Fältbiologkrönikan: Därför är människan inte ”Jordens cancer”

Sopor i Australien. Foto: Ashley Felton – Own work, Public Domain

Under Coronakrisen har påståenden om att ”mänskligheten är Jordens cancer” börjat spridas. Men idén att vi människor oundvikligen förstör vår natur är glädjande nog bara en myt. Det bevisar både urfolks samhällen och modern forskning, skriver Fältbiologernas Leo Rudberg i sin nionde Fältbiologkrönika. 

• Läs alla Fältbiologkrönikor här.

”Humans are the real virus”. ”Vi är planetens cancer”. ”Jorden har feber – människan är problemet”. Denna typ av uttalanden kan verka lockande för oss miljöaktivister. Trots allt har ju mänsklig verksamhet utan tvekan orsakat enorma miljökatastrofer, från klimatkrisen och artdöden till spridningen av gifter och radioaktiv strålning. Så sent som förra veckan kom den vetenskapliga tidskriften Nature med den något makabra nyheten om att prylar som människor tillverkat nu finns i större mängd än Jordens samlade biomassa. Jag har därför full förståelse för alla miljömedvetna medmänniskor som dragits med i diverse virala memes om människan som ”cancer” och delat dem vidare. 

Samtidigt är det viktigt att fastslå sanningen: dessa påståenden är falska. De är påhittade myter. Många av skaparna och spridarna tror säkert på dem själva; det finns nog ingen avsiktlig ondskefull eller vilseledande agenda bakom. Men om vi ska ha en chans att lyckas lösa miljöproblemen måste vi ha en korrekt analys av deras orsaker.

Felet är systemet – inte mänskligheten. Över 70 procent av Jordens växthusgasutsläpp orsakas av endast 100 företag. 10 procent av planetens invånare står för över hälften av alla utsläpp. Och i Sverige har den rikaste procenten av invånare ökat sina utsläpp, till skillnad från alla andra inkomstgrupper.

Vad är poängen med alla dessa siffror? Jo: alla människor bär inte samma ansvar för problemen. En svensk oljebolagsdirektör är bokstavligt talat tusentals gånger mer ansvarig än en kenyansk bonde. Makten hos en brittisk premiärminister kan aldrig någonsin jämföras med makten hos en indisk kommunpolitiker. 

Detta är det huvudsakliga problemet med ”mänskligheten är cancer”-idén. Den förutsätter att alla människor utgör en homogen massa, med samma handlingsmönster, samma ansvar och samma skuld. Verkligheten är helt annorlunda. Hundratals miljoner människor, främst i fattiga länder, har nästan inget ekologiskt fotavtryck alls. Samtidigt har den ekonomiska och politiska eliten i västvärlden både fotavtryck, makt och privilegier som är större än någon annan varelse som någonsin existerat på vår planet. 

Urfolken bevisar att en annan värld är möjlig. Under 95 procent av vår arts historia har vi levt i (relativ) harmoni med våra medarter. Som jägare och samlare var mänskligheten på ett mycket konkret sätt beroende av sin natur. I princip alla människor på planeten var därför experter på sina lokala ekosystem, på vädrets skiftningar och på de naturliga livscykler som utgjorde självklara gränser för mänsklig konsumtion. Detta tog sig uttryck i diverse animistiska myter, alltså föreställningar om att bergen, floderna och skogarna var besjälade. Naturen var en kraft det gällde att hålla sig väl med. Det ömsesidiga beroendet mellan människor och andra arter – där hänsynslös exploatering för de flesta sannolikt var helt otänkbar – var en förutsättning för det mänskliga livet.

Sedan kom jordbruket. Den ständiga flexibilitet som jagandet och samlandet innebar – där människor hela tiden kunde gå vidare till nästa plats om födokällorna sinade – ersattes av en extremt sårbar situation, där en enda felaktig skörd kunde utplåna hela byar. Epidemier, ojämlikhet, förtryck och krig inträdde för första gången som storskaliga fenomen i människans historia. 

