Dagbok från Ottenby fågelstation

Ottenby om sommaren. Foto: Jon Hessman

Ottenby om sommaren. Foto: Jon Hessman

Ringmärkningssäsongen är i full gång vid Ottenby fågelstation. Mängder av fåglar fastnar i näten och ringmärks i trädgården på Ölands södra udde.

En av de som är på plats och jobbar med ringmärkningen är Jon Hessman, en 23-årig fågelskådare och läkarstudent från Uppsala. Det här är hans dagbok om det dagliga arbetet på fågelstationen.

DAGBOK FRÅN OTTENBY FÅGELSTATION VÅREN 2013

Torsdag 30 maj, den sista dagen

Ännu en dag med få fåglar i nät, bland roligheterna kan nämnas årets tredje lundsångare och två nya mindre flugsnappare, vilket för upp årssumman till 44 – känslan är att det mycket väl kan bli över 50 i vår!

Rödpannad törnskata. Suddig, men naggande god.

Rödhuvad törnskata. Suddig, men naggande god.

Precis när jag och Mikaela fotat färdigt lundsångaren stormade Per in och hojtade om rödhuvad törnskata uppe vid Sibyllas jaktstuga. Det är en art som jag har sett en gång förut, men den gången rörde det sig om en ganska risig och grå ungfågel, så det kändes faktiskt lite som att kryssa igen nu när jag fick se den fina svartvita törnskatan med den röda hättan. Visserligen höll den sig på ganska långt avstånd men det kändes ändå som en perfekt avrundning på min vistelse här. Ja, ni läste rätt! Det här var min sista hela dag på Ottenby för i vår, imorgon bitti bär det av. Jag försökte göra det bästa av den här sista dagen och skåda så mycket som möjligt, vilket bland annat innefattade en lång promenad över Ottenbys västra delar som förutom lite koskräck bjöd på två lärkfalkar, en handfull tranor, flera småtärnor och det mesta som man kan förvänta sig i området. Inga sensationer men ett trevligt farväl till trakterna.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det blev en vår där kvantitet fick stå åt sidan för kvalitet, och det har passat mig utmärkt trots att jag kanske har gnällt lite ibland. Jag har fått se och fånga jättemånga roliga fåglar. Sedan jag kom hit i mars har jag fått se över 200 arter, varav sju nya livskryss, och i och med natthägern och fältsångaren kom de riktiga fullträffarna så jag kan verkligen inte vara annat än nöjd med vårens fågelutbud. Jag har såklart också haft mycket roligt med alla kollegor på stationen och det har varit fantastiskt kul att få dela med sig av mina upplevelser via Natursidan! Jag vill absolut rekommendera alla som läser det här att prova på ringmärkningslivet någon gång. Om ni är det minsta intresserade av fåglar är det mitt bästa tips till er. Ta kontakt med närmaste fågelstation och hör efter om möjligheterna att komma dit. Även de allra färskaste nybörjare är välkomna om det finns plats. Jag har arbetat på fyra, snart fem, av dem och alla har varit toppen! Den femte blir Utklippans fågelstation i Blekinge dit jag åker på lördag tillsammans med Per, Mårten och Olof härifrån. Jag ska vara där en vecka och ser väldigt mycket fram emot det. Håll utkik, det kan mycket väl dyka upp en rapport därifrån när jag kommit hem. Till dess: skåda hårt, det är en spännande tid nu!

Onsdag 29 maj

Höksångaren satt som en smäck i A-fällan.

Höksångaren satt som en smäck i A-fällan.

Det var väldigt blåsigt idag och vi kunde knappt ha uppe några nät. Det fanns heller inte mycket fåglar att fånga, märksumman landade på blygsamma 17 individer, men jag kunde trösta mig med ett fint årskryss i form av höksångare.

Tidigare har jag bara sett ungfåglar på hösten så det var roligt att få stifta bekantskap med en mer utfärgad och betydligt snyggare individ! Om det är en ung hane eller gammal hona är dock inte helt klart även om det lutar åt det förra. De är inte helt enkla att ålders- och könsbestämma så här års.

