Gå till innehållet

Hans livsverk har förstörts gång på gång – nu är det större än någonsin

Kollage med det nedbrunna fågeltornet och det nya. Foto: Gert Ericsson

Få personer gestaltar ordet eldsjäl bättre än Gert Ericsson. Han fick en idé 1997 om att Sågdammen i Skultuna åter skulle kunna bli en fin våtmark för fåglar. Sedan dess har det varit hans livsverk som han investerat både pengar och mängder av tid i. Trots att han råkat ut för en stor mängd motgångar är han fortfarande minst lika entusiastisk.

Sågdammen i Skultuna var en av de första fågellokalerna jag besökte när jag återupptog fågelskådandet för drygt tio år sedan. Jag kommer aldrig glömma att jag här såg två lärkfalkar jaga trollsländor på nära håll och jag fascinerades samtidigt av hur personligt det kändes att besöka platsen. Spängerna verkade hemmasnickrade och det lilla gulliga fågeltornet var både mysigt och unikt. Jag fick berättat för mig att det var Gert Ericsson som i stort sett på egen hand fixat allting.

Nu fyller hans livsverk 20 år och är större än någonsin, men vägen dit har varit minst sagt dramatisk. Hans grundsyn är dock fortfarande smittsamt optimistisk.

Gert Ericsson tar en paus i byggandet. Foto: Lars Andersson

När jag får tag på Gert Ericsson lördagen den 4 mars har han precis deltagit i den stora örnräkningen i Mälarområdet från sitt fågeltorn. Han såg inte en enda örn, men var väldigt nöjd över att ha sällskap av en varfågel och ett gäng sångsvanar och han berättar entusiastisk att han såg gott om kråkfåglar i byn – vilket i hans fall är Skultuna, norr om Västerås. Denna positiva livssyn återkommer ständigt i hans berättelser, oavsett vad det gäller.

Historien om Sågdammen i Skultuna tar sin början 1997 när Gert Ericsson jobbade på Skultunaverken. Han gick ofta vid den lilla viken vid Svartån och funderade. Området hade tidigare varit en fin fågellokal, men var nu igenväxt och det var svårt att ta sig runt området. Gert började planera för stigar och inledde med att röja och anlägga stigar 1998. Efter lite turer fram och tillbaka fick han klartecken för att resa ett stort plåttorn som tidigare använts som provmast till företaget L.M. Ericsson. Det blev ett rejält torn som sträckte sig högt över trädtopparna och sågs på långt håll. Det här var år 2000.

Det första fågeltornet byggdes och restes av Gert Ericsson och Anders Andersson med en manuell vinsch år 2000. 2017 är tornet i stort sett igenväxt. Foto: Gert Ericsson

2001/2002 kom den första större motgången. En dag var allt som gick att ha sönder förstört på tornet. Trappan, sittplatser, fågelmatning – allt. Gert Ericsson lät sig inte nedslås utan började omedelbart bygga upp allt igen och utöka det ytterligare. 2005 stod nästa milstolpe kvar. Det lilla mysiga fågeltornet ute på Ekebyflyn.

Men inte heller denna glädjen fick vara för evigt. Nya sabotage ägde rum.

– Jag har lärt mig att det inte är lönt att göra det så mysigt och fixa till detaljer, berättar Gert Ericsson. Sånt bara förstörs. Här är ganska ofta skolor på besök och då händer det att lärarna sitter vid grillplatsen och snackar medan barnen springer runt vind för våg. Ett gäng killar kanske tar sig in i tornet och rycker i dörren från båda hållen så att den går sönder eller klättrar runt på tornet och lever farligt. Jag vet inte hur många gånger jag reparerade dörren.

Den sista bilden som togs på det gamla fågeltornet/gömslet. Lägg märke till den bruna kärrhöken i förgrunden. Foto: Gert Ericsson

Det kan låta deprimerande och möjligen kan man ana en viss trötthet i Gert Ericssons röst när han berättar om vandaliseringen. Som till exempel när det vid ett tillfälle sprängdes en rejäl rörbomb inne i tornet. Det gick hål på bord och väggar, men mirakulöst nog stod tornet kvar.

– Egentligen, om jag ska vara ärlig, så har jag tappat lite tron på mänskligheten och hela det här systemet. Det verkar inte existera att vara rädd om grejer och att städa efter sig, som vi fick lära oss efter krigen. Nu är det bara ekonomisk vinst och slit och släng som räknas, säger han för att i nästa stund vända på myntet och tänka positivt igen:

– För mig är området fortfarande betydelsefullt. Där nere trivs jag. Jag tänker också att det är tur att de förstör här och inte i samhället.

2010 drabbades han av en annan motgång. Hemsidan som innehöll mängder av material från de första tolv åren vid Sågdammen kraschade och allt arbete försvann. Sedan dess har han ägnat sig åt att mata upp gamla bilder och inlägg i en Facebook-sida. I dagsläget är han klar med åren 1998 till 2005 och har dokumenterat allt som hänt efter 2010.

Den 21 april 2016 inträffade en ännu större katastrof. Gert får reda på att det brinner i fågeltornet och tar sig till Sågdammen. Väl där ser han bara ett rykande sotigt skelett av det gamla tornet.  Den här gången gick det inte att rädda. Alla års hårda arbete förlorades på kort tid.

