Naturjulkalendern 2022: Jukka Lausmaa

Naturjulkalendern 2022 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Jukka Lausmaa fotograferar framför allt i skogen och helst i närområdet runt Göteborg, men ibland blir det turer till kust och fjäll också. De rester av gamla naturskogar som finns kvar i det svenska skogslandskapet ligger honom särskilt varmt om hjärtat och han skildrar dessa miljöer och dess djur och fåglar med en personlig bildstil. Jukka är medlem i naturfotoföreningarna Photonatura och Naturfotograferna.

Se fler av Jukkas bilder på www.jukkalausmaa.wordpress.com, Instagram och Vero

”Om jag ser mig om i Sverige och övriga världen så har 2022 varit ett riktigt dåligt år. Det är mycket som går åt fel håll. Jag tror de flesta läsare här förstår vad jag menar och kommer därför inte utveckla det vidare här. Det skall ju handla om mitt naturfotografiska år, som tvärtom varit riktigt bra.

Liksom de senaste 15 åren har den mesta tiden fototiden tillbringats i Risveden, ett större skogsområde några mil norr om Göteborg. Tyvärr är området hårt ansatt av skogsbruk och det dyker upp nya kalhyggen varje år. Men det finns också ett flertal naturreservat med fina gamla skogar som jag älskar att utforska och fotografera.

Mina fotoår följer en kalender där jag koncentrerar mig på olika sorters fotografi under året. Så har det varit i år också, även om det har blivit några nya inslag. Vintermånaderna ägnades mest åt småfåglar i skogen. Jag matar fram fåglarna till en plats som jag valt med tanke på ljus, förgrunder och bakgrunder. Även om jag håller till på ett mycket begränsat område så kan det ges tillfällen till en stor variation av bilder, beroende ljus, väder och hur jag använder för- och bakgrund. Bilden på tofsmesen är ett exempel på hur det kan se ut vid en av de sällsynta dagarna då det kommit snö i den här delen av landet.

Tofsmes, fotograferad genom en lucka i en snöklädd gran. Att jag valt en bild på tofsmes är inte en tillfällighet – den är en riktig skogsfågel för mig och tack vare sitt karakteristiska utseende och olika poser tar den tydlig plats i bild trots sin litenhet.

Framåt våren var det dags för andra motiv. Det blev några intensiva månaders fotograferande – en hel helg med sjöfågel och vadare vid Hallandskusten, tidiga morgonbesök hos storlomen vid en skogssjö, otaliga lika tidiga morgnar med fågel och bäver vid Lärjeån hemmavid, samt det sedvanliga försöken på tjäderspel i Risveden. Det blev magert resultat bildmässigt med tjädrarna i år, eftersom jag återigen inte lyckades att placera gömslet på rätt plats. Förra året hittade jag vad som med största sannolikhet var huvudspelplatsen, men i år hade tjädrarna valt en annan plats. En ensam ungtupp kom på besök en kort stund och på avstånd kunde jag höra ett flertal andra spela. Man kan tro att jag blev besviken, men så är inte fallet. Upplevelsen av att ligga ute i skogen den här tiden på året är minst lika viktig som att få bilder på skogens drakar.

Kanin fotograferad vid Morups fyr, Halland. Vi hade egentligen åkt dit för att fotografera vadarfåglar, men jag fastnade hos dessa kaniner som smög runt i enbuskagen. Om man satt stilla och väntade en stund kunde dessa vilda kaniner komma ganska nära. Denna individ satt länge helt ostört och tvättade sig medan jag fotograferade. Jag hade turen att få några bilder när en ljusstråle genom buskaget föll på ansiktet.

Sommaren tillbringades som vanligt vid sommarstugan i Halland. Jag brukar inte fotografera natur särskilt mycket på somrarna, det är ju semestertider. 😊 Så i år blev det mest kattfotografering, eftersom vi fick tillökning. Några tidiga morgnar vid favoritängen och nere vid havet orkade jag i alla fall med.

Fasanhönan smyger runt i sensommargräset. Den undrar vad det är den ser. En fotograf i kamouflagekläder kanske? Det är inte så vanligt med bilder på fasanhönan, den är ju betydligt mer diskret än den färggranna och högljudda tuppen. Här ser man hur väl kamouflerad hönan är. Det finns ett skäl till det – under sommaren tar den hand om sina kycklingar som är lika väl kamouflerade. När jag tog denna bild hade hönan tre små i släptåg. De syns dock inte i bild på grund av det höga gräset. Efter att ha kommit ca 4 m ifrån mig valde hönan att gå åt ett annat håll, inte skrämd med troligen ganska misstänksam.

Hösten har alltid varit min favoritårstid då det blir många heldagar i skogen. Huvudsyftet är att utforska och fotografera nya miljöer, men jag gör gärna också återbesök till platser där jag inte varit på länge för att se hur de utvecklats. I år tog det dock lång tid innan den riktiga höstkänslan infann sig eftersom det var ovanligt torrt i markerna och att Göteborgtrakten hade meteorologisk sommar långt in i november. I slutet av oktober kom dock fukten och med den fina förhållanden för skogsfoto.

Trolsk gammelskogsmiljö i naturreservatet Slereboåns dalgång, fotograferad en fuktig oktobermorgon. Jag hittade detta motiv lite av en slump, efter att ha vikit av från stigen för att kolla upp en rasbrant som jag besökt för flera år sedan. Rasbranten såg lika rörig ut som sist, men efter att ha krånglat mig upp ovanför den fann jag denna scen. När skog som aldrig utsatts för modernt skogsbruk utan istället som här har fått utvecklas i fred i över hundra år, uppstår miljöer som är helt annorlunda än vad som sker i de trädplantager som Sveriges ”skogar” tyvärr nu domineras av.
Novembermorgon i naturreservatet Rapenskår. Ädellövskogen har tappat sina löv och färgerna är dova förutom mossorna som lyser gröna. Jag besökte detta område första gången för drygt 10 år sedan och konstaterar att det åldrats med behag tack vare att det är skyddat som naturreservat.