När första märkningspasset var avslutat plingade det till i telefonen om en biätare vid Södra Lundspetsen. Vi försökte intensivt att spana upp över Schäferiängarna från stationens veranda men fågeln drog norrut och vi fick inte se den. Men man vet aldrig med biätare, den kan mycket väl ta en sväng norrut och sen komma tillbaka ner, och det föranledde att jag istället för att gå och lägga mig i min säng lade mig på bänken utanför stationen för att åtminstone ha en teoretisk chans att upptäcka den på lätet. Naturligtvis somnade jag tämligen omgående, trots kylig vind, och om jag ska vara ärlig ingick det väl lite i planen.

Grillmästare Petter och Frida håller koll på grönsaksspetten.

Grillmästare Petter och Frida håller koll på grönsaksspetten.

Eftermiddagen ägnades åt guidning av en busig förskoleklass, vila och tvätt. Jag valde att låta mina lakan torka utomhus och när jag skulle ta in dem pryddes underlakanet av två små fågelskitar. Svalorna hade jag visst glömt att med i beräkningen…

På kvällen tände vi grillen för första gången i år. Korvar, spett och majskolvar lades på glöden och då solsidan av stationshuset lyckligtvis sammanföll med läsidan kunde vi sitta ute och äta trots att det egentligen inte var så varmt. Lite sommarkänsla ändå!

Tisdag den 28 maj

Synen som mötte mig när jag slog upp ögonen.

Synen som mötte mig när jag slog upp ögonen.

Jag fick ett något annorlunda uppvaknande i morse. När jag öppnade ögonen stod Christopher helt tyst mitt i rummet och stirrade på mig, bara det var lite läskigt. Sedan dök två stora gula ögon upp i mitt yrvakna synfält och skrämde mig så att jag spratt till. Men efter ett par ögonblick hade jag situationen klar för mig – det var Yael som stod vid min säng, strålande glad, med en jorduggla i händerna! Jorduggla fångar vi betydligt mer sällan än kusinen hornuggla, så det var en bra start på dagen. Dessutom var det väldigt skönt att inse att klockan bara var halv sju så jag kunde gott ligga och dra mig en halvtimme-timme till.

Förmiddagen var ganska lugn i övrigt, höjdpunkten i fångsten var årets andra lundsångare. Efter ringmärkningen guidade jag en lägerskola, skådade två unga dvärgmåsar som sträckte norrut och tvättade lite fågelburar.

Glassande i solen i väntan på natthägern

Glassande i solen i väntan på natthägern

Sedan kom bomben – det hade setts en natthäger i Albrunna! Samma ställe där jag var och lyssnade på mindre sumphöna här om dagen! Några i personalen hade guidningar och andra förpliktelser och kunde inte åka direkt, men fem av oss satte oss i bilen i princip omgående. Det var redan smockfullt på parkeringen när vi kom fram. Ölänningar är tydligen väldigt dragvilliga! När vi småsprang ut över Alvaret mot kalkbrottsdammen kom nästa larm. Den hade flugit och landat utom synhåll. Vi kom fram, men ingen häger fanns att se. Tänk att missa den med så liten marginal!

Så, efter kanske en kvart, lyfte den plötsligt och flög ett varv jättefint för oss, innan den återigen landade inne i en tät tall och inte kunde ses. Euforin! Spontant kramkalas utbröt. Vilken tur att den flög igen, och vilken snygg liten häger den är!

Här sitter natthägern och plirar på oss.

Här sitter natthägern och plirar på oss.

