För lite gammal lövskog i Sverige för vitryggig hackspett

Vitryggig hackspett. Foto: Erik Hansson

Vitryggig hackspett. Foto: Erik Hansson

Den i Sverige akut hotade vitryggiga hackspetten, har förvisso haft en bra höst med många individer som kommit in från Finland, men enligt en ny avhandling innehåller den svenska skogen för lite gamla lövträd för att den ska klara sig. Anledningen till att den trivs i Finland är att skogsbruket där är annorlunda.

I Finland finns numera 120 häckande par, medan det i Sverige finns ungefär tio häckande par.

– Det svenska skogsbruket har varit så otroligt effektivt och helt inriktat på gran och tall, medan lövträden har bekämpats.I Finland är det annorlunda. Där är björken det bäst betalda träslaget och används i möbelindustrin, förklarar Kristoffer Stighäll vid Örebro Universitet, som gjort avhandlingen.

Att skapa förutsättningar för den vitryggiga hackspetten är av stor vikt då många andra arter är beroende av bland annat deras hålhackande i lövträd.

– Den vitryggiga hackspetten är en värdemätare på den biologiska mångfalden i skogen. Om vi klarar av vitryggen så vet vi att klarar vi en massa andra arter också. Det finns ingen annan som fyller den uppgiften, säger Kristoffer Stighäll.

Det har visat sig framgångsrikt att föda upp vitryggiga hackspettar i fångenskap för att sedan släppa dem fria. 

– Uppfödningen har fungerat väldigt bra och förra året slog ett par rekord med att få fem ungar. Vi vet hur vi ska får vitryggen att fortplanta sig i fångenskap och vi vet hur skogen ska se ut för att den ska klara sig sedan, konstaterar Kristoffer Stighäll.

Nu återstår hoppet till att skogsbolagen ska skapa förutsättningarna för den akut hotade hackspetten och stora skogsägare som Bergvik Skog, Stora Enso och Sveaskog är redan engagerade.

– Det min forskning visar nu är att storleken på de revir som finns avsatta idag inte räcker till eftersom det är så ont om lövträd. Mer lövträd måste också sparas, säger Kristoffer Stighäll.

Läs mer:
Invasion av vitryggig hackspett hösten 2015.

Källa: Örebro Universitet