Fältbiologkrönikan: Ekofascismen – nästa stora hot

Översvämning i Peru 2012. Foto: Aufgang, CC BY-SA 3.0

Fascismen och klimatkrisen hänger ihop och förvärrar varandra. Men vad händer den dag inte ens sverigedemokrater och Trumpska republikaner kan blunda för klimathotet längre? Fältbiologernas Leo Rudberg tecknar i denna fjärde fältbiologkrönika en skrämmande bild av hur världen kan se ut år 2050 om nuvarande fascistiska och klimatkatastrofala trender inte stoppas – och uppmanar till fredlig kamp för att rädda vad som räddas kan av ekosystem, rättvisa och solidaritet.

Läs alla fältbiologkrönikor här.

Året är 2050. Klimatapokalypsen är här. Världsbankens varningar från 2018 om över 140 miljoner klimatflyktingar har slagit in. Miljontals medmänniskor är nu på flykt från områden som blivit obeboeliga till följd av den stigande havsnivån, de intensifierade orkanerna och de allt farligare bränderna. Oräkneliga andra har redan dött. Det är mänsklighetens största kris sedan världskrigen, kanske någonsin. Och krisen förvärras av politiken.

Inte nog med att de rika västländerna – med EU och USA i spetsen – bär störst skuld för klimatkatastroferna. År 2050 vägrar de fortfarande erkänna klimatflyktingars rätt till asyl. Faktum är att flyktingmottagandet i de flesta rika länder sjunkit mot noll. Denna trend inleddes under 2000-talets först decennier, då klimatförnekande högerextremister kom till makten på flera håll, från USA till Brasilien.

Men Trumps och Bolsonaros efterföljare är både effektivare och vidrigare. Där högerauktoritära politiker tidigare var klimatförnekare så förnekar inte 2050 års fascister längre klimatförödelsen. De erkänner apokalypsen – och svarar på den med högre murar. Av alla de slag.

Under de senaste åren har allt fler sökt skydd. Allt fler som blivit allt mer desperata. Samtidigt har det tidiga 2000-talets humanisters kamp för mänskliga rättigheter marginaliserats som politisk kraft, i takt med att etablerade partier till både höger och vänster kopierat fascisternas problemformuleringar och lösningsförslag i ett fåfängt försök att vinna tillbaka väljare.

Försöken var kontraproduktiva. Fascismen normaliserades och står år 2050 starkare än någonsin sedan andra världskriget. Allt repressivare åtgärder vidtas mot medmänniskor på flykt. Allt dödligare.

I takt med stigande temperaturer sjunker västvärldens solidaritet. Vid gränserna härskar döden.

Denna skräckvision är inte verklig – men den är möjlig. Extremt möjlig. Om nuvarande trender gällande utsläppsnivåer av växthusgaser och normalisering av fascism fortsätter är det inte osannolikt att vi år 2050 befinner oss i dystopi som liknar denna bild (som ursprungligen delvis tecknades i en engelskspråkig text jag läste på Internet för något år sedan men dessvärre aldrig återfunnit).

Kopplingen mellan klimatkrisen och fascismen är livsavgörande, och alltför ouppmärksammad. De flesta vet kanske att Trump ägnar sig åt klimatförnekelse – men färre vet att Trump bokstavligt talat utnämnde chefen för ett av världens största oljebolag till utrikesminister. I den skrämmande tid vi lever i blev en sådan nyhet bara en parantes. Det är allmänt känt att SD ifrågasätter klimatvetenskapen – men kopplingarna mellan fossilindustrin och de fascistiska partierna i Europa är fortfarande alldeles för outforskade. I tider där ett parti med nazistiska rötter blir Sveriges största är behovet av kritiska granskningar av makten och pengarna viktigare än någonsin.

Om möjligt än mer skrämmande är ekofascismens uppsving. Som journalisten Kjell Vowles beskriver i sista numret av Klimatmagasinet Effekt och författaren Naomi Klein tar upp i sin nya bok ”I lågor” är ekofascismen ett oroande tecken i tiden. Tidigare har fascisterna behövt förtiga klimathotet – för om klimathotet är verkligt har det på humanistiska grunder ansetts självklart att västvärlden måste erkänna sin skuld, omfördela sina resurser och välkomna klimatflyktingar. Dessa medmänskliga slutsatser är idag hemskt nog inte längre lika självklara. I allt större del av världen har rasismen normaliserats så grovt att fascister snart verkar komma undan med den antihumanistiska inställningen ”klimatkrisen är verklig – så låt de fattiga och rasifierade dö, vi måste skydda oss själva”.

Risken finns att medmänskliga liberaler och internationalistiska socialister i framtiden marginaliseras, till förmån för en höger som bara bryr sig om elitens intressen och en vänster vars välfärdsprogram endast utsträcker sig till nationell solidaritet. Trumps regim har redan flyttat 10 miljoner dollar från myndigheten som ansvarar för naturkatastrofer till statlig internering av flyktingar vid gränsen. Utvecklingen är ytterst farlig.

Miljörörelsen har en historisk uppgift år 2020. Vi som växer upp i klimatkatastrofernas era måste göra motstånd. Vår historiska plikt är att besegra såväl klimatkrisen som fascismen och stå upp för solidariteten med både planeten och mänskligheten. Och även om tiderna är skrämmande står vi inte ensamma. Rekordmånga medmänniskor har mobiliserat de senaste åren – för klimatet och mot rasism. Och ibland når vi segrar. Från skyddet för Ojnareskogen på Gotland till stoppet för fossilgashamnen i Göteborg, från hur allt fler länder förbjuder fracking till hur allt fler institutioner (senast EU-banken) slutar finansiera fossilindustrin. Allt detta hade varit omöjligt utan vår mobilisering.

Framtiden är inte huggen i sten. Skräckvisionen behöver aldrig förverkligas. Världen är inget som händer runtom oss – utan den skapar vi, tillsammans, varje dag. Från fysiska demonstrationer till digitala mejlaktioner, från djärva havsseglatser till folkbildning online. Och även om vi misslyckas – och trots att människor redan dött av såväl fascismen som klimatkrisen – är varje räddat liv en seger. Varje tiondels grad spelar roll. Varje försvarad rättighet är livsavgörande. I denna historiska kamp står miljöorganisationer som Fältbiologerna i frontlinjen. Varmt välkommen till oss. Kampen fortsätter.