Sedan blev det svårare, när nästa gäng dök upp och hägern vägrade visa sig. Den lilla ö där den landat avslöjade inga tecken på liv. Men vi njöt ändå i solvärmen med medhavd picnic, jag möjligen lite mer än de andra som inte sett den. En bivråk och en ormvråk passerade medan vi väntade. Frågan var bara hur länge vi skulle få vänta. Skulle den komma fram igen innan det blev mörkt? Solen vandrade sin ban över himlen och började närma sig trädtopparna när Frida utbrast: ”Jag tror jag ser den!” Då hade det gått fyra och en halv timme sedan hägern sågs landa i tallen. Nu hade den flyttat sig neråt och huvudet stack fram bakom en liten buske på stranden. Snabbt försökte vi signalera till de skådare som stod på andra platser runt dammen, och i tumultet lyfte hägern och flög runt till andra sidan ön. Alla fick se den, och när vi förstod att den satt synlig på andra sidan gick vi runt och anslöt till de övriga skådarna.

Efter en stund tog den till vingarna igen och flög tre fina, stora varv framför oss och visade upp sig riktigt fint, varpå den åter landade i en tät tall. Men om man tittade från rätt vinkel var den synlig, och lät mig ta en dokumentationsbild. Mer än nöjda gav vi oss tillbaka till stationen. Aldrig hade jag kunnat gissa att mitt nästa kryss skulle bli en natthäger, det fanns knappt ens på kartan. Albrunna är tydligen där det händer i vår, och med fortsatta ostvindar vet man aldrig vad som kan dyka upp!

Måndag den 27 maj

Igår kväll rullade jag ner till udden igen, i lagom tid till middag. Under min frånvaro har jag missat både höksångare i fångsten och mindre skrikörn över Lunden. Det är sådant man får räkna med när man lämnar Öland så här års. Dock var jag inte beredd att ge upp hoppet om den mindre sumphönan som dök upp i Albrunna samma dag som jag åkte hem, och som spelat där varje kväll sedan dess. Jag lurade med mig ett par av de andra i bilen och vi begav oss uppåt lagom till att mörkret började falla. Väl på plats dröjde det, som jag hoppats, inte länge innan den satte igång och jag fick mitt 305:e kryss! Den spelade sedan regelbundet med någon minuts mellanrum och jag hade alla möjligheter att verkligen njuta av kvällen med den friska, fuktiga luften, de surrande myggorna, de sjungande näktergalarna och som grädde på moset alltså en knorrande mindre sumphöna en bit ut i vassen. Jag kan inte påstå att lätet var särskilt vackert men nog så häftigt. Väl tillbaka i Ottenby somnade jag gott.

Ingen busksångare utan buske. Här satt den och sjöng till en början.

Ingen busksångare utan buske. Här satt den och sjöng till en början.

Förväntningarna på dagens morgon var stora, så som väderprognoserna såg ut, men det blev en ganska medelmåttig ringmärkningsdag. Roligast är att de mindre flugsnapparna fortsätter att komma – dagens var årets 37:e och därmed är våren 2013 officiellt den bästa våren för mindre flugsnappare i fågelstationens historia. Härligt!

När vi satt och åt lunch hajade Pontus plötsligt till. Det satt en fågel och sjöng på andra sidan väggen, i busken utanför fönstret, och den hördes ganska väl in. Den sjöng några strofer, sedan tystnade den. Härmsångare? Nej. Kärrsångare? Tja, visst, men sjöng den inte lite väl långsamt? Kan det ha varit en busksångare? Det är lite märkligt att vi inte agerade raskare i det här läget. Vi åt färdigt vår lunch i lugn och ro, tittade till den täta busken då och då (utan att kunna bedöma om fågeln var kvar eller inte) och hoppades väl att den skulle sätta igång igen. Först 10-15 minuter senare gick vi ut för att undersöka det närmare. Busken var helt tyst och stilla, men när vi gick fram och skakade lite i den for det ut en brun liten sak och satte sig bråkdelen av en sekund i nästa buske innan den smet runt hörnet och flög bort mot guidenätet. Vi for efter och när vi såg att den satte sig i busken vid guidenätet smög vi hastigt runt och drog upp nätet, för att sedan göra ett drev mot busken. Ut for sångaren, men precis under nätet! Den förflyttade sig till kanten av helgolandsfällan och efter en stund fick vi den skulkiga sångaren att röra sig in i fällan och när vi väl hade den i handen kunde vi konstatera att det visst var en busksångare! Den långa näbben, kraftiga ögonbrynsstrecket och korta vingen sitter inte på någon kärrsångare. Vad läckert! Ett tekniskt väl utfört fångstförsök som med lite flyt och lite tålamod gav bästa utdelning. Endast drygt femton busksångare har fångats på stationen tidigare så det är ingen direkt vanlig fågel.

