Fältbiologkrönikan: Sverige – en hycklare i miljöfrågor

Avverkning. Foto: Erik Hansson

Politiker älskar att prata om hur ”miljövänligt” Sverige är. Tyvärr är Sveriges gröna image en falsk myt. Bakom hyckleriet är Sverige ett av världens värsta länder för miljön, som bär stor skuld för klimatutsläpp, skogsskövling och brott mot samers urfolkliga rättigheter, skriver Fältbiologernas Leo Rudberg i sin tredje fältbiologkrönika för Natursidan.

Läs alla fältbiologkrönikor här.

Du har definitivt hört de säga det. Svenska företagsledare, svenska politiker och till och med en och annan svensk journalist verkar älska att framställa vårt land som extra hållbart. Tekniska innovationer, politiska reformer och ekonomiska modeller – ja, om vi trodde på den officiella versionen skulle Sverige överallt ligga i framkant. Det vore ju fantastiskt: tänk hur mycket vi skulle kunna lära och stötta övriga mänskligheten om Sverige verkligen gick i bräschen för den omvälvande omställning som behövs för att rädda klimatet och stoppa artdöden.

Tyvärr är bilden en lögn. Eller åtminstone en populär och bekväm myt, som okunniga makthavare gärna slänger sig med utan att kolla upp fakta eftersom myten ligger i linje med deras intressen. Sanningen är nästan raka motsatsen. Av alla världens nära 200 länder är Sverige 16:e värsta staten i världen räknat på ekologiskt fotavtryck per capita. Med andra ord är över 90 procent av Jordens länder bättre – de flesta betydligt bättre – än Sverige när det gäller miljöförstörelse orsakad av resursförbrukning.

Hur går det här ihop med de officiella påståendena om att Sverige har relativt låga utsläpp? Jo, dessa officiella påståenden hänvisar till produktionen inom Sveriges gränser, de så kallade territoriella utsläppen. I dessa utsläpp räknas inte utsläppen från varken internationella flygresor eller import. Om en H&M-fabrik i Sveg plötsligt flyttar till Kina men samma svenska kunder fortsätter köpa samma H&M-kläder från samma svenska företagsägare (med enda skillnaden att kläderna nu tillverkas 6000 kilometer bort och fraktas hit med flyg) ser detta bra ut i Sveriges utsläppsstatistik; en fabriks utsläpp har blivit 0, då de inte längre sker inom rikets gränser – trots att de verkliga utsläppen kan ha mångdubblats.

För att avslöja sanningen måste vi också granska de konsumtionsbaserade utsläppen. Till skillnad från de territoriella utsläppen är dessa inte bundna av landsgränser – istället är det miljöförstörelsen från Sveriges samlade konsumtion som räknas. Glädjande nog gör Naturvårdsverket just denna typ av beräkningar, som visar att Sveriges utsläpp blir ungefär dubbelt så stora när vi räknar med konsumtionen. Till skillnad från våra territoriella utsläpp har de konsumtionsbaserade utsläppen heller inte minskat de senaste åren. Vi har alltså inte fått ned våra utsläpp – vi har bara flyttat dem utomlands genom kreativ bokföring, fast konsumentnyttan och företagsvinsterna ofta stannar i Sverige.

Sveriges hycklar också kring urfolks rättigheter. Detta är en viktig miljöfråga, inte minst för att världens urfolks marker – trots att de endast utgör 25 procent av Jordens yta – hyser hela 80 procent av planetens biologiska mångfald; markområden som tillhör urfolk har minst lika hög biologisk mångfald som genomsnittliga naturreservat. Denna statistik bevisar en uppenbar sanning vid jämförelser mellan västerländska mainstreamsystem och urfolkskulturer: urfolk är extremt mycket bättre på att leva hållbart. Sverige har mycket att lära av Sápmi och andra urfolkskulturer.

Här visar sig en häpnadsväckande dubbelmoral. Sverige skänker nämligen genom SIDA åtskilliga miljoner i bistånd till urfolk världen över – pengar som till stor del finansierar urfolkens kamp för att försvara rättigheterna till deras marker. Samtidigt vägrar svenska staten på hemmaplan envist att skriva under FN:s urfolkskonvention ILO 169 som garanterar urfolks rätt till sina marker här i Sverige. Riksdagspartier (utom V och MP) verkar rädda för att ökat självstyre för samer ska försvåra för gruvindustrin, energibolag och andra storföretag. Dessa industrier exploaterar ju idag Sápmi, på postkolonialt manér helt utan lokalbefolkningens och urfolkets samtycke. Med andra ord finansierar svenska staten i andra länder samma rättighetskamp som våra politiker inom landet kraftfullt motarbetar. Det är absurt.

Skadlig markanvändning är inte bara ett mijöproblem i Sápmi. Över hela Sverige skövlas skogar i rasande fart; den svenska skogsskövlingen är faktiskt värre än Amazonas, räknat i hur stor andel ursprunglig skog som finns kvar. Trots detta påstår skogsbolag och de flesta skogspolitiker att Sveriges kalhyggen är en grön förebild – ett löjligt exempel på greenwashing som helt säger emot all oberoende forskning om både skogars klimatnytta och den biologiska mångfalden.

Ännu mer destruktiva är gruvorna, dessa närmast oåterkalleliga, gigantiska och ofta giftiga sår i landskapet. De orsakar enorma växthusgasutsläpp och skadar lokalbefolkningens hälsa, rätt till närnatur och långsiktig försörjning i hållbara näringar. Återigen skryter Sverige om gruvorna som en lösning för ”klimatsmarta material” till omställningen – och återigen förnekar Sverige alla miljöproblem, som utöver samernas bristande självbestämmande även gäller subventionerna av gruvor (gruvmineral subventioneras 6000 gånger mer än återvinningsmineral genom bl.a. skatteundantag), bristen på återvinning (Sveriges officiella mineralstrategi premierar miljöfarliga gruvor framför cirkulära alternativ som ”urban mining”) samt löjligt låg mineralavgift (Sveriges avgift på 0,2 procent är 25 gånger mindre än t.ex. Ghanas).

Världen är komplex. Sverige är otvivelaktigt riktigt bra på en del saker.Vår allemansrätt är sannolikt en av de mest omfattande i världen. Delar av vårt system för återvinning är välutvecklat, däribland pantsystemet (som infördes efter att Fältbiologerna genomfört kreativa aktioner där vi skickade in stora sopsäckar med aluminum-burkar till ansvarig makthavare för att illustrera vidden av problemet). Vårt system med folkbildning – inklusive studieförbund och folkhögskolor (som miljörörelsens egna Färnebo folkhögskola) – ger nära nog världsunika möjligheter att lära sig mer om naturen, friluftsliv och miljöfrågor för alla, oavsett ålder. Och bortom de officiella instanserna har Sverige en stor miljörörelse, där Fridays For Future (grundad av Greta Thunberg utanför riksdagen) och Naturskyddsföreningen (som organiserar över 2 procent av Sveriges befolkning som medlemmar, gissningsvis en svårslagen andel) kan nämnas.

Samtidigt fortsätter de tragiska inslag i vår miljöpolitik jag redogjort för ovan. Det är en skam för Sverige. En skam som Sveriges makthavare borde åtgärda, med radikala reformer, omfattande budgetsatsningar och djupgående systemskiften. Det är hög tid att sluta sopa miljöproblemen under mattan.