En introduktion till insekter och spindlar

Bärfis. Foto: Sören Hjeltman

Bärfis. Foto: Sören Hjeltman

Den här introduktionen till insekter och spindlar är skrivan av Sören Hjeltman. Han tycker att det är hög tid att vi börjar intressera oss lite för de små i naturen då vi i många sammanhang är helt beroende av deras roll i näringskedjan för vår egen mathållning och för den ekologiska balansen.

Till entomologin räknade man tidigare inte bara insekter utan också spindeldjur med mera. men numera är begreppet i första hand reserverat för läran om insekterna. I den här lilla introduktionen till våra smådjur tar vi även upp några andra grupper.

Nyckelpiga med 14 prickar. Foto: Sören Hjeltman

Nyckelpiga med 14 prickar. Foto: Sören Hjeltman

Fågelskådning och prickningslistor för fågelarter har funnits i många naturintresserades medvetande under lång tid. På senare år har intresseområdet vidgats och både fjärilar och trollsländor har börjat ”skådas” och prickats av på samma sätt. Här har Artportalen säkert haft en viss inverkan, där kan man rapportera sina fynd, jämföra sina listor med andra och om man så vill, tävla med likasinnade eller hjälpa till att ge den egna kommunen eller det egna landskapet, en bättre placering i statistiken.

Det är hög tid att vi börjar intressera oss lite för de små i naturen då vi i många sammanhang är helt beroende av deras roll i näringskedjan för vår egen mathållning och för den ekologiska balansen.

Över 2500 nattfjärilar
Dagfjärilarna är ofta lätta att upptäcka med sina färggranna vingar. Vårens första citronfjäril eller nässelfjäril är alltid ett välkommet vårtecken. Fjärilarna hör till insekterna och har sex ben och ofta ett eller två par vingar. Fjärilar och trollsländor har två par vingar medan till exempel flugor får klara sig med ett par. Vi har cirka 2700 arter av fjärilar i Sverige men de flesta är mest nattaktiva, bara 121 arter räknas som dagfjärilar. Vårens första fjärilar har övervintrat i vuxet tillstånd, en prestation i vårt kalla klimat.

Citronfjäril. Foto: Sören Hjeltman

Citronfjäril. Foto: Sören Hjeltman

Dagfjärilarna kan vara lätta att artbestämma då många arter har karaktäristiskt färgade vingar men ofta kan man behöva se både översidan och undersidan av vingen för att vara säker.

Fjärilarna genomgår liksom många insektsarter en fullständig förvandling, det vill säga först ägg som kläcks till en larv som senare förpuppas och sist blir den fullbildade insekten. Tiden från äggläggningen till den fullbildade insekten bryter sig ut ur puppan kan variera från några veckor till flera år. Myskbocken, en av våra större skalbaggar, behöver till exempel tre till fyra år för sin utveckling.

De varierade skalbaggarna
Skalbaggar är en stor insektsgrupp med mer än 5000 kända arter i Sverige. De uppvisar stor spridning i både utseende och storlek. Från den i sammanhanget jättestora ekoxen till arter så små att man behöver lupp eller mikroskop för artbestämningen.
Nyckelpigan är troligtvis den mest kända arten för människor som inte är specialintresserade av skalbaggar. Vi har flera arter som liknar den vanliga sjuprickiga nyckelpigan, med upp till 22 ”prickar” eller oregelbundna fläckar.

Bland skalbaggarna finns både rovdjur och växtätare. De olika arterna är ofta hårt bundna till en speciell värdväxt för larvutvecklingen. Detta gäller även för fjärilarna.

Bärfis. Foto: Sören Hjeltman

Bärfis. Foto: Sören Hjeltman

Skinnbaggar liknar till viss del skalbaggarna, de tillhör också insekterna och har alltså sex ben men till skillnad från skalbaggarna har de inte fullständig förvandling. Ur äggen föds ”nymfer”, små skinnbaggar som till färg, utseende och storlek kan skilja sig rätt mycket från föräldrarna. De växer sedan via hudömsningar till de når full storlek och därmed könsmognad. Den vanliga ”bärfisen” (se bild) är kanske en av de mer kända arterna i Sverige.

Våra steklar kan behöva hjälp
Steklarna utgör en mycket artrik grupp bland insekterna. Hit hör till exempel myror, bin, getingar, humlor och många fler grupper. Många vilda bin lever ensamma och inte i samhällen som tambin. Den här gruppen är mycket viktig för pollinering av många växter, till exempel fruktträd. Vårt moderna jordbruk har medfört att många naturliga boplatser försvinner och man har konstaterat en kraftig nedgång av bland annat humlor på senare år. Något som på sikt kan få allvarliga konsekvenser för vår matproduktion.

Biholk. Foto: Sören Hjeltman

Biholk. Foto: Sören Hjeltman

Vi kan i viss utsträckning hjälpa till genom att tillverka och sätta upp ”biholkar” på samma sätt som vi underlättar för hålbyggande fåglar genom att sätta upp fågelholkar när det moderna skogsbruket medfört att tillgången på lämpliga boträd minskat drastiskt. Modellen på bilden hittade jag nära Lausanne i Schweiz, en annan variant är att kapa bamburör, typ grova blompinnar, i lämpliga längder och bunta ihop med buntband, vulktape eller snören. Det kan vara bra att ha lite olika diametrar på hålen. Djupet bör vara 8 – 10 cm.