Busksångare! Notera framför allt den korta vingen.

Busksångare! Notera framför allt den korta vingen.

På min eftermiddagsguidning berättade en dam om en fågel som hon hört hemmavid de senaste nätterna. Hon visste att det skulle finnas någon fågel som låter som en gräshoppa, kunde det vara en sådan? Hon hade spelat in lätet så att jag kunde höra, men någon gräshoppsångare var det inte. Bättre upp, det var en flodsångare som hon hade där hemma! Inte illa för en icke-skådare, och det är fantastiskt roligt att kunna assistera i en artbestämning på det här sättet och ge upptäckaren en positiv överraskning! Det gjorde mig glad resten av dagen, en dag som avslutades med paj gjord på Ottenby-rabarber och det blir man ju inte mindre glad av precis. God natt läsare, och glöm nu inte att lyssna efter flodsångare och busksångare utanför era fönster innan ni lägger er! Man vet aldrig med fåglar…

Torsdag den 23 maj

Idag var det verkligen som att någon hade dragit ut en propp. Jäklar vad mycket gäss det sträckte! Hela dagen matade det på med små brantagäss, prutgås i majoritet på morgonen för att under förmiddagen tas över av de vitkindade. Vi försökte hålla räkningen en stund, men det kan såklart inte bli mer än uppskattningar och sträcket efter lunch räknades inte. Ändå landade vi på hisnande 160 000 gäss, och jag är övertygad om att över 200 000 passerade totalt. Detta är bland det sjukaste jag har upplevt. Störtläckert! Naturligtvis lär det ha gömt sig en och annan rödhalsad gås och fjällgås i den gråsvarta massan men vi på udden lyckades inte hitta någon.

Ett trött litet uggletroll.

Ett trött litet uggletroll.

Dagens kanon blev istället den svartnäbbade islom som tvärade mot SV rakt över ön, över det Blå museet och över Per som stod och spanade. Själv satt jag och ringmärkte när Gittan slet upp dörren och skrek men när hon skulle peka ut den över Västrevet lyckades vi aldrig återfinna den. Petter, som istället smet raka vägen upp till Per, fick däremot se den, visserligen snett bakifrån men vid ett tillfälle vände den upp och visade sig i all sin glans. Visst är det lätt att känna sig lite bitter när det bara handlar om sekunder och när jag vet att om jag sprungit en annan väg hade jag sett den. Men så här är det med sträckskådning, man måste ha flyt och vara med när det smäller, och samtidigt vet jag att svartnäbbad islom ändå är såpass vanlig att jag absolut borde få se den förr eller senare. Idag får jag nöja mig med att knyta näven i fickan och tänka att nästa gång ska det vara mig som lommen passerar över.

På eftermiddagen tog vi en lugn promenad i Lunden och möttes av en helt bedårande kattuggleunge som satt som ett litet skogstroll i en rönn och plirade på oss. Med lite tålamod fick vi även en stund därefter höra sommargyllingens flöjtande toner uppifrån lövkronan och vid det laget var missödet med islommen som bortblåst. Gyllingen sjöng flera strofer men ville inte visa sig, så när vi lyssnat oss mätta tog vi oss tillbaka ner till udden där jag vilade i någon timme innan jag körde igång gräsklipparen.

Dagen avslutades med en utsökt köttgryta av Gittan och därtill ett par glas vin. Livet är härligt! Nu lämnar jag udden igen för att åka på bröllop, och när jag kommer tillbaka blir det sista veckan på min Ölandsvistelse för den här gången. Jag förväntar mig att det ska bli en riktig kanonvecka!

