Lär känna bastardsvärmarna – symboler för artrika miljöer

Den sexfläckiga bastardsvärmaren är vanligast. Den har dock minskat kraftigt på senare år och är rödlistad som ”nära hotad”. Du kan hitta den i södra halvan av Sverige, upp till Värmland, Dalarna och Hälsingland. Foto: Susann Gson Engqvist

Förutom att de små färgglada fjärilarna är vackra, ger de också ledtrådar om en artrik miljö. 

Den spektakulära bastarssvärmaren med sina mörka metalliska vingar med röda fläckar är ingen vanlig dagfjäril, den liknar egentligen mer en nattfjäril. Men den flyger på dagen, och gärna i starkt solsken. Hos oss i Sverige finns sex arter som tillhör familjen Zygaenidae; sexfläckig, mindre, bredbrämad, smalsprötad, klubbsprötad och fjällbastardsvärmare. De är alla mörkt metallglänsade med röda inslag. Alla utom fjällbastardsvärmare är rödlistade i kategorin ”Nära hotad”. Till gruppen hör även ängsmetallvinge, Adscita statices, som skiljer sig från de övriga bastardsvärmarna då den är enfärgad i metallisk grön. 

Ängsmetallvinge förekommer i två snarlika former, men båda är grönaktigt metalliska och räknas än så länge som samma art. Foto: Erik Hansson

Orädd och långsam
Starka färger brukar signalera giftig och det stämmer även på bastardsvärmare. Alla stadier; larv, puppa och fjäril innehåller vätecyanid som bildats av de växter de ätit redan i larvstadiet. Därför har bastardsvärmarna få fiender och är därmed orädda. Så om du väl fått syn på dem är de därför relativt lätta att studera och fotografera. De flyger långsamt och sitter ofta still på samma blomma länge. 

Bredbrämad bastardsvärmare har ogenomskinliga vingar, långa antennklubbor och oftast stor skillnad i storlek mellan de mellersta två röda fläckarna på framvingarna. Foto: Erik Hansson

Miljöer de brukar förekomma i är öppna och varma, torra blomrika gräs- och ängsmarker samt längs vägrenar. Växter som lockar dem är till exempel käringtand, vädd, rödklöver, kråkvicker och tistlar, de olika arterna har lite olika preferenser och syns sällan tillsammans. Däremot finns arterna spridda över i stort sett hela landet, utom i Norrlands inland. Vanligast är den dock i södra och mellersta Sverige.

Signalerar högt naturvärde
Bastardsvärmarnas livsmiljöer är känsliga. Därför är de en av de utvalda naturvårdsarter som räknas som så kallade ”signalarter”. Ser du många bastardsvärmare på samma plats signalerar de att här troligen är ett område med högt naturvärde och generellt hög artrikedom. Det är inte säkert att det är så, men det är ett gott tecken. Särskilt om du inom samma område finner andra signalarter. 

Alla fem röd-svarta bastardsvärmare som förekommer i södra Sverige är goda signalarter.

Mindre bastardsvärmare är variabel i utseendet och kan likna bredbrämad
bastardsvärmare och smalsprötad bastardsvärmare. Den är dock mindre och har något mer rundade och genomskinliga framvingar. Foto: Erik Hansson

Hjälp bastardsvärmaren
Det finns några åtgärder som hjälper bastardsvärmare – och därmed många andra växt- och djurarter – att trivas och föröka sig. Till exempel att vänta med betessläpp av får och kor till slutet av juli eller låta djuren beta i avgränsade sektioner, samt att inte slå eller röja vägkanter förrän tidigast i slutet av augusti.

Har du också sett bastardsvärmare? Lägg gärna upp en bild och berätta om var och när i kommentarsfältet. Om du har ett konto i Artportalen får du gärna rapportera fyndet där.

Om du vill ha hjälp med artbestämningen av bastardsvärmare så har Artdatabanken en utmärkt guide här.

Källor: Artdatabanken och Artfakta