Naturjulkalendern 2022: Peder Winding

Naturjulkalendern 2022 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Peder Winding är biolog och naturfotograf bosatt i Göteborg som till vardags arbetar som miljökonsult på företaget Ecogain. Naturintresset har funnits med sedan barnsben, men det var på fågelskådar-turer i tioårsåldern som det riktigt tände till. Det var via fåglarna även intresset för att fotografera uppstod, mycket i syfte att dokumentera vilket är ett fokus än idag. Numera är dock motiven fler än just fåglar och kameran riktas allt oftare mot lavar, svampar eller insekter.

Se fler av Peders bilder på Instagram.

”Mitt naturfoto-år har varit snarlikt med många av de senaste åren – inte så tydligt inriktat på något specifikt fotoprojekt, utan mer en avspegling av alla promenader, cykelturer och färder i naturen under året som gått. Med en sista termin på utbildning under våren, födseln av mitt andra barn under sommaren och början på nytt heltidsjobb under hösten har utflykterna i stort begränsats till närområdet runt Göteborg. Nedan följer några nedslag i mitt naturfotografiska år, utan strikt kronologi.

Fatsvamp (Poronia punctata). Kumlan, Skåne

Början av året ägnade jag mycket tid åt kryptogamer: mossor, lavar och svampar. Jag gick en utmärkt universitetskurs om kryptogamer på SLU som gav fina möjligheter att såväl på egen hand som under lärarledda exkursioner utforska och lära känna många naturvårdsintressanta kryptogamer. Att i fotografisk form avbilda och gestalta kryptogamer är en utmaning jag gärna tar mig an, inte minst då många arter sällan fotograferas. Fatsvampen på bilden var en av de häftiga arterna vi träffade på under en intensiv kurshelg i Skåne i mars. En svamp som är knuten till hästspillning i naturbetesmark och därtill kräver värme om sommaren och hög fuktighet om vintern. Sporerna sprids från svampen ut på gräs och örter i betesmarken, vilka sedan äts av hästarna. Med dylika krav på miljö och substrat är det tyvärr inte märkligt att arten missgynnas i dagens landskap.

Vitfläckig praktmal (Denisia albimaculea). Göteborg, Västergötland

Inte sällan finns de mest minnesvärda stunderna mitt i vardagen, vilket ofta även gäller naturupplevelser. En kvalmig dag i början av juni skulle jag möta upp med familjen för att äta lunch inne i stan. På väg från spårvagnen kom ett plötsligt ösregn och utan regnkläder sökte jag skydd under några av alléträden på gatan. En lupp har jag alltid med mig, varför jag kvickt började kolla av trädens stammar på jakt efter någon kul lav eller mossa. Men så – plötsligt flög en liten distinkt fjäril upp, och så en till, och ytterligare några. Det var ingen art jag omgående kände igen, varför jag snabbt tog några bilder med telefonen. Mina misstankar riktades mot vitfläckig praktmal, en starkt hotad fjäril som bara påträffats på något tiotal platser i landet, något som snabbt bekräftades av fjärilsvänner.

Abborre (Perca fluviatilis). Sisjön, Västergötland

Sommartid och tid för bad, vilket för min del helst även inbegriper snorkling. Undervattensmiljöerna är så okända och främmande för de flesta, trots ivrigt nyttjande av detsamma. För egen del är det något både så spännande som meditativt att snorkla. Totalt avskuren från alla intryck ovan vattnet, hängiven åt allt liv under ytan. Om en del människor trots allt snorklar, så görs det i regel ute i havet – i insjöarna är jag nästan alltid ensam. Siktdjupet är sällan stort, men upplevelserna i vikarna och vassarna är stora. Här en abborre från ett större stim som gemensamt jagade småfisk i Sisjön i början av sommaren.

Kopparödla (Anguis fragilis). Torslandaviken, Bohuslän

Ett milt regn upphör, helt stilla och grå majkväll. Tornseglare och tre arter svalor i luften, full fart på sångare och näktergalar i buskarna. Några enstaka kärrsångare utgör det senaste tillskottet till sångkören. En svarttärna och skrattmåsar dansar lågt över den spegelblanka Karholmsdammen. Ett gäng ejderhonor har gemensam barnpassning och ett trettiotal dunungar simmar i släptåg. På stigen bort mot golfbanan ligger en kopparödla jag snabbt väjer undan cykeln ifrån. Det skymmer. Två gräshoppsångare sjunger ihärdigt, allt medan den vitstjärniga blåhaken knappt orkar sjunga fulla strofer. Vid vadarstranden rastar en småsnäppa, sju mosnäppor, en kärrsnäppa och åtta brushanar. En av brushanarna är distinkt tecknad i svart-vitt och jag får gång på gång avfärda en reflexmässig kustpipar-känsla. Raffinaderiet tvärs över viken väsnas. Mosnäpporna småpratar i det tilltagande mörkret med sina snärtiga läten. Cyklar hem, ny regnfront, blött men näktergalarna sjunger på.

Landskap, Sik, Halland

Varje år rör jag mig genom mängder av naturmiljöer. Den stora mångfalden är fascinerade och med det förstås även den enormt stora mångfald av arter. Detta till trots finns en miljö jag ständigt väljer att återkomma till. I synnerhet när mycket annat i livet varit påfrestande på ett eller annat sätt.

Havet. Kusten. Vattnet. Saltet. Vågorna. Vågornas rytmer.

Åren jag bott bortanför västkusten har jag också längtat tillbaka, till ett öppet hav, till en kust med fri horisont ut över ett öppet saltstänkt hav. Ett vilt stormande hav med höga vågor som slår in mot skarpa klippor, en frusen havsvik, en helt stilla och spegelblank vattenyta utanför en lång sandstrand. Det finns inget som inger sådan ro i mig och samtidigt väcker en sådan oerhörd nyfikenhet.”