Krönika: Tänk om hoppet är ute?

Bild ur den svenska filmen ”Aniara” som har premiär den 1 februari. En i besättningen återbesöker ”jorden”. Foto: Metafilm

KRÖNIKA: Det är lätt att tappa hoppet när motståndet mot förändring är så starkt och när rapporterna är så dystra. Men vad är alternativet? En filosof, en fysiker och två aktuella filmer ger lite olika svar på den frågan.

Läs alla våra krönikor

Det är väldigt tydligt att vi kommit olika långt i vår kamp för miljön. Tiotusentals skolbarn världen över går ut på gatorna och kräver att vuxenvärlden gör sitt yttersta för att rädda mänskligheten från en miljökris som redan nått stora delar av jorden i olika hög grad. Samtidigt tävlar högerpopulister om vem som är spydigast i sitt hånande av de som försöker göra något.

LÄS ÄVEN: • Krönika: Nu är det väl miljörevolution på gång?

Annars är kanske den mest populära inställningen att lägga över ansvaret på andra. Jag har tappat räkningen på antalet personer som slår knut på sig själva i sina försvarstal för att fortsätta flyga som tidigare. Deras slutsatser är alltid att det är statens, företagens, kapitalismens eller någon annan som måste göra omställningen. Det behövs naturligtvis också, men det är orimligt att vi svenskar fortsätter leva som om vi hade fyra jordklot och samtidigt hoppas att samhället ska lösa den här frågan. Tyvärr är det en tro som har märkligt många anhängare med tanke på att ingenting de senaste årtiondena tyder på att tillräckligt ansvar kommer tas av samhället och företagen. Å andra sidan har även Scientologerna många anhängare, så logik kanske inte är en stark förutsättning för tro.

Deppiga filosofen Roy
Någon som slutat hoppas på att vi kommer klara den här krisen är klimatfilosofen Roy Scranton. Han har fått en del uppmärksamhet i svensk media på sistone, inte minst med tanke på att tidningarna vinklade rubrikerna till att handla om Greta Thunberg (”Thunbergs projekt är dömt att misslyckas”). Roy Scranton menar att den koldrivna kapitalismen redan gjort att det är kört för mänskligheten och att vi måste sluta hoppas på vår överlevnad.

När Roy Scranton lanserade den här teorin 2013 i New York Times-essän ”Learning to Die in the Anthropocene” (ungefär ”lär dig dö i människans tidsålder”) väckte den stor uppståndelse och motstånd, men redan året efter var den med i antologin ”The Best American Science and Nature Writing”. I juli 2018 släppte han nästa pepp-paket i bokform: ”We’re doomed – now what”. Till skillnad från en del forskare som vill att vi ska fortsätta tro att vi fortfarande har ”ett fönster på 10-20 år” för att ställa saker till rätta, så menar Roy Scranton att det inte finns några tecken på att så kommer att ske.

– Såtillvida ingen revolutionerande uppfinning sker – och jag är övertygad om att så inte blir fallet – kommer vi inte att veta med säkerhet förrän det är för sent. På vissa plan har vi passerat brytpunkten genom att atmosfären blir förändrad tusentals år. Så frågan är inte om det kommer att ske, utan hur ont det gör, säger han i en intervju med Veckans Affärer.

Varför är det så tyst från rymden
Fysikern Ulf Danielsson är inne på en liknande linje när han frågar sig v
arför vi inte hört något från andra civilisationer i universum när vi vet att de bör finnas. Kanske överlever de helt enkelt inte tillräckligt länge? Mänskligheten står nu inför stora utmaningar. Ska vi överleva genom att börja ta hand om planeten eller bli lika kortvariga i historien som alla andra civilisationer kanske varit i universums historia?

Oavsett om vi väljer att tro eller inte så måste vi hantera den här krisen. Frågan är hur det sker på bästa sätt. Det absolut sämsta tänkbara är åtminstone att snabba på vägen mot katastrofen genom att fortsätta flyga och konsumera som tidigare och rösta på partier som säljer falska förhoppningar om att du inte behöver göra något.

En annan mänsklig instinkt, förutom att leta upp folk som säger åt oss att allt kommer bli bra, är instinkten att fly. Den skildras i två aktuella filmer.

Visst hopp i ”IO”, allt är kört i Aniara
”IO” på Netflix är sevärd för den som gillar stillsam apokalyps som pågår minst lika mycket inuti karaktärerna. Här  skildras jorden som döende och i stort sett helt öde. Nästan alla människor har redan flytt vår planet, men en ung kvinna (spelad av Margaret Qualley) söker efter ett sätt att rädda livet på jorden. Hur länge till vågar de vänta på att ge sig av? Hinner arterna anpassa sig till den förstörda miljön så att de återigen kan bidra till att människan kan överleva? Eller ska de ta sista rymdfärjan som lämnar jorden och ge upp planeten?

Rymdskeppet Aniara skildras som en futuristisk Finlandsfärja, där konsumtion i inledningen är resenärernas största nöje. Foto: Metafilm

Om det finns visst hopp kvar i ”IO” så det helt ute i nya svenska filmen ”Aniara”, med biopremiär 1 februari. Filmen bygger på Harry Martinssons diktepos från 1956 och handlar om att jorden är så förstörd att mänskligheten tvingas fly. Skeppet Aniara sätter kurs mot Mars, men något går fel.

Här skildras en mänsklighet som vill drömma sig tillbaka till jordens grönska. När tiden går i rymdskeppet Aniara tröttnar människorna på allt som påminner om en modern Finlandsfärja och söker sig istället till att få uppleva jordens natur igen, om än i virtual reality.

Resenärerna må ha flytt jorden, men de har inte kommit undan från arten som förstörde planeten.

”IO” och ”Aniara” är science fiction, men de väcker båda intressanta frågor inför vår civilisations möjliga slut? Det är trots allt inte ett annalkande hot mot jorden som är det minst realistiska i dessa båda filmer. Det är att det erbjuds en flykt från planetens yta. Den utvägen ser inte ut att finnas för oss inom den närmaste tiden.

Erik (4863 Posts)

Chefredaktör och grundare av Natursidan.se. Stötta vårt arbete – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!