Handbok om att informera världen om klimatkrisen

I förordet till boken ”Att låta världen få veta: handbok i klimatjournalistik” skriver Alexandra Urisman Otto och Lisa Röstlund om att den pågående krisen för klimat och natur inte märks i nyhetsmedia. Trots att bland andra FN varnar för att vår överexploatering av land och hav är på god väg att utrota stora delar av planetens icke-mänskliga liv.

– Fortfarande behandlas klimatkatastrofer som redan leder till enorm förstörelse och stora mängder dödsfall, som enskilda olyckor av de flesta medier i hela världen. Och forskningslarmen om att planeten är på väg mot en katastrof beskrivs som nyheter bland alla andra.

Tjata, skrämmas eller hålla igen?

Det är frågor jag brottats mycket med själv på Natursidan. Hur ofta ska man nämna att något beror på klimatkrisen och hur ofta behöver man förklara vad den beror på? Hur hårt ska man beskriva situationen vi befinner oss i och hur ska man hantera de konstanta försöken att tona ner allvaret? Hur mycket ska man tjata om en fråga som läsarna (förhoppningsvis) har ganska bra koll på?

Som tur är har klokare människor än jag skrivit en bok med svar på många av de här frågorna och jag blir väldigt imponerad av hur många som blir besvarade. Ibland med ren fakta och ibland genom att ge förslag på förhållningssätt eller att kunniga personer komma till tals.

Alexandra Urisman Otto och Lisa Röstlund har i många år skrivit om klimatet för Dagens Nyheter och har gjort många stora, viktiga granskningar och reportage. Förutom egen erfarenhet har de till boken intervjuat journalister, forskare, klimatpsykologer, jurister och historiker. Resultatet är mycket mer än en ”handbok i klimatjournalistik” som det står på framsidan. För även om det är en suverän guide till alla oss som skriver om klimatet så är det minst lika mycket en bok för alla som läser om klimatet.

Luras inte av titeln

Även kapitlet ”Klimatjournalistik i praktiken”, som är fullt med handfasta tips till journalister, kan vara spännande för dig som valt andra yrkesvägar i livet. Detsamma gäller skildringarna av hur lobbyister och tankesmedjor jobbar och hur de försöker påverka opinionen och journalister. Det är berättelser som tyvärr sällan ges utrymme annars.

Kapitlet ”Den vetenskapliga grunden” borde vara obligatorisk läsning för alla. 60 sidor med en kortfattad genomgång av den mångfald av orsaker och hot som klimatkrisen utgör.

Det jag kanske är mest imponerad över med boken, förutom modet att skriva en handbok för journalister, är att det är så väl sammanfattat utan att ge avkall på viktiga synvinklar. Den tar upp allt från hur världens länder (ja även Sverige) fuskar med sin klimatredovisning till hur vi ska förhålla oss till frågorna känslomässigt. Boken skulle kunna vara 1 000 sidor utan att lyfta alla aspekter, men författarna lyckas koka ner det till runt 250 sidor genom att ständigt gå direkt på det viktiga. En mening för att tydliggöra en övergång eller förklara vem en person som intervjuas är, och sedan rakt in på väsentligheterna. I en sådan här bok är det väldigt befriande.

Hur hoppfulla ska vi (låtsas) vara?

Ett återkommande dilemma i boken är positiva eller konstruktiva vinklar. Det är oerhört vanligt att artiklar (och pressmeddelande om ny forskning) om klimatet har med någon pliktskyldig hoppfull passage i stil med ”men vi kan vända utvecklingen om vi bara…”. Många journalister vittnar i boken om att redaktörer ofta efterfrågar lite mer konstruktiva och upplyftande reportage om klimatförändringarna och att det även är populärt på klimattoppmötena och bland politiker att fokusera på små ljuspunkter istället för de stora hoten.

Men som Tom Jensen, chefredaktör för den danska tidningen Berlingske, säger i boken:
– Det blir särskilt alarmerande när den nya strömningen inom konstruktiv journalistik omfamnas med stor entusiasm av dem vi i medierna egentligen är till för att granska: makthavarna.

Eller som en anonym journalist säger:
– Riktigt bra, ansvarsutkrävande journalistik är hoppfull i sig.

Jag vet inte om jag kan sträcka mig så långt som att den här boken gör mig hoppfull, men jag är helt säker på att det hade känts ännu mindre hoppfullt utan Alexandra Urisman Ottos och Lisa Röstlunds texter.

Transparens: Natursidan fick ett recensionsexemplar av boken från förlaget.