Krönika: Skogskampen växer och kämparna är en allt brokigare skara
Efter en helg på en skogskurs har jag fått en ny syn på skogen och känner mig stärkt, upprymd och med ett visst hopp om svenskars kamplust.
Skogskurs i Dalarna 2025.
Landets sista naturskogar försvinner i högt tempo och skogsindustrin, som redan avverkar rekordmycket, skriker efter att få avverka mer och slippa ta hänsyn. Det går numera inte att åka många kilometer längs en väg i Sverige utan att se ett kalhygge eller en trädplantering som skymmer ett kalhygge. På en mansålder har vårt skogslandskap förvandlats fullständigt.
Samtidigt växer ett motstånd. Allt fler svenskar engagerar sig för skogen efter att ha sett vad som pågår. Naturföreningarna som drivit frågan i många årtionden har fått sällskap av de som började engagera sig i klimatrörelsen och där lärde sig hur viktigt det var att låta våra gamla skogar stå kvar. Men också av folk som får se sina svampskogar, närnaturområden eller favoritskogar förvandlas till fula kalhyggen.
Bladrosett av knärot – en viktig art att känna till för de som vill hitta skyddsvärda skogar.
Vissa arter är nyckeln
I takt med att en del avverkningar faktiskt stoppats och lokala kamper för närnaturen lyckats har insikten om att det går att göra skillnad ökat. Därmed har också förståelsen ökat för att det är arter som är nyckeln. Skogsindustrin lyssnar inte på klimatargument och att en skog är populär för fritidslivet i ett samhälle räcker inte heller så ofta. Man behöver kunna påvisa att skogen har höga naturvärden och då blir det ofrånkomligt fokus på naturvårds- och signalarter, samt rödlistade arter. Numera krävs det dessutom ofta att fallet tas till en domstol för att skogsbolagen ska ge sig.
Folk som vill rädda en skog behöver därför ofta lära sig känna igen arter som knärot, garnlav, rosenticka, vedtrappmossa och hackmärken efter tretåig hackspett. Ibland kan dessa arter till och med bli bland de första arterna som de får upp ögonen för. Tack vare kampen för skogen.
Garnlav är också en bra art att hålla koll på. Den liknar skägglav, men garnlaven har inte lika många tvärgående grenar och har inte heller ett mjukt innanmäte som känns av när man töjer ut grenarna.
Skogskurs med stor bredd
I helgen var jag på en två dygns skogskurs på Lindsberg kursgård utanför Falun med Helena Björnström och Sebastian Kirppu som lärare. 23 deltagare fick lära sig grunderna i vad man ska leta efter i en skog för att förstå om den kan tänkas vara skyddsvärd, men också en grundkurs i hur det står till med den svenska skogen. Det var bokstavligen folk från Kiruna till Trelleborg, i alla åldrar, ungefär lika många män som kvinnor och med väldigt varierade förkunskaper. De var alla en del av den nya lilla folkrörelsen som engagerar sig för våra sista naturskogar. De senaste 5-10 åren har faktiskt en bra bit över tusen personer runt om i landet utbildats i hur man känner igen gammelskogens karaktärsarter. Lågt räknat.
Den första kvällen ägnades åt föreläsningar och grupparbeten om skogstermer som signalarter, brandljud, kontinuitetsskog, impediment och kryptogamer. Morgonen efter åkte vi till skogs. Ironiskt och talande nog krävdes en körning på 45 minuter från Falun för att hitta lämpliga skogar med rödlistade arter. Runt staden är i stort sett allt kalavverkat i modern tid och därmed berövat på känsliga arter.
Att bekanta sig med arter som knappt har något kvar
Jag var som ett barn på julafton över att få lära känna många av de där arterna som brukar nämnas i domstolsfall, överklaganden och reservatbeskrivningar. Några av dem kände jag hyfsat eller till och med väl, men andra har jag inte bekantat mig med ordentligt eller hunnit glömma bort.
Skog med träd i alla åldrar och död ved i olika stadier av nedbrytning.
Att uppleva de här arterna som bara finns i någon eller några promille av Sveriges skogar (låt inte skogsindustrin lura i dig något annat) är mäktigt. Som ett livs levande museum över hur våra skogar hade kunnat se ut om man inte hade fått för sig att kalavverkning var en bra idé.
På plats fick vi lära oss hur man ”läser” en skog. Vilka element man ska hålla utkik efter för att hitta de sällsynta arterna och hur man kan avgöra ungefärlig ålder på tallar och granar. Men också hur man ser rester av skogsbränder som sitter som spår i trädstammarna även hundratals år senare.
I naturskogen är det sådana tidsperioder att man blir full av vördnad. Här finns många arter som inte har möjlighet att etablera sig förrän efter hundratals år. Långt efter att virkesåkrarna i produktionsskogen avverkas. Som en motsats till det moderna samhället, uppbyggt på kortsiktig slit- och slängkonsumtion.
Dött, stående träd. Fullt av liv.
Kursen i sig var minnesvärd och verkligen ögonöppnande. Men att träffa alla de andra deltagarna och höra om deras engagemang för skogarna var minst lika uppfyllande. Den brokiga skaran av engagerade människor säger mycket om hur brett engagemanget för skogen börjar bli. Så här i elfte timmen är kampen för våra skogar något som sprider sig i samhället.
Citat att minnas
Det var också en helg av minnesvärda och träffsäkra citat från våra lärare. Exempelvis:
– Skogsbruket i Sverige är som ett jordbruk med en annan gröda.
– Svampar förenar folk. Många reagerar på att deras svampställen försvinner i kalavverkningar. Det kan ta 50 år innan svamparna återkommer.
– Granar och tallar får sin största biologiska mångfald efter att de blir ”avverkningsmogna”.
– Det går inte att plantera en skog. Det tar flera hundra år innan det blir ett skogsekosystem.
– När man lämnar kvar några träd på ett kalhygge är det ungefär som att jämna hela Malmö med marken men lämna Turning torso som hänsyn till alla Malmöbor att flytta in i.