Allt som återstod av det tidigare tornet. Foto: Gert Ericsson

Knappt hade tornet brunnit ned förrän folk började säga till Gert Ericsson att han måste bygga upp det igen.

– Jag fick ett oerhört gensvar. Folk sa till mig “vi kommer och hjälper dig” och frågade vart de ska skicka pengar. De hörde av sig från biblioteket och berättade att någon lämnat in ett kuvert med 1500 kronor som bidrag till ett nytt torn.

Men Gert själv var inte så säker på om han skulle orka bygga ett nytt torn.

– Det kändes nästan som om de tvingade mig, berättar han glatt. Vad händer om jag inte orkar bygga ett nytt torn då? Men jag fick aldrig tid att deppa. Jag började direkt tänka på en ny modell.

Det visade sig att han hade ett större stöd än han trott. Folk som han knappt trodde hade varit vid våtmarken skänkte pengar och peppade honom. Sammanlagt fick han in 9900 kronor.

– Nu är jag nästan glad att de brände ner det, säger Gert Ericsson och skattar.

Tio månader efter att tornet brunnit ned är det nya färdigt – betydligt större och stabilare än det tidigare. Nu har kommunen fått upp ögonen för vilket intresse det finns för Sågdammen och de har hjälpt till med maskiner, tagit hand om en del kostnader och byggt en tre kilometer lång spång. De har också sagt sig vilja fortsätta arbeta med Sågdammen, även när inte Gert orkar längre.

Det nya fågeltornet – passande nog kallat Fenix. Våren 2017 är det dags för invigning. Foto: Gert Ericsson

Men även det nya tornet har hunnit drabbats av förstörelse. En eftermiddag vid 15-tiden hade han hängt upp bilder till en utställning. Eftersom han börjat bli van vid sabotagen har han för vana att fotografera och dokumentera allt direkt. Det var tur det. Han var den enda som fick se utställningen. Morgonen efter får han ett samtal om att utställningen slagits sönder.

20 års arbete, flera fågeltorn, spänger, fågelmatningar, gömsle och broar – man kan tro att Sågdammen kostat miljonbelopp, men så är inte fallet. Gert Ericsson har bokfört alla utgifter och intäkter sedan 2000. Sammanlagt har det kostat 274 000 kronor till och med 2016, men då är inte länsstyrelsens arbete med att röja flyn eller kommunens inköp av järnvägsbron inräknat. Genom stipendier, bidrag från kommun och länsstyrelser och genom att stå och sälja på julmarknader har Gert Ericsson fått in det mesta av beloppet.

“Min tama räv 2002-2003, är med vid spångbygget mot Jädra”. Foto: Gert Ericsson

Framför allt är det arbetstimmar som gått åt. Som att åka till trävarufirmor i Västerås och leta i deras soptunnor efter lämpliga brädor. Eller att frakta de tre ton tunga delarna till det nya tornet ut och in från garaget för att såga till dem och sedan ner till tornet i omgångar.

– Jag ligger kanske back 25 000 – 30 000 kronor, men utslaget på 20 år är det ingenting. Det här är ju mitt livsverk. säger Gert Ericsson.

Nu är livsverket större än någonsin och fågeltornet är redo att invigas. När invigningen kommer ske är fortfarande oklart, men det kommer utannonseras i Gerts ständigt uppdaterade Facebook-sida om Sågdammen.

När jag ber honom berätta om några av höjdpunkterna under de här åren tänker han efter en stund, men sedan börjar han berätta livligt om när någon fågelraritet varit på besök, som lockade så många fågelskådare att spången gick sönder när det stod för mycket folk på den. Två andra naturupplevelser som betytt mycket för honom får en nästan att tro att även djuren runt sågdammen ser honom som områdets beskyddare.

– Ett år hade jag ett par kanadagäss här som lät sina gässlingar komma fram och springa runt mina fötter. Det var som att de accepterade mig. Hannen kom tillbaka två år till och höll sitt revir, men hans hona dök aldrig upp. Det var lite sorgligt att se, berättar Gert Ericsson.

“Ett stort ögonblick, när en vild kanadagås lugnt ser sina små gässlingar gå runt fötterna på mig och beta”. Foto: Gert Ericsson

Under nästan två år hade Gert också sällskap av en räv som tycktes trivas i hans närhet. Gert brukade mata den med köttbullar som den letade efter som en hund. Så fort det kom någon annan människa till Sågdammen stack  dock räven. Den accepterade ingen annan.

– En annan höjdpunkt är att jag övervunnit mig själv och klarat mer än jag trott. Som när jag för första gången reste mig upp på fågeltornets golv och stod där på darriga ben innan väggarna kommit upp och såg ut över området. Det var stort.

Förutom att bygga, reparera och tänka ut saker till området så är Gert Ericsson också synnerligen flitig med att berätta om allt som händer i naturen i Facebook-sidorna Verksamhet vid Sågdammen Skultuna och Djur och natur vid Sågdammen Skultuna.

Vill du lämna ett bidrag till Gert Ericssons arbete så har Sågdammskontot i Handelsbanken kontonummer 6547 – 7498 5868

Hitta till Sågdammen i Skultuna:
[mappress mapid=”85″]

Mer att läsa