Järvspår i naturen och som illustration.
Lär dig läsa rovdjurens spår
När de första flingorna saktar dalar ner från skyn vaknar en hunger i Emil V. Nilsson – då kan han snart ge sig ut att spåra. Snön är som en öppen bok där djuren lämnat bokstäver i form av spår. Här berättar han om hur du kan följa lodjur, varg och järv i naturen utan att störa.
Jag tycker det är som bäst när snön är knappt ett dygn gammal. Några centimeter flingor på toppen av äldre, hårdare snö brukar vara idealiskt. Då är gamla spår dolda medan de nya syns tydligt. Redan när snön legat i några dagar kan det bli svårt att särskilja olika individer och arter. För dig som vill lära dig tyda spår i snö är det viktigt att du lär dig mäta längden på avtrycket av framtassen och steglängden i spårlöpan.
Rödräv: Spårens standardmått
De första spåren jag brukar träffa på när jag är ute på vintern är nästan alltid från rödräv. Under den här tiden rör de sig ensamma genom landskapet, de är ständigt på väg, sökande efter en matbit eller en partner.
Om du lär dig rödräv närmar du dig grunderna för att spåra stora rovdjur. Eftersom räven är ett hunddjur och har spårstämplar på 5–7 centimeter är de lika dem från mindre hundar. Och det är egentligen bara skalan som skiljer dem från vargspår. Börja med att följa spårlöpan bakåt, för att kunna läsa bokstäverna som räven lämnat efter sig utan att störa djuret.
Rävspår på hårdare underlag. Här har djuret rört sig i snabbare trav där baktassen placeras lite snett framför framtassen.
Den normala gångarten för räv är trav. En räv som rör sig i ett vinterlandskap med ett lite djupare snötäcke sätter vanligen bakfoten i framfotens spår. I spårlöpan är det svårt att se om djuret använt gång eller trav, men vid det senare lyfter djuret fötterna diagonalt samtidigt – höger fram och vänster bak och vice versa. Skillnader i hur djuret lyfter tassarna kallas gångart, det handlar om hastigheten och skillnaderna avslöjar sig på steglängden, avståndet från ett tassavtryck tills dess samma tass har lämnat nästa avtryck.
Räven revirmarkerar regelbundet med urin mot grästuvor och stenar. När den är färsk färgar urinen snön gul. De placerar även spillningen väl synlig, vilket även det är en revirmarkering.
Rödräv. Om vintern rör sig räven rastlöst omkring i landskapet. Genom att spåra räv lär du dig mycket.
Lodjur: Vår “skandinaviska tiger”
Lodjur skapar ett liknande spårmönster i snön som räv – på större skala – men de rör sig nästan alltid i gång, vilket utmärks av att djuret då som mest har tre tassar på backen samtidigt. Avståndet mellan tassavtrycken är som regel längre än hos räven och varje tassavtryck är större, är snön lite djupare så ser spårstämpeln dessutom rejält stor ut eftersom tassens täta päls tar plats. Ligger det bara ett millimetertunt snölager syns bara trampdynorna och då ser avtrycket från en lodjurstass bara marginellt större ut än avtrycket från en rävtass. Min högerhands fingrar förutom tummen passar perfekt i spårstämpeln av ett lodjurs högertass, för hos kattdjuren liksom mårddjuren skiljer sig högertassarna från vänstertassarna.
Det är ovanligt att hitta spillning från lodjur, men de kissar desto mer. Både honor och hanar gör korta avstickare för att urinmarkera. Som alla kattdjur vänder lodjuret rumpan mot upphöjda föremål som stenar, granruskor och enbuskar för att sedan skicka ut en dusch med urin, som från en blomspruta. Markeringen brukar hamna 40–60 centimeter upp från markytan och luktar skarpt av kattkiss under flera dagar, men det syns ofta inget tydligt gult som hos räv. Under senare delen av februari kan ödsliga skogsbilvägar fyllas av lodjurens doft.
Lodjursspår. Fingrarna på min högerhand utom tummen passar i spår av lodjurets högertass, men inte i ett hundspår. Det beror på att kattdjuren, liksom mårddjuren, har en ”långtå” precis som vårt långfinger. Illustration: Modifierat från Björn Ljunggren och Cecilia Nordström, Spårguide (2020).
Precis som rävar rör sig lodjur oftast ensamma i landskapet, men honor går med sina ungar under en stor del av året på ett område som är ungefär två gånger två mil stort. Det kallas familjegrupp och är riktigt roligt att spåra, för lodjursungar är lekfulla och sparar inte på energin som de vuxna djuren gör. De tar språng, busar med varandra och ger spårlöpan liv. En gång hittade jag spår av en lodjursunge som hade lekt med en vassvippa på isen.