Onsdag 22 maj

Vår vackra feldegg, en gammal hane.Foto: Ottenby fågelstation

Vår vackra feldegg, en gammal hane.
Foto: Ottenby fågelstation

Morgonen var dimmig och grå men det fanns en del fågel i trädgården, bland annat fångade vi årets 29:e och 30:e mindre flugsnappare. Vårrekordet på 34 är klart inom räckhåll. I och med att den övriga ringmärkningen har varit så sparsam är det faktiskt rentav så att mindre flug utgör ganska precis 1 % av årssumman!

När vi stod ett gäng och skådade utanför stationsbyggnaden flög en fågel in i ett nät, och det blev genast fart på Per. Jag slängde upp kikaren, var det inte en gräshoppsångare? ”Vassångare!” ropade Per, och precis när han hunnit fram till nätet slet den sig och försvann in i en buske. Försiktigt omringade vi busken och spanade intensivt in i den, sedan gjorde vi ett litet drev och skrämde upp fågeln som flög in i ett nät, studsade ut och sedan flög under nätet in i nästa buske.

Vi upprepade en liknande manöver en gång till, och den här gången fastnade den i nätet! Vi fick spontana applåder från skådarna på gubbhyllan. Fågeln visade sig vara en flodsångare, varken jag eller Per hade sett helt rätt, men vad gör det? En flodsångare fångar man inte varje dag!

Feldegg-gulärlan visas upp för en liten skara.

Feldegg-gulärlan visas upp för en liten skara.

På eftermiddagen, när den ordinarie ringmärkningen var avslutad, spände vi upp ett nät ute i det höga gräset öster om stationen och riggade det med bandspelare och vår vackra feldegg-imitation. Snart var den riktiga ärlan på plats, och med lite tålamod och lite flyt lyckades Mårten och Petter fånga in den. Om vår ärla godkänns som feldegg är han den blott andra ringmärkta feldegg-gulärlan i Sverige, och det nionde fyndet, vilket gör den bra mycket mer sällsynt än exempelvis fältsångaren. Men den klassas som en ras av gulärla, inte en egen art, och enligt rådande kryssregler är det bara fullgoda arter som räknas. När man inte får kryssa får fågeln direkt mycket mindre uppmärksamhet, vilket jag tycker är lite synd, speciellt på en så vacker fågel som vår feldegg. Men de får skylla sig själva. Vi ser den dagligen och njuter varje gång!

På kvällen hittade Petter en kaspisk trut på Västrevet, och efter solnedgång vankades det nattsångarlyssning. Strax söder om Össby sprang en rapphöna på vägen precis framför bilen, så den behövde vi inte ens lyssna efter. Ett stopp lite längre upp gav inte mindre än tre kornknarrar som satt i fälten och knarrade mot varandra. Helt okej utdelning! Vakteln får vi spara till ett annat tillfälle.

Tisdag 21 maj

Lundsångare, känns igen på det svaga vingbandet, de svarta benen och den kraftiga näbben.

Lundsångare, känns igen på det svaga vingbandet, de svarta benen och den kraftiga näbben.

Jag lyckades försova mig knappt två timmar, men de andra hade haft en lugn morgon med bara tre fångade fåglar och hade inte känt något behov av att väcka mig. Mitt i lugnet satt så plötsligt en lundsångare och sjöng utanför vita huset, och en knapp timme senare satt den i en av fällorna. Man tackar!

Lagom till att jag och Petter skulle guida en stor grupp började det regna ordentligt. Kanske inte de roligaste förutsättningarna för en guidning, men pensionärerna gillade läget, ordentligt utrustade med paraplyer och regnkappor som de var, och vi gjorde detsamma.

