Fältbiologkrönikan: Tillväxtekonomerna är de verkliga flummarna

I klimatmarschen i Stockholm deltog såklart Fältbiologerna. Foto: Erik Hansson

Ibland avfärdas tillväxtkritiker och klimatkämpar som ”flummiga” eller ”oseriösa”. Det är märkligt – vår aktivism grundar sig i forskning. Problemet är att miljöforskningen inte når ut medialt och politiskt. Det verkligt flummiga är BNP-tillväxt, skriver Fältbiologernas Leo Rudberg i sin andra krönika för Natursidan.

Läs alla fältbiologkrönikor här.

En av de märkligaste attackerna jag möter som miljöaktivist är ”flummighets-anklagelsen”. Idén att vi som kämpar för miljön inte sysslar med “riktig” politik utan mest någon kul liten hobby. Anklagelsen kommer i olika skepnader, från skiljeteckensmissbrukande tangentbordstroll som hånar allt som andas klimathänsyn till välutbildade finansmän från Handels som nedlåtande talar om miljöfrågor som ”mjuka” , oviktiga och oseriösa (till skillnad från exempelvis BNP-tillväxt, som anses ”hård”, viktig och seriös). Även i etablerade medier framställs det ofta miljön som en bisak. En angelägenhet för nördar, hippies och friluftsfolk – men knappast för nationell säkerhet, ekonomins framtid eller geopolitkens utveckling.

Denna anklagelse är mycket märklig. I själva verket lär det finnas få vetenskapliga områden som är lika allvarliga som miljövetenskapens resultat kring klimatkrisen, artdöden och andra miljöproblem. Det råder ingen brist på vare sig empiriska belägg eller teoretiska förklaringar. Ändå fortsätter den forskningsbaserade miljörörelsen att förringas som oseriös. Varför? 

En förklaring kan vara ekonomers, statsvetares och journalisters bristande kunskaper om miljöforskning. När jag själv tog min kandidatexamen i statsvetenskap nämndes knappt miljö under tre terminers politikstudier och en termin nationalekonomi – trots att miljön är en av de mest avgörande politiska frågorna någonsin och den nästan oberäkneliga betydelsen av miljöförhållanden för ekonomin. Lärarnas kunskaper verkade ytliga. På en minnesvärd lektion i mikroekonomi fick vi försöka beräkna värdet av en vargstam i Sverige med hjälp av enkäter där folk skulle få svara på hur mycket de vore villiga att betala för att ha kvar vargen. Så reduceras en nationellt utrotningshotad art av internationell vikt till en simpel plånboksfråga utan minsta omnämnande av den biologiska mångfaldens verkliga betydelse för ekonomin. Ett intellektuellt haveri.

Samtidigt ignoreras mängder av ekonomisk kunskap. Ekologisk ekonomi – den modernaste och rimligaste grenen av miljöorienterad nationalekonomi – har påpekat att de föråldrade miljöekonomerna agerar ovetenskapligt när de bokstavligt talat inte räknar med de fysiska, kemiska och biologiska fakta som exempelvis förklarar varför oändlig materiell tillväxt är omöjlig givet ändliga resurser eller varför en tillräckligt stor hög med pengar aldrig kan ersätta förlorade miljövärden (ett vanligt antagande inom den förlegade miljöekonomin). Trots det är det fortfarande miljöekonomi – inte ekologisk ekonomi – som lärs ut på grundkurserna, och det är oseriösa miljöekonomer som Nordhaus som får Riksbankspris till Nobels minne. Ekologiska ekonomer framställs som flummiga och alternativa, trots att det är de som utgår från naturvetenskap i sina antaganden – medan miljöekonomerna mest verkar utgå från ideologiskt grundade killgissningar. 

Miljöekonomins BNP-fanatism är det verkligt ovetenskapliga – till skillnad från seriös tillväxtkritik från miljörörelsen och ekologiska ekonomer, som bland annat baseras på forskning om planertära gränser publicerad i ansedda Nature. Faktum är att BNP-måttet i sig bygger på subjektiva bedömningar, inte objektiva beräkningar – som Rasmus Fleischer, fil. dr. i ekonomisk historia, visat i en serie blogginlägg – trots mainstreamekonomernas antaganden om motsatsen. BNP ignorerar därtill helt i värdet av ekosystemtjänster och hushållsarbete, utan vilka dagens ekonomi vore omöjlig.

Givetvis ska inte allt i livet vara vetenskapligt. Och det kan finnas perspektiv och värden som vetenskapen idag inte förmår sätta ord på, ungefär som biologer i många år misslyckades med att identifiera tydlig homosexualitet bland icke-mänskliga djurarter, på grund av internaliserad homofobi, eller som urfolk hundratals år innan “planetära gränser” och “ekosystemtjänster” uppfanns som koncept utvecklade kunskap om samma fenomen, utan minsta intresse från västerländska vetenskapsmän. Men det är märkligt att det är miljövetenskapen – grundad på verifierbara data och skickliga modeller – som anses flummig, medan mainstreamekonomin betraktas som särskilt objektiv.

Särskilt ironiskt blir det när miljörörelsen upprepar exakt det som miljöforskare sagt i decennier – och föraktfullt avfärdas med en önskan om att “forskare borde stå i centrum i debatten, inte barn eller aktivister”. Som om miljörörelsens hela idé inte bygger på just forskning, och som om tusentals forskare inte explicit ställt sig bakom miljörörelsens problemformuleringar och krav. Under min master i samhällsvetenskapliga miljöstudier har jag gång på gång sorgligt fått konstatera att vi aktivister inte är alarmister; snarare är vi nog ibland underdrivna, då vi misslyckas att till fullo inskärpa allvaret i klimatkrisen och artdöden och vidden av de systemförändringar som måste till för att rädda vår civilisation.

För att lyckas ägnar vi oss åt folkbildning. Ett exempel på detta är Fältbiologernas digitala föreläsningsserie Aktivistafton, där experter föreläser för allmänheten varje torsdag 19-20. Särskilt intressant fann jag docent Thomas Hahns föreläsning om ekologisk ekonomi samt aktivisten Olivia Linanders föreläsning om miljörättvisa; kvarvarande torsdagar i juli ägnas åt ekobyar, samisk miljökamp och kärnavfall. Vi lär oss av varandra – så fungerar folkbildning. Och det är raka motsatsen till flummighet.