Ännu ett fynd av arten stenmård har gjorts i Sverige. Svenska jägareförbundet har fått i uppdrag att utrota de individer som hittas.
Det var 2018 som stenmården hittades i Sverige för första gången. Att den kom hit var inte helt oväntat eftersom den dels lever i stora delar av Europa och i vårt grannland Danmark och dels trivs i människors närhet där den äter framför allt smågnagare, fåglar och på hösten även bär och frukt.
P-A Åhlén, projektledare på Jägareförbundet invasiva arter, säger till Svensk Jakt att det nu även gjorts ett fynd i Blekinge och att stenmården nu verkar ha etablerat sig i området mellan Skåne och Blekinge. Där har det dödats elva stenmårdar och tio stycken har fotograferats.
Sedan hösten 2021 har Jägareförbundet Naturvårdsverkets uppdrag att jaga stenmård i hela landet. Det kan verka underligt när SLU Artdatabanken bedömer att artens invasionsriskklass är ”ingen känd risk” och skriver att naturforskaren Sven Nilsson ska ha ansett att arten var en del av den svenska faunan på 1800-talet. Men det har sina förklaringar.
Utrotning är det säkra före det osäkra
Naturvårdsverket skriver i sitt jaktbeslut att ”ingen känd risk” inte ska tolkas som att risken för effekt på inhemsk biologisk mångfald är låg.
– I många fall finns här taxa som saknar kunskapsunderlag. Utfallet bör snarast tolkas som dåligt känd, d.v.s det kan behövas ytterligare utredning baserad på mer och säkrare data. Det saknas tillräcklig kunskap för att med säkerhet kunna bedöma artens invasivitet. Naturvårdsverket anser dock att i frågan om främmande arter bör man tillämpa försiktighetsprincipen och Naturvårdsverket bedömer arten som potentiellt invasiv, skriver Naturvårdsverket.
Henrik Thurfjell, som sitter i expertkommittén för ryggradsdjur på SLU Artdatabanken, förtydligar:
– Den klassas som om den inte kommer att göra en jättestor skada på ekosystemet i och med att den liknar skogsmården i nisch och förväntas konkurrera med denna, i och med att skogsmården är LC (livskraftig) på rödlistan blir den klassad så. Det är jag som gjort den bedömningen utifrån ett norskt system, som har både styrkor och brister. Att Naturvårdsverket väljer att jaga den beror på att det finns en stor osäkerhet i klassningen, det är ju många antaganden som ligger bakom, och om man väntar och ser vad effekterna av en främmande art blir så kan man sedan inte välja att ta bort den. Med andra ord är det relativt billigt och enkelt att utrota en främmande art i den första etableringsfasen, och risken med främmande arter är så pass hög att det är värt att göra den insatsen när man har chansen, då även en liten risk för ekosystemet ändå är en risk.
Hur är det då med uppgifterna om att stenmården tidigare var en del av den svenska faunan?
– Stenmård är ett gammalt ord för mårdar som hittas i stenskravel. Den stenmård som Sven G Nilsson samlade in i Lund visade sig vara ett ung skogsmård vid närmare undersökning, så nej, vi har inget som tyder på att det funnits stenmård i sverige förr. Kjell Danell på Institutionen för vilt, fisk och miljö har gjort efterforskningen.
LÄS ÄVEN:
• Stenmård funnen i Sverige för första gången
• Gulliga och vackra invasiva arter är svårare att bekämpa
• Danmark förbereder sig på allt fler tvättbjörnar
• Lodjur tar invasiva mårdhundar i Finland
• Hundratals kartlagda arter utgör risk för biologisk mångfald i Sverige
Källor: Svensk Jakt och SLU Artdatabanken
Chefredaktör och grundare. Stötta Natursidan – ge bidrag via bankgiro (5114-2529) eller Swish (0730-385 185). Tack! Naturligtvis betalas det skatt på dessa gåvor.
Hur ska jägarna kunna skilja på stenmård och vår vanliga mård? Enligt Däggdjursboken av Bjärvall mfl. så är de mycket lika varandra. Hur går jakten till?
Jägarna är kanske väldigt ivriga på att få bort allt som kan hota deras fasaner.
När det gäller konkurrensen mellan skogsmård och stenmård borde man kunna dra vissa slutsatser från länder som har båda arterna. Stenmård och skogsmård lever så att säga sida vid sida t.ex. både i Danmark (sök och jämför utbredningen på https://arter.dk/ ) och Tyskland.
Skogsmården är fredad i Danmark sedan 1930-talet efter att ha varit ett eftertraktat jaktbyte, framförallt för pälsens skull.
Det som främst utgör de största hoten mot skogsmården i Danmark verkar nuförtiden vara fragmenterade biotoper och bristen på lämpliga, större skogsområden med äldre hål-/boträd:
”Trusler og bevaring
Mangel på egnede hvilesteder/bo kan lokalt være en trussel, og det hjælper derfor skovmåren, at gamle, hule træer og træer med sortspættereder bevares.”
https://mst.dk/natur-vand/natur/artsleksikon/pattedyr/skovmaar/
Det finns även risker om man aktivt, i värsta fall mer eller mindre vanemässigt, förespråkar en utrotningspolicy mot fler arter som själv haft möjlighet att ta sig till landet.
Det riskerar skapas luckor i rapporteringen. Det är inte säkert så många vill rapportera in t.ex. sällsynta azurmesar, amerikanska knölsvärtor eller ens stenmårdar om det finns en överhängande risk för att det dyker upp avlivningspatruller.
Man får inte glömma bort att arter genom historien spridit sig relativt långa sträckor genom att t.ex. lifta med t.ex. drivved och svepas med stormarnas vindar. Det är inte så långt till t.ex. Danmark så det är inte förvånande att det dyker upp nya arter i Sverige.
Klimatförändringarna och ett varmare klimat i Sverige bör rimligtvis även medföra att fler sydliga arter kan klarar sig längre norrut och följaktligen är det även rimligt att nya arter sprids till Sverige.
Arter kan förvisso även evolveras så att de klarar sig bättre i kallare klimat och därmed får bättre förutsättningar att klara sig även i Sverige.
Andra arter kan redan nu ha förutsättningar att klara sig i ett betydligt större geografiskt utbredningsområde – de har bara inte spridit sig fullt ut än. Ett exempel på detta är guldschakalen som naturligt, på egna ben, nyligen vandrat till t.ex. Finland och då naturligtvis inte klassas som en invasiv främmande art där.
Olika länder, deras berörda myndigheter, lobby-/intressegrupper och vanliga människor kan förvisso inta en mer eller mindre accepterande inställning till nya artbekantskaper. Det är således intressant att följa debatten, beslutsprocesserna och utvecklingen framöver – både i Sverige och i grannländerna.