När regnet hade lättat hittade Per fältsångaren igen, i vassen nedanför stationshuset, där den hoppade omkring och mestadels var helt gömd men bitvis sågs väldigt fint. Jag erkänner med glädje att jag hade fel när jag igår hävdade att vi sett det sista av den. En dragbar fältsångare är sannerligen inte vanligt! Ett problem kvarstod dock, fågeln kunde bara ses inifrån vår trädgård. Efter ett kort stunds överläggande beslutade vi att larma ut den och släppa in alla suktande skådare på vår veranda, och med facit i hand kan vi lugnt konstatera att vi gjorde rätt. Det blev en riktig win-win. Alla som ville fick se fågeln, god ordning bibehölls hela dagen, och det märktes att det också var bra PR för fågelstationen – både på alla leenden och glada tillrop och på de gåvor som trillade in.

Folksamling på stationens veranda. Skådare kom och gick hela dagen.

Folksamling på stationens veranda. Skådare kom och gick hela dagen.

Fältsångaren är utan konkurrens den mest inkomstbringande fågeln i Ottenbys historia. Uppvisningen igår gav drygt 700 kr, och med dagens donationer har vi fått in totalt över 4800 kr till verksamheten! Vi är helt överväldigade. Ett fantastiskt stort tack till alla generösa givare, det uppskattas verkligen! I liknande situationer framöver kommer beslutet att vara enkelt att fatta.

På kvällen, efter middag och artgenomgång, berättade Yael om fågellivet och ringmärkning i norra Israel. Det var väldigt roligt att se, man blir onekligen lite sugen på att resa dit. Även de sist kvarvarande skådarna på verandan kikade in lite genom glasdörrarna när klippnötväcka, balkanmes och svart frankolin visades på bild.

Måndag 20 maj

Bildtext: Så här ser den ut, fältsångaren. Kanske inte den vackraste fågeln, men gud så häftigt att den tagit sig ända hit!Foto: Ottenby fågelstation

Så här ser den ut, fältsångaren. Kanske inte den vackraste fågeln, men gud så häftigt att den tagit sig ända hit! Foto: Ottenby fågelstation

Jag utnyttjade min sovmorgon till sömn och gick upp vid sjutiden. När jag kom ut ur duschen möttes jag av Petter som frågade om jag hört talas om fågeln? Snabbt fick jag klart för mig att det rörde sig om en möjlig fältsångare som de plockat ur ett av Robbans nät. Det vore i så fall Ottenbys tredje och Sveriges 27:e fynd av arten, en riktig raritet med andra ord! Precis vad vi väntat på hela våren! Jag gick ut till labbet och där var stämningen ganska stressad, och ingen vågade vara riktigt glad eftersom artbestämningen inte var helt säker. Men efter att ha mätt alla möjliga fjädrar och näbbar både två och tre gånger och tagit många bilder stod det ändå klart att det var en fältsångare, och så här i efterhand var den faktiskt ganska klockren redan från början. Men man är verkligen hellre safe än sorry i ett sådant här läge. Vilken härlig morgon!!

Vi larmade ut fågeln och visade upp den för en stor skara upphetsade skådare som köade utanför vårt staket. Sedan släppte vi den i Bertils trädgård och den sågs inte mer. Man undrar ju om den lyckats smita förbi alla nät och vaksamma ögon och fortsatt norrut eller om den helt enkelt tryckte i en buske hela dagen? I vilket fall skulle det förvåna mig om den är kvar imorgon.

Kön med förväntansfulla skådare.

Kön med förväntansfulla skådare.

I övrigt stod näten rätt så tomma. Märksumman idag landade nog på runt två dussin. Det är inte sådana här dagar som man föreställer sig att det riktigt sällsynta ska dyka upp, men viss gamla ringmärkare hävdar att det är precis så här det brukar vara. De riktigt stora dagarna innehåller aldrig något utöver det vanliga, utan rariteterna dyker upp just på dagarna med väldigt lite fågel. Ett underligt samband, om det nu stämmer…

Härfågeln.

Härfågeln.

Direkt efter näten var ihopdragna knödde vi in oss sex pers i en bil och drog upp till Södra Lunden där en härfågel födosökte i gräset utanför tornet. Två häftiga fåglar på en dag, vilken höjdare! För de flesta i personalen var båda nya kryss, men jag har sett härfågel innan, på Rörö utanför Göteborg. Det var dock länge sedan och det var jätteroligt att få se en igen!