Jag menar inte att jordbruksrevolutionen nödvändigtvis var ett misstag – den lade trots allt grunden till extremt många bra saker, från mediciner och värmesystem till forskning och kulturutveckling. Men jag är säker på att flera av de idéer som jägare och samlare omfamnade var betydligt mer avancerade, realistiska och intellektuellt högstående än dagens dominerande västerländska exploateringsideologi. Tack och lov har flera av dessa idéer överlevt in i våra dagar, framburna av urfolk som under årtusenden förvaltat ett uråldrigt arv av respekt för naturen. Och det här handlar inte bara om tankar och känslor, utan om konkreta praktiker med mätbara resultat; en internationell studie visar att den biologiska mångfalden på urfolks egna marker i genomsnitt är minst lika hög som i statliga naturreservat.

Urfolken påminner om något som många människor vetat, även långt efter jordbruksrevolutionen (historiens alla jordbrukare har ju trots allt levt betydligt närmare naturen än den genomsnittliga 2000-talssvensken). I själva verket är dagens västerländska lyxkonsumtion en extremt nutida uppfinning. Det var först på 1700-talet som industrialiseringen tog fart. Och hälften av alla växthusgasutsläpp i världshistorien har inträffat efter år 1990. Det innebär alltså att en enkel återgång till åttiotalets materiella standard för svenskar vore ett enormt steg i rätt riktning. 1980-talets resursförbrukning – men med 2000-talets effektivisering, informationsteknik och artificiella intelligens. Det låter inte så hemskt, faktiskt. 

Varför är allt detta viktigt? Vad är poängen med att skriva om det här när dagens system är så fruktansvärt destruktivt? Jo, det är just det som är poängen: att påminna om att det inte måste vara såhär. En annan värld är möjlig. Men för att skapa den måste vi inse att det faktiskt ligger inom människans potential att lyckas.

Här har historikern Rutger Bregman bidragit med viktiga insikter. I sin extremt läsvärda bok ”I grunden god” som kom ut i år kritiserar han “mänskligheten som cancer”-idén, i dess än mer problematiska variant: idén att människor i grunden är onda. Bregman visar med otaliga exempel och forskningsresultat från såväl biologi och arkeologi som sociologi och psykologi att människor i grunden är goda. Enstaka sociopater finns, men de allra flesta människor föds med en (högst mätbar och verklig) tendens att vilja andra väl. 

Bregmans insikter är banbrytande. Om idén om människans inneboende ondska vore sann hade ju hoppet varit ute. Då hade det knappt varit möjligt att skapa ett hållbart samhälle med välfärd för alla inom planetens gränser – för människors medfödda egoism, konkurrens och girighet skulle omöjliggöra varje försök.

I verkligheten är det tvärtom: människor föds inte till konkurrensinriktade egoister – vi formas till det, av uppfostran och normer. Detta är förklaringen till att de flesta västerlänningar på 2000-talet agerar som om Jorden vore en soptipp, medan de flesta urfolk på 2000-talet fortfarande handlar med respekt för sina medarter. Självklart finns inga medfödda skillnader mellan urfolk och majoritetsbefolkningar, utan allt handlar om normerna. Urfolken har helt enkelt skapat vissa myter, idéer och politiska system (fokuserade på ömsesidigt beroende, solidaritet med naturen och långsiktighet), medan västerländska stater skapat helt andra myter, idéer och politiska system (fokuserade på individuell framgång, konkurrens-, status- och konsumtionshets och kortsiktighet). 

Vi kan skapa en bättre värld. Dagens system är skapade av människor och kan därför omformas av människor. Framtiden är inte huggen i sten, utan den formas av olika beslut som människor av kött och blod fattar varje dag – från skolbänken och arbetsplatsen till maktens korridorer och miljökampens frontlinjer. Som aktivister, folkbildare, studenter, arbetare, politiker, forskare och – framför allt – medmänniskor kan vi alla göra skillnad. Men då måste vi göra upp med en rad gamla myter som hindrar vår tro på att en annan värld faktiskt är möjlig. Och farligaste av alla är kanske idén om ”mänskligheten som Jordens cancer”.