Gubbslem allt vanligare i Sveriges vatten, men är det ett problem?

Skogstjärnar med brunt vatten är en miljö där gubbslem trivs. Foto: Marie Mattsson

Skogstjärnar med brunt vatten är en miljö där gubbslem trivs. Foto: Marie Mattsson

Har du någon gång badat i en sjö och känt att en hinna av slem har lagt sig över huden? Gonyostomum semen, i folkmun kallad gubbslem, är en sötvattenalg som ofta kommer på tal i media under sommarhalvåret. Arten sprider sig allt snabbare, men hur och varför? Karin Rengefors vid Lunds universitet har i flera år studerat denna organism som verkar vara en mästare på att anpassa sig.

När jag pratar med Karin Rengefors har hon precis kommit hem från en konferens i Brasilien där hon föreläst om alger. Ökning av algblomning är inte bara något som sker i Sverige och Skandinavien, det är en global företeelse. För att ta reda på varför detta händer, måste vi lära oss mer om algernas biologi och om hur de fungerar.

Växtplankton med ett starkt försvar

Algen gubbslem är en mikroskopisk, encellig organism som lever i insjöar. Den använder sig, precis som växter, av klorofyll för att utvinna energi från solljus och driva fotosyntes. Under dagen befinner de sig nära ytan för att få energi, och när mörkret faller tar de med hjälp av sina flageller sig ner till den kyligare sjöbotten där de tar upp näring.

När gubbslem stöter emot något reagerar den genom att “explodera” och slungar ut slemtrådar omkring sig. Det är en slags försvarsmekanism som skyddar den från att bli uppäten av djurplankton, men även för att slå ut konkurrerande alger. Under årets varma månader sker blomningen av gubbslem och det kan orsaka besvär för badgäster; vid beröring aktiveras algerna och hundratusentals slemtrådar lägger sig som en hinna över huden. Det är inte på något sätt farligt för människor, men kan ibland orsaka klåda eller hudirritation.

Simmande gubbslem under mikroskop. Foto: Caroline Björnerås

Tack vare detta försvarssystem sprider sig gubbslem väldigt aggressivt när arten väl får fäste i en sjö.

– En vanlig insjö kan innehålla upp till 60 olika arter av växtplankton samtidigt, men när gubbslem väl etablerat sig slår den snabbt ut de andra arterna, berättar Karin Rengefors. Det har i studier visats att även djurplanktonarterna blir färre, troligen eftersom de inte kan äta gubbslem på grund av de slemtrådar de kastar ut.

Blir allt vanligare i våra sjöar

De senaste 30 åren har gubbslem ökat markant, och forskarna vet inte riktigt varför. En teori är att det är på grund av att sura sjöar med brunt vatten blir allt vanligare, och det är en miljö som gubbslem trivs väldigt bra i. Tidigare påträffades gubbslem mest i små sura bruna sjöar men på senare tid har arten en också lyckats etablera sig i klara sjöar med högre pH-värde, vilket visar att den är väldigt anpassningsbar. Många andra vattenlevande arter är anpassade efter en specifik pH-nivå och kan inte överleva när värdet ändras.

Under sommaren blir vattnet nära ytan varmare än det längre mot botten. botten. Dessa temperaturskikt blir stabilare och varar längre numera på grund av högre lufttemperaturer . Gubslem trivs i skiktat vatten och gynnas därför av förändringar i temperaturen, och ju längre somrar desto bättre trivs arten. Ett allt varmare klimat kan alltså också vara orsaken till ökningen.

gonyostomum_cell

Gubbslem i närbild. Foto: Niels Daugbjerg

Hur sprider sig då dessa alger till nya sjöar? Länge trodde forskare att den spreds via vattendrag, men nya genetiska studier visar att det är mer troligt att de sprids via insekter, smådjur eller fåglar.

Det har inte forskats på alger särskilt länge, och därför är kunskaperna om hur spridningen har sett ut historiskt sett begränsade. Först på 70-talet började man ta provtagningar av växtplankton inom miljöövervakningen och därför finns inga fakta om hur det tidigare sett ut. Det man däremot vet är att algblomning har ökat kraftigt sedan 80-talet.

Det finns dock ett sätt att ta reda på algernas historia; DNA. Just nu arbetar Karins forskargrupp med att ta fram metoder för hur man skulle kunna hitta spår av gubbslem, genom att ta sedimentprover från sjöbottnar. Algerna lägger sig nämligen i vila i form av cystor under vintrarna och sådana skulle kunna finnas kvar i lager på botten.

Lösningen kan finnas i naturen själv

Ett eventuellt problem med att gubbslem spridit sig till fler och klarare sjöar är att sådant vatten oftast används som reservtäkter. När algerna kommer i kontakt med filtrena i utloppen så slemmar dessa genast igen. Detta är ännu inget större problem, då arten ännu inte spridit sig lika omfattande i klara sjöar.En del reservvattentäkter är dock brunare sjöar där den ofta påträffas.

rengefors_portrait

Karin Rengefors. Foto: Atle Wahlberg

Ett sätt att minska algblomningars omfattning är att fälla ut dem genom att tillsätta lera, men det är en kostsam och drastisk åtgärd som skulle kunna ha en förödande effekt på sjöns hela ekosystem. Metoden har dock inte prövats i någon större utsträckning i sötvatten, men den har används för algblomningar i kustvatten.

Ett annat sätt är att hitta, identifiera och gynna djurplankton som kan beta ner populationen till en rimlig nivå. Genom tester med olika inhemska djurplankton kan man få reda på om någon art har förmågan att äta gubbslem trots dess aggressiva försvarssystem.

– Att föra in arter från andra system och länder ska man överlag undvika, de kan ha oväntade egenskaper som kan skada ekosystemet, understryker Karin Rengefors.

Nästa steg i forskningen är att undersöka hur gubbslem fungerar i andra delar av världen. I Nordamerika verkar arten inte alls sprida sig lika aggressivt, och genom att jämföra med dessa miljöer kan man ta reda på vad som är skillnaden mot våra sjöar i Norden.

– Mycket handlar om att lära känna arten och hur den fungerar. När vi har en större förståelse för artens beteende kan vi lättare lära oss vad och framförallt om det ska göras något åt den snabba spridningen, säger Karin och menar att man inte ska vara alltför snabb med att döma. Alger har i allmänhet ett ganska dåligt rykte, men något man sällan tänker på är att de faktiskt producerar ungefär hälften av det syre vi andas här på jorden. De utgör också basen av födoväven, eftersom de är föda till djurplankton som i sin tur är föda till fisk och andra vattenlevande organismer.


Natursidan.se har beviljats stöd av Forskningsrådet Formas genom Erik Hanssons, Johan Linds och Marie Mattssons projekt ”Forskning om natur för alla”. Det här är en artikel inom detta projekt. Läs alla våra artiklar i serien via den här länken.

 

Marie (10 Posts)