Färre växtätare ger fler bränder

Rådjur. Foto: Erik Hansson

Rådjur. Foto: Erik Hansson

Stora växtätare betade gräset och höll landskapen öppna under tidsepoken Pleistocen, som slutade för ungefär 11 600 år sedan. Men när djur som mammuten försvann växte landskapen snabbt igen och risken för stora naturbränder ökade. Detta enligt en ny studie, som forskarna menar kan jämföras med nutiden.

Forskarna från Netherlands Institute of Ecology (NIOO-KNAW) har fokuserat på orsaken till varför de stora växtätarna dog ut under slutet av Pleistocen. Djuren var inte enbart offer för omständigheterna de levde i, de påverkade även sin miljö. Så när de försvann innebar det omfattande förändringar för andra arter och för naturen som helhet. Liesbeth Bakker, huvudförfattare av studien från Netherlands Institute of Ecology säger att de stora växtätarna formade ekosystemet och påverkade landskapet i stor grad under senare delen av Pleistocen.

När forskarna spårade vegetationsförändringar hittade de bevis på att buskar och träd blev fler efter utdöendet av de stora växtätande djuren. Det inträffade också ett skifte av växtarter. Med denna information har en tydligare bild klarnat över hur de öppna landskapen kan ha sett ut under senare delen av Pleistocen, baserat på de olika djurarterna och hur tätt de förekom.

Studien vidgar kunskapen om hur ekosystem kan fungera i dag. På flera håll i världen minskar växtätarna i antal med igenväxt mark som följd. Men det finns också områden med lokalt täta populationer av exempelvis rådjur och hjort, vilket leder till öppnare landskap. Bränder sker oftare där växtätare har försvunnit från ekosystemet eftersom elden får mer bränsle när ytor växer igen. Denna typ av bränder skedde även under senare delen av Pleistocen, enligt forskarna. De menar att studien kan komma till nytta i en jämförelse med nutiden.

Källor: Nature World News och NIOO