Fiskguiden: Svår bedömning med ”noll spårbarhet”

Det blir allt svårare att äta fisk med gott samvete. Åtminstone om man bryr sig om hur fiskarna och haven mår och hur klimatet påverkas. Över 90 procent av all fisk vi äter kommer från bestånd som antingen är överfiskade eller utnyttjade till sin gräns.

– Klimatförändringar, försurning och förstörda livsmiljöer pressar haven ytterligare – men medvetna konsumenter kan göra skillnad, säger Gustaf Lind, generalsekreterare på Världsnaturfonden WWF.

Att göra rätt för sig som fiskätare är dock inte det enklaste. Det gäller att veta var fisken kommer från och hur den är fiskad, vilket inte alltid framgår på förpackningen eller i menyn på restauranger. Som ett försök att underlätta för konsumenter och för att sätta press på producenter tar WWF fram Fiskguiden.

Torsk får både rött och grönt ljus

Torsk kan tas som exempel på hur komplicerat det kan vara. Nytt för i år är att om den är fiskad med långrev utanför Island får den grönt ljus. Just där och med den metoden anses fisket på torsk hållbart eftersom beståndet mår bra och förvaltningen är både effektiv och följer vetenskapliga råd. Men på andra håll får torsken rött ljus. Det gäller till exempel torskfisket i Barents hav, Östersjön, Norska havet och nästan all torsk från hela Atlanten.

– När bestånd efter bestånd kollapsar förlorar vi inte bara viktiga matfiskar, utan också arter som håller havet i balans. Alla arter är unika och bidrar till helheten, och när de försvinner blir ekosystemet mindre motståndskraftigt och mer sårbart, säger Inger Melander, havs- och fiskeexpert på Världsnaturfonden WWF.

”Odlad” fisk får bättre betyg, men är inte oproblematisk

Kanske är det bättre att äta så kallad ”odlad” fisk? Det vill säga fisk som föds upp i bassänger på land eller kassar i havet för att bli föda åt oss människor. Numera satsas det hårt på den här industrin och det märks även i Fiskguiden Allt fler bedömningar i listan gäller odlad fisk. WWF ger till exempel svenskodlad regnbåge gult ljus, vilket innebär ”ät 3-4 gånger per år”. Det motiveras så här:

– Bedömningen grundas på fiskfodrets ekosystempåverkan, där både hållbarhet och spårbarhet brister. Dessutom finns risker kopplade till sjukdomsspridning och rymningar från öppna kassar, där den odlade fisken kan interagera med vilda bestånd, vilket innebär konkurrens, predation, smittspridning och habitatförstörelse.

Bättre med odlingar på land?

Lax och regnbåge som odlas i slutna, landbaserade system får däremot grönt ljus (bra val). Anledningen är att risken för rymningar och sjukdomsspridning är nästintill obefintlig, eftersom fiskarna hålls uppe på land. Men även laxarna matas med foder, som ansågs vara ett problem för regnbåge i öppna kassar till havs.

Inger Melander förklarar att det inte är så enkelt att uppfatta skillnaden om man inte läser WWF:s kriterier noga. Och grönt ljus innebär inte att allt är perfekt med den produkten.

– Både lax och regnbåge är arter som är beroende av marint protein i fodret, vilket innebär att de inte får full poäng på just den delen. När alla poäng från de olika kategorierna och underkriterierna slås samman kan en odling som inte har maxpoäng överallt ändå få grönt ljus. Däremot ger landbaserad odling tydliga pluspoäng. Där finns ingen rymningsproblematik, ingen sjukdomsspridning till externa miljöer och arter, och inte heller samma näringsläckage av kväve och fosfor som vid odling i öppna kassar i vattenmiljöer, säger Inger Melander.

Kritik mot odlingarna

I höstas presenterade Fältbiologerna en granskning med hård kritik mot detta foder. Det visade sig komma från problematiska källor som krill i Antarktis eller sill i Östersjön och regnbågarna var inte alls så ”svensktillverkade” som förpackningarna gav sken av.

IInger Melander berättar att en av de största utmaningarna är spårbarheten, och att en stor utmaning gällande fodret är avsaknaden av tydlig spårbarhet och transparens. Vi vet att en betydande del av strömmingen från Östersjön går in i foderproduktion, men inte exakt hur mycket. En del av fiskmjölet och fiskoljan exporteras vidare till bland annat Norge och används i laxodling, men även i svensk odling av regnbåge och röding eftersom de använder i stort sett samma foder och samma foderproducenter. Något bättre är situationen för certifierad fisk – där det kan finnas en större transparens.

– Även lax som får grönt ljus kan innehålla foderingredienser med begränsad spårbarhet. Om fodret innehåller marint protein från ett MSC-certifierat fiske, eller biprodukter från en ASC-certifierad odling, finns viss spårbarhet. Detsamma gäller landbaserade ingredienser som soja, där graden av spårbarhet beror på vilken certifiering som används. Däremot saknas spårbarhet i stort sett helt för råvaror som kommer från konventionella fisken, vattenbruk eller odlingar. Det är därför både svensk regnbåge och lax får avdrag just på foderdelen, säger Inger Melander.

Nytt projekt ska öka spårbarhet

Nu jobbar WWF med ett nytt projekt som ska försöka kartlägga ursprungskällorna mer i detalj och följa värdekedjan. Men fisket är långt ifrån transparent och det är en stor utmaning.

– Än så länge har det varit mycket svårt att få fram den information som krävs. Projektet har precis startat, och arbetet kommer att fortsätta med att identifiera vilka personer, företag och organisationer som kan bidra till ökad transparens och bättre spårbarhet, säger Inger Melander.

WWF:s system för Fiskguiden innebär också att kraven sakta men säkert skärps. För att fortsätta få grönt ljus behöver producenterna jobba med exempelvis folkrätt, spårbarhet, djurvälfärd och transparens.