Gå till innehållet

Naturjulkalendern 2019: Fatima Boukarchid

Naturjulkalender 2019 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Fatima Boukarchid är en naturfotograf som ursprungligen kommer från Ångermanland men som numera är bosatt i Solna. Hon fotograferar främst fåglar och andra djur. Målsättningen är att försöka fånga något av djurets personlighet och att bilderna ska inspirera till ökat naturintresse hos andra. 

• Fler av Fatimas bilder kan ses på Fatimasnature.com och Instagram.

“I år har jag spenderat ganska mycket tid på hemmaplan. Jag har under de senaste åren funderat mycket på klimatförändringarna och oroats över hur allvarligt läget faktiskt är. Därför bestämde jag mig för att ta ett flygfritt år för att i alla fall minska mitt lilla bidrag till utsläppen och förhoppningsvis inspirera andra till att göra detsamma. Det är ju faktiskt så att är vi många som gör samma sak så blir det en större skillnad. Jag tycker definitivt inte att det har varit någon förlust att inte ha flugit under året. Det finns jättemycket fantastisk natur att upptäcka här på hemmaplan och även ute i Europa dit man relativt enkelt kan ta sig utan att flyga. Det har därför blivit så att jag hållit mig främst hemma i Stockholmsrådet och i mina hemtrakter Graninge som ligger utanför Sollefteå. Men det blev även en tur till fjällen och en tur till Europa där jag bland annat fotograferade murmeldjur i alperna.”

Lavskrikor är mycket härliga fåglar. Om de är vana vid människor kan de bli helt orädda och låta sig handmatas. Vintern för två år sedan upptäckte jag fem stycken lavskrikor på ett ställe ute i skogen i mina hemtrakter. Det var jätteroligt och jag hade möjlighet att spendera en hel del tid med dem. När jag förra julen återigen besökte platsen där jag hittade dem året innan hade jag inte några egentliga förhoppningar om att få återse dem igen. Men till min stora förvåning kom de fram direkt när jag anlände och började tigga efter sin favoritmat falukorv. Det var verkligen precis som om de hade väntat på mig där i skogen. Jag har därför under vårvintern i år haft det stora nöjet att kunna besöka dem då och då. Bilden tog jag en riktigt snöig dag. Jag hade tur när jag lyckades fånga fågeln då den precis lyfte upp en lav från en gren. Kanske hoppades den på att hitta en insekt där under.

Det har setts mycket ugglor i år och i februari hittade jag den här sparvugglan av en slump efter en skogsbilväg när jag var hemma norrut. Den kanske inte ser stor ut på bilden, men faktum är att det är Europas minsta uggla. Den är inte mycket större än en domherre, men trots sin ringa storlek kan den ta byten som är ännu större än sig själv. Senare under våren upptäckte jag att samma uggla hade hittat en partner. Jag var ute på ugglelyssning vid skymning och hade stannat efter bilvägen där jag tidigare hade sett den. Det kändes som att det fanns en god möjlighet att få höra något där och jag höll mig därför kvar en stund för att lyssna. Plötsligt så uppfattade jag hur en sparvuggla lockade starkt med ett annorlunda läte. Först förstod jag inte riktigt vad det var, men insåg strax att det var honans lockläte. Samtidigt som honan lockade kom en till liten uggla flygande. Det var hanen. Han landade vid ett träd med ett hackspetshål, flög in i det och hämtade en sork som han sedan matade sin hona med. Det hela avslutades en stund därefter med en kort kärleksakt. Tyvärr var det alldeles för mörkt för att jag skulle få bilder på det spännande händelseförloppet. Det var en kul upplevelse i alla fall. Jag ville inte heller störa dem för mycket så jag fick aldrig veta om de fick ungar. Men vi får hoppas att häckningen gick bra.

För mig har orrspelet blivit en självklar höjdpunkt varje år. Det brukar alltid vara lika spännande att uppleva orrarnas spel i tidig gryning. Jag brukar försöka tajma mitt besök hos dem med den tid under våren då hönorna besöker spelplatsen. Under denna period är slagsmålen mellan tupparna som mest intensiva. I mina hemtrakter brukar det vara någon gång i slutet av april. Jag har dock haft otur de senaste åren. När jag har besökt orrarna har jag fått avbryta fotograferande på grund av att det blivit snöslask och vägarna inte längre har varit farbara. Det hände även i år. Men jag kom tillbaka senare på säsongen och kunde då ta denna bild på tupparnas fight i det sista kvällsljuset. Orrarna spelar nämligen både morgon och kväll. Jag ville testa att vara med under kvällsspelet. Om du undrar vad skillnaden mellan de olika spelen är, så håller inte kvällsspelet på lika länge som det gör tidig morgon och det är även mindre med fighter mellan tupparna på kvällen.

Jag besökte ett dubbelbeckasinspel i fjällen under tidig sommar och tog då denna bild. Dubbelbeckasinen är en vadare som leker precis på samma sätt som orre och tjäder gör. Varje kväll samlas de i grupp och spelar för att vinna honornas gunst. Det är kul att se. De spelar med små klickande ljud, jagar varandra och kan helt plötsligt hoppa högt upp i luften. Förr hade vi dubbelbeckasinspel över hela landet men numera finns de främst bara kvar i fjällkedjan. Det beror på att deras spelplatser har dikats ur och att fåglarna har jagats för hårt.

Under sommaren spenderade jag en hel del tid i gömsle i en av min favoritmiljöer nämligen den lilla skogstjärnen. Ibland blev det så att jag stannade väldigt sent eller över natten. Det kan vara en fantastisk naturupplevelse att tillbringa natten ute i skogen under sommaren och våren. Skogen är aldrig tyst den tiden på året. Ofta kan man höra tonerna av ett orrspel i närheten, tranornas skriande eller dalripans knarrande spelläte. Om man har tur kanske en älg eller räv traskar förbi utanför gömslet. Bilden visar en smålomsfamilj som jag fotograferade runt midnatt. Jag tog bilden i början av juli när ungarna var ute ur boet. Detta då man måste vara extra försiktig med dessa fåglar, då de ofta häckar vid små tjärnar och är därför väldigt känsliga för störning när de ruvar.

Mer att läsa