Granskning av ”jägarnas rike” – ett Sverige i jaktintressets klor
En överväldigande granskning av ett land där jaktintressen har väldigt stor makt.
Detalj ur omslaget till boken "Jägarnas rike" av Misha Istratov.
I första delen av Kerstin Ekmans trilogi ”Vargskinnet”, finns det i flera kapitel beskrivningar av vilket hat som vissa människor känner mot vargen. Hur vargar jagas och tröttas ut så länge att de kan slås ihjäl med käppar eller hur folk jublar och skriker medan de sprättar upp en varghona med ungar i magen. Boken utspelar sig framför allt i Jämtland under första delen av 1900-talet och är så vitt jag vet fiktion, men när jag läser Misha Istratovs bok ”Jägarnas rike” så inser jag att händelserna lika gärna hade kunnat utspela sig 100 år senare i verkligheten.
Det finns fortfarande ett rått, oresonligt hat mot vargen här i landet. Trots att vi borde ha blivit klokare av alla studier som gjorts de senaste 100 åren och det faktum att inte en enda varg i Sverige skadat en människa i det vilda under de här åren. Det är nästan som att vissa människors våldsamhet måste få utlopp på något sätt eller om det kanske handlar om att förenas mot en gemensam fiende. Något väldigt känslostyrt är det i alla fall.
Känd debattör och kritiker av oetisk jakt
Misha Istratov har på bara några år gjort sig ett namn i Natursverige som en flitig förkämpe för vilda djur och särskilt våra vilda rovdjur. Han har varit med och startat stiftelsen Artkrisen som bland annat arrangerat insamlingskonsert för våra vilda djur och har skrivit åtskilliga debattartiklar mot det han anser är oetisk jakt.
I ett inlägg på Facebook förklarar han sin syn på jakt:
– Jag blir ofta kallad jaktmotståndare. Det är inte logiskt. Jag har aldrig kritiserat jakt på klövvilt för livsmedel. Inte älgjakten, inte rådjursjakten. Det jag har kritiserat är något annat: jakt på rödlistade arter, jaktformer utan tydlig koppling till mat, och en viltförvaltning präglad av asymmetri och demokratiskt underskott. Betyder det att jag själv skulle jaga eller äta av viltköttet? Nej. Betyder det att jag menar att om man väljer att äta kött – vilket ingen i Sverige egentligen behöver – är ett djur som levt fritt, ett ofta mer etiskt val än ett från djurindustrin? Ja. Jakten är ett stort landskap. För eller emot är inte en passande karta.
Det är en väldigt bra sammanfattning, både av en vettig inställning till jakt och till de åsikter som de flesta svenskar har om jakt. Jag tror att Misha Istratov hade tjänat på att vara ännu tydligare i sin bok att han har den här grundsynen. Det skulle göra honom svårare att förkasta.
”Jägarnas rike” av Misha Istratov.
Det blir nästan överväldigande
”Jägarnas rike” är nämligen en storskalig granskning av Sveriges jaktintresse och handlar om betydligt mer än vargen. Omfångsrik, men samtidigt väldigt koncis. Med en lång rad intervjuer med forskare, politiker, jägare, boende i rovdjursrevir och de som värnar om våra rovdjur sammanfattar han läget i delar av Jaktsverige väldigt väl. Han backar upp samtalen med statistik, undersökningar, studier och rapporter och presenterar fakta med ständiga källhänvisningar (sammanlagt 37 sidor är källhänvisningar). Det skapar en genomgripande trovärdighet.
På något håll är det med citat från privatpersoner som hade behövt backas upp med någon ytterligare källa och jag hade gärna sett att han även hade lyft aspekter av jakten som hade fördjupat bilden. Exempelvis eftersöksjakt, jakt på rovdjur för att rädda vissa hotade arter och även jakt på invasiva främmande rovdjur. Återigen; det hade gjort boken svårare att förkasta.
I ”Jägarnas rike” skrapar Misha Istratov ihop så mycket information, statistik och uppgifter att det nästan blir överväldigande. Det framträder en tydlig bild av en liten grupp människor med en oproportionerligt stor makt över djuren i vår natur och därmed också över hela Sverige.
Hade väckt ramaskri om det var allmänt känt
Det ska naturligtvis påpekas att de flesta jägare är vettiga människor som aldrig skulle få för sig att begå jaktbrott. Många av dem är nog också förbannade över att det finns rötägg i organisationerna och att det förekommer illegal och oetisk jakt, men det är en bransch som fått göra lite som den vill utan konsekvenser väldigt länge. Ungefär som skogsindustrin. Det har aldrig någonsin fungerat att särintressen får stor makt tillsammans med väldigt lite insyn och konsekvenser för överträdelser. Det finns alltid människor som roffar åt sig.
Men det är också väldigt mycket som pågår i jaktvärlden, som skulle väcka ramaskri hos omvärlden om det var allmänt känt. Som den internationella jaktklubben Safari Club International, världens största jaktförening. De delar ut medaljer till jägare som dödar djur utifrån olika listor. En av listorna handlar om att skjuta över 200 arter från jordens alla hörn. En annan om att skjuta många av världens olika kattdjur, däribland svenska lodjur. Ungefär som att ta simborgarmärket, men för beväpnade män som gillar att döda djur som hotas av utrotning.
Det är inte författaren som är den extrema
Eller alla de fall när folk som är engagerade för vargen blir utsatta för hot, hat och sabotage, och sedan får sina anmälningar bortviftade av polisen. Eller hur det skjuts tiotusentals rödlistade arter årligen i Sverige, tävlas i den som skjuter flest djur i ”viltvårdens” namn, saboteras för naturturismarrangörer som erbjuder besökare att se våra stora rovdjur och hur det planteras ut enorma mängder fasaner och gräsänder i vår natur bara för att de ska jagas. Eller att skogsbolagen sätter hård press på jägare att skjuta så många klövdjur som möjligt i produktionsskogarna, för att skogsbolagen ska maximera sina intäkter. För att bara nämna några exempel.
Det som kanske är det viktigaste att ta med sig från ”Jägarnas rike” är att det inte är Misha Istratov som har extrema åsikter när det gäller jakt. Snarare tvärtom. Han redovisar med all önskvärd tydlighet olika undersökningar som visar att svenska folket förvisso ”accepterar jakt”, men samtidigt är väldigt negativt inställda till oetisk jakt, jakttävlingar, troféjakt, jakt på fridlysta och rödlistade arter och flera andra jaktformer som förekommer brett. Dessutom upplever många en otrygghet i naturen under den långa jaktsäsongen. Majoriteten är dock väldigt tyst när det gäller att kritisera jakten. Med tanke på hur det brukar låta i kommentarsfält så fort minsta jaktkritik framförs är det lätt att förstå varför. Det är också därför en sådan här bok och folk som Misha Istratov är viktiga. Alla branscher ska tåla granskning. Ju mer makt de har desto viktigare är granskningarna.
Transparens: Natursidan fick ett recensionsexemplar av boken av författaren.