Myrorna hör också till steklarna. De lever ofta i stora samhällen med mycket komplex social struktur. Vi har 81 kända myrarter i Sverige och de gör mycket stor nytta bland annat genom att hålla efter många mindre insektsarter och bidrar också till vissa växters fröspridning.
I myrsamhällena lever också ett antal mer eller mindre välkomna ”gäster” som här får både skydd och mat. Det finns till exempel en fjärilsart, svartfläckig blåvinge, där larven adopteras av en speciell myrart där den sedan lever av värdmyrornas larver. Vid beröring avger blåvingelarven en söt vätska som myrorna är tillräckligt intresserade av för att acceptera snyltgästens olater.

Stekel. Foto: Sören Hjeltman

Stekel med hoppspindelbyte. Foto: Sören Hjeltman

Vägsteklar är en grupp som specialiserat sig på att jaga spindlar. Stekeln gräver ett relativt djupt lodrätt hål i sandmark och jagar sedan en lämplig spindel som förlamas av stekelns gift. Den förlamade spindeln placeras sedan i hålet och stekeln lägger ett ägg på spindeln som sedan blir färsk föda till stekelns larv. På bilden är det en hoppspindel som inte varit snabb nog för att hinna undan. Den normalt skickliga jägaren blir i stället bytesdjur.

Ett hårt liv för spindelhanar
Detta leder oss osökt över till nästa grupp av smådjur, spindlarna. Få smådjur väcker så mycket känslor som spindlar. Av någon anledning är många ytterst reserverade mot spindlar, kontakterna brukar oftast bli rätt hårdhänta, till spindelns nackdel. En anledning är naturligtvis alla skräckskildringar av giftiga ”livsfarliga” spindlar. En annan anledning kan vara alla åtta ben som spindeln går med och där rörelsemönstret kan verka oförutsägbart.Det finns spindlar som man kanske bör vara försiktig med men våra svenska arter är i det här sammanhanget mycket harmlösa. Vi har några få arter som har kraft nog att bita genom skinnet och kan då ge ett smärtsamt bett, jämförbart med ett getingstick. Detta händer bara om spindeln blir mycket trängd. Hit hör till exempel stora exemplar av kärrspindel och korsspindel men ingen av dem är normalt farlig för människor. Spindlarna är verkligen nyttodjur som håller efter diverse små insekter som kan göra skada på våra odlingar och då utan att man behöver sprida ut några gifter.
Kvadratspindel. Foto: Sören Hjeltman

Kvadratspindel. Foto: Sören Hjeltman

Spindelsilket i de nätvävande spindlarnas konstruktioner är starkare än en ståltråd av samma diameter. Idag experimenteras det med industriell framställning av spindelsilke.

De små hoppspindlarna kan hoppa upp till 20 gånger sin egen längd för att ta ett byte. Från stillastående! Alla spindlar är jägare och dödar sitt byte med gift. Som vuxna djur lever de ensamma och normalt är det hanarna som söker upp en könsmogen hona för parning. Då spindlar i allmänhet ser allt som rör sig och är i lämplig storlek som en möjlig rätt på menyn gäller det för hanen att på lämpligt sätt övertyga honan om att han kommer ”i ärliga avsikter”. Det räcker inte alltid. Det händer att hanen inte bara får bidra med sin arvsmassa till äggen, om han inte är tillräckligt försiktig kan han bli uppäten som tack för uppvaktningen.

Flugor är viktig föda
Flugor av olika arter är mycket vanliga byten för spindlarna. Både för de nätbyggande arterna och för de krabbspindlar som sitter i bakhåll på någon blomma och väntar in ett lämpligt offer. De utgör också stapelföda för många fågelarter.

Flugorna har sex ben och räknas alltså till insekterna. De har två vingar och tillhör gruppen diptera. Detta är också en artrik grupp med cirka 6000 arter i Sverige och stor spridning både vad gäller utseende och storlek. En vacker grupp bland flugorna är blomflugorna som ofta misstas för att vara bin eller getingar. Man tror att denna likhet i vissa lägen kan skydda dem från angrepp.

Skogsgräshoppa. Foto: Sören Hjeltman

Skogsgräshoppa. Foto: Sören Hjeltman

Gräshoppor och vårtbitare är insekter vi ofta hör under sommaren. De hör till gruppen hopprätvingar och är utrustade med kraftig bakben som gör att de kan hoppa långt. Gräshoppan är växtätare och i varmare miljöer kan de vid lämpliga väderförhållanden föröka sig till enorma svärmar på miljontals individer som då äter upp all växtlighet där de drar fram. Vårtbitarna är rovinsekter som lever på mindre djur. På bilden en skogsgräshoppa.

Mångfotingar eller ”tusenfotingar” som de ofta kallas i dagligt tal, är en djurgrupp som representeras av 94 arter i Sverige. Så många som 1000 ben har dom inte, men det svenska rekordet är på 234 stycken. Den här gruppen innehåller också både rovdjur och växtätare. De är känsliga för uttorkning och håller mest till nere i markens ytlager bland vissna löv och förmultnande växtdelar.

Länkar och tips på litteratur:

Zambody (1 Posts)