Naturjulkalendern 2015 – Johan Lind

I Natursidan.se:s Naturjulkalender 2015 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Johan Lind är forskare vid Stockholms universitet och gillar att fotografera och skriva om djur och natur. För några år sedan kom hans populärvetenskapliga fotobok om natur och kultur kring ekar ut (”Quercus. Ekens mångfald”). 

• Fler av Johan Linds bilder kan ses på Bild och naturhistoria och här på Natursidan.se.

”De flesta människor på jorden finner naturfotografi ytterst ointressant. En bild på ett djur betyder sällan mycket för de stora massorna. Människor är däremot ett ämne som engagerar. Kanske var det därför den mest uppmärksammade naturfotografi-händelsen på länge inte ens handlade om bilder, utan istället om en människa som hade fuskat med sina bilder. Men gillar man djur och lägger ner mycket tid på att tänka på eller fotografera djur kan bilder bli intressanta.

Men vilka bilder är intressanta? En fråga om tycke och smak så klart, men snobbism kan frodas i alla vrår. En slags snobbism jag själv utövat under lite för många år är den att vissa djur är intressantare och åtnjuter högre status medan andra djur är tråkiga. Den här formen av snobbism är säkert ointressant för de flesta, denna form men den är nog ganska vanlig bland zoologer. Som ung doktorand tyckte jag det kändes finare att jobba med gråbruna, och gärna intetsägande, fåglar än med karismatiska däggdjur som delfiner. Jag hade mycket hellre hängt upp en bild på en näktergal än på en delfinbild. Publikfriande djur gick bort. Men åsikter som då kändes viktiga har idag förlorat sitt värde. Och vem är jag att diktera vilken bild eller vilket motiv som är intressant. Apropå åsikter om konst sammanfattade Ernst Billgren i sitt sommarprat från 2001 att “Det finns till och med människor som har åsikter om konst, vilket verkar synnerligen bortkastat.”

Nu för tiden klarar jag inte av att motstå delfiner. Och som tur är har det här året har handlat mycket om delfiner. Tänk vilken uppståndelse delfinerna i Östersjön har vållat. Och att få simma med och fotografera vilda delfiner har jag nu drömt om ett tag. Det hände nästan 2014 då jag på ett dyk i sundet mellan Bali och Lombok för första gången såg delfiner under havsytan. En mamma med unge simmade ovanför mig. De simmade i hög fart i motsatt riktning, de upptäcktes och försvann och allt gick över på några sekunder. Mötet gav inte fler än tre bildrutor med två skymtande skuggor långt borta i det blå. Stor lycka så klart. Men, obsen var kort, och i ärlighetens namn vet jag inte ens vilken slags delfin jag såg. Foto: Johan  Lind

Nu för tiden klarar jag inte av att motstå delfiner. Och som tur är har det här året har handlat mycket om delfiner. Tänk vilken uppståndelse delfinerna i Östersjön har vållat. Och att få simma med och fotografera vilda delfiner har jag nu drömt om ett tag. Det hände nästan 2014 då jag på ett dyk i sundet mellan Bali och Lombok för första gången såg delfiner under havsytan. En mamma med unge simmade ovanför mig. De simmade i hög fart i motsatt riktning, de upptäcktes och försvann och allt gick över på några sekunder. Mötet gav inte fler än tre bildrutor med två skymtande skuggor långt borta i det blå. Stor lycka så klart. Men, obsen var kort, och i ärlighetens namn vet jag inte ens vilken slags delfin jag såg. Foto: Johan Lind

Men i år hände det. Vi var på en båt på Röda havet som tog oss långt ut från kusten till ett hästskoformat rev. Revet Satayah bildar en lugn vik utan hård sjö mitt ute på det stora havet. Platsen är känd, för där vilar och leker spinndelfiner som också lägger en del tid på att simma runt och titta på plaskande människor. Efter några timmar kom vi fram till revet och det såg bara fantastiskt ut. Men, trots goda förutsättningar infinner sig alltid nervositeten som ett brev på posten; ska vi få se något, kommer de vara där?Vi hoppade i vattnet och simmade bort från båten. Vi låg där och tittade på en ljus sandbotten genom turkosblått vatten. Det var ganska kallt. Vi såg inget, men efter ett tag hörde vi delfinerna komma. Jag älskar det där ögonblicket när väntan och nervositet övergår i det stora leendet. Ögonblicket då man glömmer bort det kalla vattnet och de köldnupna fingrarna. En kort stund senare kom delfiner, en hel flock spinndelfiner, simmandes rakt emot oss. Foto: Johan Lind

