Historien om det mystiska miljögiftet och dess utfasning

Havsörn. Foto: Erik Hansson

Vi är idag ganska bortskämda med känsliga analysmetoder för att upptäcka miljögifter som sen kan användas för att åstadkomma förbättringar, men så har det inte alltid varit. Kartläggningen av olika miljöhot liknar många gånger en deckargåta och flera svenska forskare har lett utvecklingen genom åren. Så här gick det till exempel till när pusslet angående ett av våra värsta miljögifter fick sin lösning. Gamla havsörnar från Naturhistoriska museet i Stockholm visade sig spela en avgörande roll.

Under sextiotalet började allt fler problem dyka upp som många misstänkte ha sitt ursprung i alla de nya bekämpningsmedel som användes. DDT var särskilt ”i ropet” och när Sören Jensen, en kemist vid dåvarande Stockholms Högskola, försökte ta reda på hur mycket DDT det fanns i fettvävnaden hos människor stötte han på problem. 

Det verkade finnas några andra kemikalier i proven som störde GC-analyserna. Analyssvaren kan liknas vid ett diagram med olika toppar där varje topp motsvarar en kemikalie, se bild. 

Men Jensen kunde inte utifrån dessa analyser avgöra vad det var för substanser, bara att något fanns där. Han såg alltid fjorton extra toppar i sina analyser och frågan var om det handlade om spöktoppar från provbehandlingen eller om det faktiskt var nya substanser han hittat? 

LÄS ÄVEN: • Förgiftade havsörnar är fortfarande ett mysterium

Han började ta prover från allt och alla och såg att topparna fanns i hårstrån från sin fru och barn, i gäddor från norr till söder men med en klar gradient där de i söder var betydligt mer kontaminerade än i norr. Halterna tycktes öka med faktor tio för varje steg uppåt i näringskedjan man tog, med andra ord predatorer som havsörn innehöll avsevärt mer än fiskyngel och mindre fiskar.

En hypotes var, som sagt, att det rörde sig om klorerade bekämpningsmedel men ett avgörande bevis för motsatsen hittade Jensen på Naturhistoriska riksmuseet. Där fanns uppstoppade havsörnar sparade ända från år 1888 och genom att analysera prover från deras fjädrar upptäckte han att de fjorton olika substanserna fanns i alla prover från och med 1934. Klorerade bekämpningsmedel började användas långt efter det årtalet och substanserna var med andra ord inte några nedbrytningsprodukter från DDT eller liknande. Men på den här tiden fanns det inga möjligheter att ta reda på vad det var för något.

LÄS ÄVEN: • Extremt höga gifthalter även 11 000 m under havsytan 

Men den analytiska kemin avancerade snabbt och på Karolinska Institutet utvecklade docent Ragnar Ryhage en helt ny typ av instrument, en så kallad masspektrometer. Jensen gick på den första kursen som hölls och tog med sig egna prover från en död havsörn som innehöll extremt höga halter av de okända substanserna. Med det nya instrumentet kunde man till slut bestämma vad det var.

Eftersom grundmolekylen verkade se ut som en bifenyl med olika antal kloratomer på kallade Jensen dem för polyklorerade bifenyler, mer känt som PCB (PolyChlorinated Biphenyls). Det slutgiltiga beviset fick han när analysen jämfördes med ett referensprov av PCB från en tysk tillverkare. Resultaten om ”den nya” miljöboven publiceras 1966.

PCB och DDT (Cl)n avser att det finns olika antal (n) klor på molekylen och att de kan sitta på olika kol av molekylen (varje hörn är ett kol). Det gör att det finns över tvåhundra olika varianter av PCB (så kallade congener).

Omfattningen av problemet visade sig vara gigantiskt, PCB fanns överallt och efter en rad olyckor och allvarliga hälsorisker förbjöds kemikalien 1978 i Sverige, Men det är en extremt stabil kemikaliegrupp och finns än idag vida spritt i världen. Här är statistik från Naturvårdsverket:

Grafen visar att åtgärder ger förbättringar men också att det kan ta mycket lång tid, vilket är en av anledningarna till att applicera den så kallade försiktighetsprincipen. Några år efter Jensens resultat publicerats visade en amerikansk studie hur illa ställt det var med amerikanska pilgrimsfalkar. Tillverkningsindustrin bemötte det på samma sätt som många andra miljöhot:

”De svenska och amerikanska forskarna … påstår att polyklorerade bifenyler är ’mycket giftiga’ kemikalier. Det är helt enkelt inte sant. Källan till det som identifierats som PCB är ännu inte känt. Det kommer behövas omfattande forskning världen över för att bekräfta eller förneka de initiala vetenskapliga slutsatserna.”

Alla våra klassiska miljöfrågor innehåller denna typ av problematik, vägen fram är sällan spikrak varken på det vetenskapliga eller på det politiska planet. Diverse intressekonflikter blandar sig gärna i besluten vilket också belyser vikten av att ha självständiga forskare och myndigheter. En problematik som blivit allt knivigare att bena ut under senare år då allt mer forskning utförs genom anslag från näringslivet (mer om det här kan ni läsa i min bok ”Tvivel – en bok om faktaförvirring”).

Källor: Sierra ClubJensen, S. , New Sci., 32, 612 (1966) och ”Livaktig Forskning – 25 års forskning vid Wallenberglaboratoriet” Stockholms universitet 1971-1996 ISBN 91 7540 114 2

Maths (60 Posts)