Genombrott på FN:s miljömöte

Miljömötet COP16 drog egentligen igång redan i oktober 2024 i Colombia, där länder hade en lång agenda som de behövde ta itu med. Och många viktiga beslut klubbades igenom redan då, bland annat ett som siktar på att urfolk och lokala samhällen ska få ett förstärkt engagemang inom konventionen för biologisk mångfald.

Men klyftan mellan länder på några av de svåraste frågorna innebar att mötet drog ut på tiden och fick till slut avbrytas utan de nått överenskommelse på vissa frågor.  På återträffen i Rom så stod länder inför främst två stora utmaningar. 

Att förverkliga en räddningsplan för naturen 

Båda utmaningarna har att göra med verkställandet av en räddningsplan för naturen, som kallas för Kunming-Montrealramverket, och som togs fram vid COP15 i Montreal. Det ena har att göra med uppföljning och utvärdering av det arbete länder kommer att utföra för att bevara och återställa biologisk mångfald, och uppnå de mål de åtagit sig. Detta är viktigt dels för att länder ska veta att det de gör är effektivt, och för omvärlden att kunna bevaka så att länder verkligen lever upp till sina ansvarstaganden. 

Den andra utmaningen handlar om att länder ska ha långsiktig tillgång till de resurser som behövs för att kunna genomföra sitt arbete. Här hade länder olika uppfattningar om hur de ska samla ihop tillräckligt med pengar för att, på ett rättvist sätt, förse de länder som behöver det med tillräckligt resurser för att uppnå målen. En svår fråga var etableringen av en ny permanent finansmekanism som skulle förse fattigare länder med långsiktig finansiering.

Sammanlänkade utmaningar & försvårat samarbete

Dessa två utmaningarna är sammanlänkade: länder i den globala syd vill ogärna ta sig an kostsamma miljöåtgärder om de inte är säkra på att de får det stöd som lovats; medan länder i den globala nord vill inte garantera stöd ifall de inte kan vara säkra på att miljömålen uppnås. 

Dessutom så har fattigare länder länge klagat på den tidskrävande och byråkratiska process de möts av när de använder existerande kanaler för att komma åt finansiering till projekt. Tillgång till resurser var en av de viktigaste hindren som stoppade länder från att uppnå de tidigare Aichi-mål, som i stort sett förblev ouppfyllda. 

Med den nu rådande politiska osäkerheten som finns runt om i världen, där allt fler rika länder drar tillbaka resurser för miljö- och utvecklingsprojekt, och mer öppen fientlighet mot internationella samarbeten för miljöändamål, så sätts dessa problem på sin spets. Efter ett lyckat avslut i Rom talade Charlotta Sörqvist, Sveriges chefsförhandlare med DN: 

– Jag är jätteglad att vi gemensamt har kommit fram till ett bra beslut. Det här visar att vi kan samarbeta på global nivå, att vi kan leverera resultat och kompromissa och hitta vägar framåt trots den oroliga situationen i världen och trots att vi har olika utgångspunkter.

Genombrotten och arbetet framöver

Under de tre dagarna i Rom har länder genomgått intensiva förhandlingar bakom stängda dörrar, vilket ofta är en sista åtgärd, för att kunna finna kompromisser allra in på sluttampen. Förlängda diskussioner var dag fick länder att erkänna en ”djupnande brist på förtroende”. Trots dessa svårigheter så lyckades länder till slut nå överenskommelser.

Vad det gäller finansfrågan så är länder nu eniga i hur de ska gå till väga för att samla in och distribuera de 200 miljarder dollar om åren från och med 2030 (vilket åtogs redan vid COP15) som ska hjälpa med att verkställa arbetet. 

Den känsliga frågan kring en ny permanent finansmekanism var bland det sista att klubbas igenom, där länder nu åtagit sig att påbörja processen för dess etablering. För många så var detta ett stort och viktigt genombrott, både för förhandlingarna och det framtida arbetet för att rädda världens biologiska mångfald. 

– Vi uppskattar de betydande framsteg som gjorts på mötet. Beslutet med resursmobilisering och initieringen av en permanent finansmekanism under Konventionens regi är en gedigen prestation. Dessa steg har länge varit en fråga som utvecklingsländer drivit och banar nu väg för en mer rättvis insats för att bevara världens biologiska mångfald, berättar Meenal Tatpati, som deltagit i COP16 genom organisationen för Women4Biodiversity, för Natursidan.

Många beslut, frågetecken kring finansiering

Länderna kom även överens om metoder för att bana väg för en utvärdering och uppföljning av de 23 mål som är del av i räddningsplanen. Detta inkluderar exempelvis en ökning i återställning av skadade ekosystem och ökad omfattning av skyddade områden, mindre bruk av bekämpningsmedel, och ett ökat, rättvist och mer effektivt engagemang av underrepresenterade grupper i beslutsfattande processer, med fokus på urfolk, lokalsamhällen, kvinnor och ungdomar. 

Nu återstår det att se ifall överenskommelserna är tillräckligt för att förverkliga räddningsplanen för naturen. Som tidigare rapporterats så finns det många länder som antingen varit sena, eller fortfarande inte skickat in planer för hur de ska uppnå flera av målen, främst vad det gäller skyddat av 30 procent av land- och havsområden. Dessutom är det många som pekat på att det fortfarande finns ett stort glapp mellan de pengar som samlats in, och det som behövs (och lovats) för att uppnå målen: 

– Effektiviteten [av ramverket] kommer att bero på genomföranden av åtaganden, tillgången på finansiering och länders politiska vilja att öka sina bidrag, berättade Oscar Soria med tankesmedjan the Common Initiative, till Associated Press.