Krönika: Vi behöver nya röster för att nå utanför naturcirkeln

Vilka röster behövs för att föra naturens talan. Foto: Erik Hansson

I lördags var det både den välbesökta Klimatriksdagen och premiär för filmen ”När skogen tystnar”. Två händelser som fick mig att tänka på hur vi naturvänner kommunicerar egentligen.

LÄS ÄVEN: • Alla krönikor av undertecknad

Det är en stor styrka att naturvänner världen över så gott som alltid finner varandra i samtal. Gillar du naturen är chansen stor att du gillar, eller åtminstone står ut med andra med samma intresse. Ett litet bekymmer är bara att vi ibland tenderar att prata mycket för de redan frälsta. Eller så kan vi vända på det – att alltför få utanför våra kretsar söker upp oss naturvänner för att höra om våra synpunkter.

Det blev relativt tydligt på Klimatriksdagen. Det kryllade inte direkt av riksdagsledamöter eller delegationer från företag under lördagens många spännande föredrag och panelsamtal. Det är lite oroande. De borde varit där.

LÄS ÄVEN: • Fullspäckad helg om klimat och miljö 4-6 maj

Lobbyism är en del av politiken nu
Kontakten mellan miljörörelsen och företag och politiker borde vara frekvent. Lobbying är trots allt en viktig del av både EUs och Sveriges politik numera.

Under en paneldebatt om lobbyism på Klimatriksdagen berättade Niels Selling, som forskar i ämnet, att en fördel med lobbyism är att även miljöorganisationer kan nå och prata med politiker. Å andra sidan är nackdelen att det är väldigt resurskrävande. Det är svårt att ha tid och råd till det som ideell organisation. Däremot är det vanligt att stora industrier ägnar sig åt lobbying. Max Andersson, EU-parlamentariker från Miljöpartiet, berättade i samma paneldebatt att han kan få 150 kontakter i veckan från lobbyorganisationer. En stor majoritet av dem kommer från olje-, gas och kemiföretag.

Hjälp till att uppfylla löften
Mattias Goldman på tankesmedjan Fores, tidigare utsedd till Årets lobbyist, delade med sig om sina bästa tips till miljörörelsen för att påverka politiker:
– Gå från att vara en klagomaskin till en löftesmaskin. Säg till politiker: ”Ni har lovat detta, vi har en lösning”. Då kommer de lyssna.

Politiska reportrar är ointresserade av miljöfrågan
Senare under Klimatriksdagen var det ett möte om medias roll i klimatet. Även om det såklart finns en eller annan journalist som är insatt i miljöfrågor på de stora tidningarna, i public service och på exempelvis Syre och Effekt, så är de inte speciellt många. Klimat och miljö står fortfarande märkligt lågt i kurs. Eller som Axel Andén, chefredaktör på Medievärlden uttryckte det:
– Politiska reportrar är ointresserade av miljöfrågan. Om det rör sig om okunskap eller ointresse vet jag inte. Det går kanske hand i hand. Det är en politisk fråga på ett besvärligt sätt och det blir lätt känsligt. Att prata om klimatkrisen kan låta som systemkritik och det är många journalister oroliga för.

Jens Liljestrand på Expressen var också där. Han hävdade, blygsamt nog, att det var han som gjorde diskussionen om flygandet så stor under våren 2018. Alla som jobbat med och lyft frågan i många år kanske har en annan åsikt om just det, men Jens Liljestrands krönika ”Jag är trött på att visa mina barn en döende värld” lästes av väldigt många och han nådde ut med frågan till en delvis ny publik. Det är en bedrift som inte ska underskattas.

Vänner som flygpendlar till Spanien
Det räcker inte att miljörörelsen är någorlunda överens. Så länge bara ett par partier i valrörelsen 2018 har en vettig miljöpolitik så behöver vi fler personer som hittar vägar mellan miljörörelsen och politiken, näringslivet och den riktigt breda allmänheten.

Jen Liljestrand berättade också att han har vänner som skaffar hus i Spanien eftersom det är ”på pendlingsavstånd”. Den sortens liv är inte hållbart hur de än sorterar mjölkpaketen. Sådana vänner behöver läsa om klimatkrisen och de nås nog lättare i tidningar som Expressen än i naturtidningarna.

Marcus Aspsjö presenterar sin film ”När skogen tystnar”. Foto: Erik Hansson

”När skogen tystnar” på kvällen
På lördagskvällen var det premiär för äventyraren Marcus Aspsjös film ”När skogen tystnar”. Även här handlade det delvis om att nå nya målgrupper för miljörörelsens frågor.

LÄS ÄVEN: • Äventyraren som chockades av tillståndet i den svenska vildmarken

Ska jag vara ärlig tycker jag ibland att äventyrsgenren känns lite krystad. Jag kan ha lite svårt att inse vitsen med att paddla runt Island, gå armgång längs Ölandsbron, cykla på enhjuling längs Vasaloppet eller vad de nu tar sig för. Jag förstår den personliga utmaningen, men allmänintresset har jag lite svårare att begripa. Det har naturligtvis även äventyrsbranschen insett och nu kopplas aktiviteterna ofta till någon form av aktuell fråga. Inte sällan miljön.

I Marcus Aspsjös fall handlar det om att paddla SUP (stand up paddleboard) längs med Yukonfloden i Nordamerika för att uppmärksamma att Sverige knappt har någon vildmark kvar. I det här fallet är kopplingen dock inte krystad. Marcus Aspsjö har varit med och gjort den ambitiösa dokumentärfilmen ”När skogen tystnar” om sitt äventyr och sin kontakt med skogsexperter i Sverige. Sekvenser från äventyret varvas med intervjuer med skogshjältar som Mats Karström och Sebastian Kirppu, samt kunniga på skogsfrågor som Linda Berglund på Världsnaturfonden WWF. Det blir en lite märklig genremix, men det fungerar. Naturnördar får en inblick i äventyrsvärlden och tvärtom.

Marcus Aspsjös film är ett alldeles utmärkt exempel på hur viktiga naturfrågor kan nå utanför naturcirkeln. Förhoppningsvis kan den bli en ögonöppnare för fler äventyrare och andra personer som kanske inte skulle gå och se en film som enbart handlar om tillståndet i den svenska skogen.

Rop på hjälp från skogen i 30 år
I en bättre värld skulle det räcka att kunniga naturvänner och forskare berättar om tillståndet i naturen. Men så är inte fallet.

– Mats Karström har ropat på hjälp från skogen i över 30 år och jag har ropat i över 20 år, berättade Sebastian Kirppu på filmvisningen.

Det säger en del om att vi behöver fler, nya och kanske oväntade röster som också för naturens talan.