Fältbiologkrönikan: Gruvbolagens klimatargument är fejk

Kalkgruva i Finland. Arkivfoto: BishkekRocks – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1149556

Sveriges gruvbransch påstår att  “grön teknik kräver nya gruvor” och “Sverige har världens hårdaste miljökrav”. Men i verkligheten är de svenska gruvbolagen ett hot mot både samers rättigheter som urfolk, klimatomställningen och den biologiska mångfalden. Istället för nya gruvor behövs ett nytt, cirkulärt ekonomiskt system, skriver Fältbiologernas Leo Rudberg.

Plötsligt bryts skogens stillhet. En enorm maskin är på väg att fälla de uråldriga träden i Ojnareskogen. Men fältbiologer och bönder, lokalbefolkning liksom tillresta skogskämpar, sätter sig i vägen och stoppar avverkningen. Den största polisinsatsen i Gotlands historia inleds denna sommar år 2012 för att möjliggöra skövlingen av Ojnareskogen – hem åt 270 hotade arter. Men varför var det så viktigt att hugga ned denna världsunika skog på Gotland?

Jo, därför att storföretag var på mineraljakt. Mineralindustrin, i form av bolaget Nordkalk, hade bestämt sig för att jämna skogen med marken, spränga det hela i luften och anlägga ett gigantiskt kalkbrott. Utöver den konventionella skövlingen av svenska skogar (som jag skrivit om i en tidigare Fältbiologkrönika) har gruvbrytningen seglat upp som ett ytterligare ett hot mot våra sista levande naturskogar. Och inte bara skogarna: klara sjöar, friska älvar, vackra ängar och storslagna fjäll hotas alla av gruvor runt om i Sverige. Från Skåne i syd till Sápmi i norr, från Vättern i väst till Gotland i öst drar en förnyad gruvboom fram över landet, där diverse internationella bolag försöker omvandla naturens rikedom till företagens vinst.

Gruvorna är ett enormt hot mot den biologiska mångfalden. En gruva är ungefär det mest exploaterande som kan göras med ett stycke natur. Trots det är inte ens naturreservat och världsarv fredade från industrins vinstjakt. Gruvor är inte totalförbjudna ens i dessa våra mest skyddsvärda områden. De hotade arter som tagit sin tillflykt till den lilla spillra natur Sverige trots allt skyddat för framtiden kan inte känna sig trygga ens där. Fåglarna, lavarna och svamparna blir hemlösa. Om detta verkligen motsvarar “världens hårdaste miljökrav” – vilket kan ifrågasättas – är världens gruvindustri onekligen katastrofal.

Gruvorna hotar också människor. De stora hälsoriskerna är väl belagda: gruvor kan i åratal orsaka buller, utsläpp och gifter i närmiljön. Inte minst eftersom gruvindustrin är Sveriges största avfallsproducent, som genererar över 50 procent(!) av landets avfall. Särskilt dricks- och grundvattnet hotas, vilket är ett allvarligt problem som kan drabba både lokala jordbrukare och hela samhällets resiliens inför framtida kriser.

Gruvor utgör dessutom ofta ett allvarligt intrång på urfolks marker – både utomlands och i Sápmi. Enligt internationell rätt har samer, liksom andra urfolk, vetorätt mot denna typ av exploatering. Sverige undflyr sitt ansvar, genom att vägra ratificera FN:s urfolkskonvention ILO 169. De svenska så kallade “samråd” som nu hålls mellan gruvbolag och lokalbefolkning blir därför absurda skämt, som befäster snarare än utmanar mineralindustrins makt. FN, Europarådet och OECD har flera gånger kritiserat Sverige för statens svek mot urfolksrätten. Just nu har regeringen en gyllene chans att rätta till detta fel. På ministrarnas bord ligger frågan om huruvida bolag ska få öppna gruvor i Gállok (Kallak) i Jokkmokk och i Laver utanför Älvsbyn – två viktiga samiska områden med höga naturvärden. Regeringen måste omedelbart säga nej till dessa gruvplaner.