Men i år hände det. Vi var på en båt på Röda havet som tog oss långt ut från kusten till ett hästskoformat rev. Revet Satayah bildar en lugn vik utan hård sjö mitt ute på det stora havet. Platsen är känd, för där vilar och leker spinndelfiner som också lägger en del tid på att simma runt och titta på plaskande människor. Efter några timmar kom vi fram till revet och det såg bara fantastiskt ut. Men, trots goda förutsättningar infinner sig alltid nervositeten som ett brev på posten; ska vi få se något, kommer de vara där?
Vi hoppade i vattnet och simmade bort från båten. Vi låg där och tittade på en ljus sandbotten genom turkosblått vatten. Det var ganska kallt. Vi såg inget, men efter ett tag hörde vi delfinerna komma. Jag älskar det där ögonblicket när väntan och nervositet övergår i det stora leendet. Ögonblicket då man glömmer bort det kalla vattnet och de köldnupna fingrarna. En kort stund senare kom delfiner, en hel flock spinndelfiner, simmandes rakt emot oss. Foto: Johan Lind

Trots att åsikter om bilders förträfflighet kan vara “synnerligen bortkastat” finns det ändå systematik i vad som utgör populära bilder och motiv. Bilder på djur är slavar under samma mekanismer som i allmänhet gör det svårt för människor att göra rättvisa bedömningar. Trots att vi vet att en delfins leende inte återspeglar dess inre känsla påverkar leendet vår känsla när vi ser på den. En sjuk delfin ser i våra ögon lika glad ut som en frisk delfin. Vi, mänskligheten, begår dessa fel hela tiden även utanför naturbildsfären. Precis som att vi fängslas av delfinens leende missbedömer vi människor utifrån utseende. Några kollegor som gått igenom den vetenskapliga litteraturen inom det här området har berättat om hur människor som upplevs attraktiva bedöms av andra som lyckligare, intressantare, och sexförbrytare anses mindre farliga om de är attraktiva, vidare uppfattas attraktiva som viktigare och att de har bättre sex. En av få negativa konsekvenser av ett skönt yttre var att läkare snabbare skickade hem eller friskförklarade någon de funnit attraktiv. Foto: Johan Lind

Trots att åsikter om bilders förträfflighet kan vara “synnerligen bortkastat” finns det ändå systematik i vad som utgör populära bilder och motiv. Bilder på djur är slavar under samma mekanismer som i allmänhet gör det svårt för människor att göra rättvisa bedömningar. Trots att vi vet att en delfins leende inte återspeglar dess inre känsla påverkar leendet vår känsla när vi ser på den. En sjuk delfin ser i våra ögon lika glad ut som en frisk delfin. Vi, mänskligheten, begår dessa fel hela tiden även utanför naturbildsfären. Precis som att vi fängslas av delfinens leende missbedömer vi människor utifrån utseende. Några kollegor som gått igenom den vetenskapliga litteraturen inom det här området har berättat om hur människor som upplevs attraktiva bedöms av andra som lyckligare, intressantare, och sexförbrytare anses mindre farliga om de är attraktiva, vidare uppfattas attraktiva som viktigare och att de har bättre sex. En av få negativa konsekvenser av ett skönt yttre var att läkare snabbare skickade hem eller friskförklarade någon de funnit attraktiv. Foto: Johan Lind

