö sakta singlar ner från himlen här i Göteborg. Nej, det är de där små spontana naturfotoupplevelserna. Som när jag satt i den blommande liljekonvaljbacken nästan mitt i storstaden och drack mitt kaffe. Då dök helt plötsligt råbocken upp och tittade lite förundrat på mig innan den vandrade vidare, eller dygnet uppe på Kinnekulle i slutet av maj där egentligen det mesta var emot mig men ändå blev helt underbart med så mycket fotofeeling.

Frestelsen blev för stor när en kompis till mig lade upp lite bilder från Kinnekulle. Jag måste åka upp dit. Ett dygn däruppe innan storhelgen kändes som en perfekt idé när man som pensionär bestämmer helt och hållet över sin tid. Jag glömde bara en pytteliten detalj, att kolla väderleksrapporten för det här dygnet. Det gjorde jag först kvällen innan jag åkte upp. Från kl 11.00 skulle regna och sedan fortsätta resten av min vistelse där. Kanske inte det optimala, men det löser sig nog tänkte jag och slängde ner regnjackan i min minimala packning. För ett dygn behöver man inte packa ner så mycket kläder, eller hur?

Väl däruppe, så självklart började det regna prick kl 11.00 när jag precis skruvat på macrot vid Munkängarna. Men lite regn stoppar inte mig. Det blev en härlig stund bland Ramslöken. Fast pensionärsgänget som trotsat regnet blev lite oroliga när dom såg mig och undrade förskräckt om något hänt där jag låg raklång på marken. Jag tittade upp efter en stund och såg helt plötsligt platsen med nya ögon, såg landskapet, träden, grönskan. Varför har jag inte fotograferat detta tidigare utan bara koncentrerat mig på blommorna? Så där stod jag i ösregnet, såg motiven, komponerade och fick en härlig feeling. Glömde regnet och tiden och såg antagligen lite fånig ut med tanke på mitt lyckliga leende.

Nästa stopp var den lilla lokalen med Guckusko. Regnet fortsatte såklart men nu hade jag ju fått feeling så jag var helt obrydd för lite väta. Tills jag kom till platsen för Guckuskon. Den växer nere i en sänka i skogen, väl inhägnad och med upptrampade gångar, som normalt är torra fina jordstigar. Dessa hade nu förvandlats till blöt lera. O nej, inte stoppade det mig jag krängde av mig regnjackan och lade den som ett litet skydd för all leran. Ner på marken och jag kanade runt på de leriga gångarna. När jag väl reste mig upp igen och såg ut som någon som gått en rond i gyttjebrottning. Vad gjorde det! Jag fick några härliga bilder på denna vackra mäktiga orkidé.

Regnet det bara fortsatte så jag letade till slut upp en liten sittplats under största trädet där jag satt och njöt av en kopp varmt kaffe och en macka. Visst var det blött, jag lerig från topp till tå men framförallt glad, nöjd och så härligt tillfreds med tillvaron där uppe på Kinnekulle.

Resten av dagen ägnade jag åt att leta upp fler orkidéer och det var kanske en bra idé för i det blöta gräset så lyckades jag bli av med lite av leran på mina kläder. Kanske bra det för nu slapp pensionatsägaren låsa mig ute från pensionatet.

Dagen avslutade jag med en rejäl köttbullesmörgås med utsikt över Vänern. Där satt jag och såg hur regnvädret drev fram och tillbaka på andra sidan sjön. Ena stunden kunde jag se Läckö slott för att någon minut senare försvann slottet i regnet. Ett fascinerande skådespel.

När jag kom tillbaka till pensionatet insåg att jag kanske packat lite för lätt. Det blev att resten av kvällen sitta i mina rutiga pyjamasbyxor och gå igenom dagens skörd av bilder. Nästa dag sken solen från en klarblå himmel och jag styrde kosan tillbaks mot Göteborg efter ett sista litet stopp vid några av Kinnekulles historiska platser.

Ja, så kan ett dygn som landskapsfotograf/macrofotograf vara när det är alldeles underbart. Naturligtvis hann jag i år också med en liten tripp ner till Söderåsens nationalpark i lövsprickningen. Bästa frukoststället är nog däruppe på Kopparhatten när solens strålar så sakta börjar leta sig in i ravinen.

Jag vill också med dessa rader önskar er alla ett riktigt härligt och givande Gott Nytt 2026. Glöm inte att ge er ut i naturen och njut.”