Även under själva högbrunsten i mars kan det hända att man hittar spår av mer än ett lodjur. Hanarna håller sig då nära honorna, men när brunsten är över sprider de sig återigen över landskapet. Hanarna rör sig på fem gånger fem mil stora områden.
Frilevande vilt lodjur.
Varg: Det sociala rovdjuret
Lodjur och vargar kan lämna ytligt sett liknande spårlöpor i lite djurpare snö. De har då båda en steglängd på ungefär 120 centimeter under normala omständigheter och den täta pälsen på lodjurets tass ger nästan samma storlek på avtrycket. Ibland har det yrt snö ner i spårlöpan. Då är det viktigt att komma ihåg att spårning handlar om att följa en eller flera individer, inte bara att hitta spåren i vinterlandskapet.
Om man bakspårar en bit brukar man komma till platser där snön är mindre djup. Det kan vara i lite tätare granskog, eller ute på sjöis där snön blivit hårdare.
Varg- eller hundspår. I avtryck från hunddjurens tassar går det inte att skilja på höger eller vänster tass. Det finns dessutom flera hundraser som har lika stora tassar som varg – och de tillhör samma art. Men det finns även hundraser som har tassar stora som räv. För att vara säker på artbestämningen så måste du spåra i flera kilometer. Illustration: Modifierat från Björn Ljunggren och Cecilia Nordström, Spårguide (2020).
Vargens framtass är riktigt stor, ibland drygt tio centimeter lång. Vargens tyngd och tassarnas storlek gör att de sjunker ner ungefär lika långt som en människa i snön, vilket skiljer dem från lodjur, räv och järv som inte alls sjunker så djupt.
Det går lättast att mäta spårstämpeln där vargen stått still och tittat. Då blir det två framtassar bredvid varandra. Där kan du också passa på för att stanna upp och se det som vargen sett. Begrunda hur de läser landskapet.
Två vargar och en räv har revirmarkerat på en stor tuva i strandkanten. Foto: Emil V. Nilsson.
Vargar revirmarkerar ofta vilket gör att de rör sig lite som en räv genom landskapet, bara på en större skala. Både hanen och honan i en familjegrupp revirmarkerar med urin. De kissar båda med rest ben, vilket går att se i spårlöpan. Hanen brukar lämna ett tydligt zick-zackmönster i snön, medan honans stråle hamnar lite nedanför. Andra vuxna vargar i familjegruppen som fjolårsvalpar och årsvalpar urinerar hukande, då lämnar de ett hål mellan tassavtrycken. Om du följer spåren av en familjegrupp vargar kommer du också hitta gott om spillning. Likt rävar lämnar de spillningen väl synligt på det som vargarna uppfattar som viktiga platser i landskapet. Spillningen luktar tydligt av bränt gummi.
Järv: Snöskor till tassar
Från Bergslagen och norrut går det nu att träffa på spår av järv, ett rovdjur som expanderat söderut i skogslandskapet. Järvens tassavtryck är inte helt olikt det som blir om du trycker handflatan platt i snön. De har ofta klomärken, fem tådynor med en ”långtå” som sticker längst fram, en mellanfotsdyna och flera häldynor – men alla dessa anatomiska detaljer syns ofta dåligt i spåret eftersom tassen dessutom är väldigt hårig. Otydliga järvspår kan likna både varg och lodjur. Titta alltid på flera spårstämplar innan du avgör vilken art det kan vara som lämnat en spårlöpa.
Järv. Spåravtrycket av järvens framtass ser nästan ut som när du slår handflatan i snön. I verkligheten är det ofta svårt att se avtryck av alla dynor, för snön kan yra och järvens tassar är väldigt håriga. Illustration: Modifierat från Björn Ljunggren och Cecilia Nordström, Spårguide (2020).
Järvens tassavtryck ser ut som en stor version av mård, och den rör sig med språng genom landskapet på mårddjurens vis. Det ger en spårlöpa med ett mönster med grupper av två eller tre tassar och – till skillnad från mården som är betydligt lättare – ganska kort avstånd mellan spårgrupperna.
Även järven urinmarkerar på uppstickande föremål, och den återkommer gärna till vissa träd – inte minst på ute på myrar – för att markerna. Järvar avsätter även ett doftsekret.
Järvspår är riktigt stora och det är tätt mellan tassavtrycken. Foto: Emil V. Nilsson.
Ge dig ut!
Det går inte att lära sig spåra i soffan, så ha koll på vädret. När du ser de första snöflingorna utanför för fönstret behöver du börja planera årets första spårningstur. Vintern är kort nu för tiden, det gäller att ta vara på möjligheterna när de kommer. Lycka till!
Texten är tidigare publicerad i Våra rovdjur, Svenska rovdjursföreningens tidskrift.