Vackra djur som delfiner är så klart attraktiva motiv. Delfinnes attraktionskraft gör också att de åtnjuter en speciell status i vårt samhälle och det är vanligt att de tillskrivs mentala förmågor vi inte vill ge andra, mindre vackra djur. Hyenor och babianer har inte samma kulturella kapital. Ett ovanligt exempel på delviners lyskraft blev viralt under 2015 då Dorinas kärlek till delfiner blev världsberömd. Dorina bor på Hawaii och deltog i en Channel 4-dokumentär som hävdade att hon skulle förlösa sitt barn i havet, och ta hjälp av delfiner som barnmorskor. Enligt Dorina själv var reportaget fel och hon förlöste istället sitt barn hemma med hjälp av en barnmorska. Men vem hade kommit på idén att föda sitt barn bland igelkottar, ekoxar eller älgar?Att delfiner är mycket smartare än hyenor och babianer verkar vara högst osäkert. Forskare har inte privilegiet att bestämma vad djur kan eller vad de förstår. Djur är precis så smarta som de är. Men oavsett lyskraft eller intelligens är det ett privilegium att få se vilda djur och att få möjligheten att spendera tid i vattnet bland vilda spinndelfiner, som kom och gick som de själva ville. Många spektakulära djur är idag undanträngda av människor och för sin tynande tillvaro långt borta i små antal. Här blir naturfotot en del av något större. Bilden gör upplevelsen upprepningsbar och djurobsar kan delas och diskuteras. Varje dröm lever kvar lite längre. Foto: Johan Lind

Vackra djur som delfiner är så klart attraktiva motiv. Delfinnes attraktionskraft gör också att de åtnjuter en speciell status i vårt samhälle och det är vanligt att de tillskrivs mentala förmågor vi inte vill ge andra, mindre vackra djur. Hyenor och babianer har inte samma kulturella kapital. Ett ovanligt exempel på delviners lyskraft blev viralt under 2015 då Dorinas kärlek till delfiner blev världsberömd. Dorina bor på Hawaii och deltog i en Channel 4-dokumentär som hävdade att hon skulle förlösa sitt barn i havet, och ta hjälp av delfiner som barnmorskor. Enligt Dorina själv var reportaget fel och hon förlöste istället sitt barn hemma med hjälp av en barnmorska. Men vem hade kommit på idén att föda sitt barn bland igelkottar, ekoxar eller älgar?
Att delfiner är mycket smartare än hyenor och babianer verkar vara högst osäkert. Forskare har inte privilegiet att bestämma vad djur kan eller vad de förstår. Djur är precis så smarta som de är. Men oavsett lyskraft eller intelligens är det ett privilegium att få se vilda djur och att få möjligheten att spendera tid i vattnet bland vilda spinndelfiner, som kom och gick som de själva ville. Många spektakulära djur är idag undanträngda av människor och för sin tynande tillvaro långt borta i små antal. Här blir naturfotot en del av något större. Bilden gör upplevelsen upprepningsbar och djurobsar kan delas och diskuteras. Varje dröm lever kvar lite längre. Foto: Johan Lind

Fotoåret har innehållit annat som inte fick plats här. Men, jag återvänder alltid till Råstasjön, Solnas lilla pärla som hotas att förstöras av byggplaner. Det här året har varit tumultartad med överklaganden och förluster för Rädda Råstajön-nätverket, WWF, Hyresgästföreningen och Naturskyddsföreningen. Men i november gick vi syn med mark- och miljööverdomstolen och någon gång nästa år faller domen om byggplanerna godkänns eller ogillas. Att kunna fota vattenrall med vidvinkelobjektiv är unikt. Foto: Johan Lind

Fotoåret har innehållit annat som inte fick plats här. Men, jag återvänder alltid till Råstasjön, Solnas lilla pärla som hotas att förstöras av byggplaner. Det här året har varit tumultartad med överklaganden och förluster för Rädda Råstajön-nätverket, WWF, Hyresgästföreningen och Naturskyddsföreningen. Men i november gick vi syn med mark- och miljööverdomstolen och någon gång nästa år faller domen om byggplanerna godkänns eller ogillas. Att kunna fota vattenrall med vidvinkelobjektiv är unikt. Foto: Johan Lind

2015 har varit spännande och jag vill avsluta med en bild från en magiskt snöig dag i början av året. Tillsammans med Maths Nilsson och Erik “Natursidan” Hansson spenderade jag den 21 januari i ett örngömsle i Gysinge. En av den dagens bilder fick äran att vara med i The Peregrine Fund:s kalender över 2016. Foto: Johan Lind

2015 har varit spännande och jag vill avsluta med en bild från en magiskt snöig dag i början av året. Tillsammans med Maths Nilsson och Erik “Natursidan” Hansson spenderade jag den 21 januari i ett örngömsle i Gysinge. En av den dagens bilder fick äran att vara med i The Peregrine Fund:s kalender över 2016. Foto: Johan Lind