Gruvindustrins favoritargument är falskt: “klimatet behöver gruvor”. Gruvbolag älskar att påstå att gruvor är nödvändiga för att få fram metaller till klimatsmart teknik. “Vindkraftverken och solpanelerna måste tillverkas av mineraler, då behöver vi gruvor – och om vi behöver offra lite natur för att rädda Jordens klimat är det värt det”, lyder resonemanget. Argumentet låter kanske vettigt, men är helt felaktigt. För det första förbiser man mineralindustrins egna utsläpp; gruvorna och smältverken står för hela 10 procent av Sveriges inhemska växthusgasutsläpp, något industrin väldigt skickligt har dolt i debatten. Jämför med inrikesflyget som står för cirka 1 procent, vilket såklart också är orimligt men vars utsläpp åtminstone diskuteras. För det andra går det inte att offra natur för att rädda klimatet. Bevarad natur är nämligen sannolikt det effektivaste sätt vi har att storskaligt fånga in koldioxid, medan skövling av natur – för att t.ex. anlägga gruvor – istället skapar ytterligare utsläpp (som alltså sker utöver de nämnda utsläpp som sedan sker när gruvorna väl etablerats). För det tredje behövs visserligen mineraler till klimatomställningen, men nya gruvor är inte den enda eller ens bästa lösningen.

Vad är lösningen? Jo, Naturskyddsföreningen har föreslagit en ny mineralhierarki, som visar hur en verkligt hållbar mineralförsörjning skulle fungera. I första hand måste vi minska mineralbehovet (genom t.ex. minskad överkonsumtion och mer långlivade produkter), i andra hand måste vi återbruka mer (genom t.ex. mer second hand och fler reparationer), i tredje hand måste vi återvinna de mineral vi redan brutit (genom att använda de mineraler som idag inte nyttjas, genom bland annat så kallad “urban mining”) och först i sista hand kan möjligen gruvor accepteras, förutsatt att bl.a. hårda krav på respekt för miljön och mänskliga rättigheter följs. Potentialen hos urban mining är rent häpnadsväckande; t.ex. finns det endast under Norrköping 650 ton(!) gamla urkopplade kopparkablar som inte längre används.

Således har gruvindustrin fel: omställningen behöver mineraler, men nya gruvor är verkligen inte svaret på detta behov. För att lösa det måste riksdagen omedelbart anta en ny minerallag och mineralstrategi, som bl.a. åtgärdar det absurda faktum att gruvmineral subventioneras 6000 gånger mer i Sverige än återvinningsmineral genom bl.a. skatteundantag. I grunden handlar det givetvis om ett systemskifte: vi måste gå från en tillväxtorienterad ekonomi som bygger på exploatering av både människor och våra medarter till en cirkulär ekonomi bortom tillväxt, byggd på respekt för planetens gränser och människors rättigheter.

I Ojnareskogen blev konfrontationen mellan dessa bägge system historisk. Tack vare många modiga medmänniskors och miljöorganisationers intensiva kamp lyckades vi stoppa avverkningen – först fysiskt på plats i skogen, sedan tillfälligt i domstolen och till slut slutgiltigt i regeringen. Nu ska Ojnare bli nationalpark. Mineralindustrin gav upp. Detta visar att motstånd lönar sig och många fortsätter kämpa. Flera folkrörelser som bildats eller intensifierats i sitt gruvmotstånd de senaste åren har nu momentum: Urbergsgruppen, Sametinget, VetoNU, FastMarkRentVattenLevandeKulturarv-gruppen utanför Riksdagen, Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna. Med din hjälp kan vi nå ännu längre. Kampen fungerar – och kampen fortsätter. 

Vidare läsning: boken “Smutsiga miljarder” av Arne Müller. Serien“Malmens makt” av Sveriges Radios program för grävande journalistik Kaliber. Reportaget“Striden om Ojnareskogen” av P3 Dokumentär. Filmen“GALLOK – Kampen om sameland”.