Resten av dagen var lugn, liksom varje måndag stod städning på schemat och så hade jag en eftermiddagsguidning. Vadarburarna bars ut då minst 300 kärrsnäppor och lite annat sprang runt på stranden, men de hann inte fånga mycket innan vattnet började stiga och vi fick bära in dem alla igen. Vi tejpade också om den svarthakade buskskvättan för att kunna fånga feldegg-gulärlan någon av de kommande dagarna, den blev sjukt snygg! Och så har jag skrivit ifatt lite på bloggen :). Vi hörs imorgon, vänner!

Söndag 19 maj

Drillsnäppan känns bäst igen på sina tydliga vingband.

Drillsnäppan känns bäst igen på sina tydliga vingband.

Då schlagerfestivalen tog slut framemot halv ett och näten skulle vara uppe till halv fyra fattade jag, Petter och Mikaela det något tveksamma beslutet att stanna uppe hela natten. Märk väl att jag redan var helt slut efter att ha skådat hårt två långa dagar. Men vi höll oss vakna med glass och frågesport, och när morgonen kom satte vi upp näten och gick våra rundor precis som vi skulle. Fångsten innefattade bland annat två honor av halsbandsflugsnappare, årets första i nät, och både kärr- och rörsångare på samma gång så att vi kunde jämföra dem direkt. Pedagogiskt! Efter att vårt ringmärkarlag gjort vårt fattade jag och Petter det ännu mindre genomtänkta beslutet att följa med Jesper upp för att skåda en vända i Södra Lunden och kolla andfänget. Jag drevs av en stark ovilja att missa lundsångare efter gårdagens dipp, men jag skojar inte när jag säger att jag bitvis nickade till medan jag vinglade fram på skogsstigarna och höll på att gå i diket. Vi tog oss runt, utan lundsångare, och åkte upp till fänget som var tomt på änder men däremot till vår förvåning innehöll en drillsnäppa! Vi undrar fortfarande hur den kommit in, då samtliga ingångar ligger i vattnet. Kan de simma? Nåväl, snäppan håvades in och när vi överlämnat den nere på stationen stupade jag i säng och låg däckad i fyra timmar. Det var minst sagt välbehövligt!

På eftermiddagen ägnade vi oss åt lite ärlenörderi, då både en sädesärla av den brittiska rasen yarelli (som är svart där vår sädesärla är grå på ryggen) och en gulärla av den sydostliga rasen feldegg (som har helsvart huvud till skillnad från gulärlas gråblåa). Båda var nya för mig! Dock räknas inte raser på samma sätt som arter så jag får inte tillgodogöra mig dem på min krysslista. Men vad gör det? De var ändå lika kul att se.
Efter det bänkade vi oss framför hockeyfinalen och hejade fram Sverige till VM-guld. Trots mina fyra timmars sömn på dagen kunde jag inte hålla ögonen öppna utan sov bort nästan en hel period, men jag missade i varje fall inga mål.

Fredag 17 maj – lördag 18 maj

Storken ser ner på oss från sin piedestal. Kanske den knäppaste obs jag varit med om.Foto: Karin Magnander

Storken ser ner på oss från sin piedestal. Kanske den knäppaste obs jag varit med om.
Foto: Karin Magnander

Fredag morgon satte jag mig på tåget ner till Kalmar. Väl där blev jag mött av min härliga vän Karin, och efter en lunch gav vi oss av mot Öland för en riktig skådningseftermiddag. Första stopp blev Beijershamn som gav lite olika vadare, framför allt skärfläckor, större strandpipare och kärrsnäppor men även några mosnäppor och tre myrsnäppor fanns på plats. En gammal havsörn tog ett varv över oss och fick fart på gässen. Vid parkeringen sjöng härmsångare och svartvit flugsnappare. Nästa halt blev sockerbruket i Mörbylånga, där en fasan sjöng för oss (om det nu kan kallas sång) och vi fick se både svarthake- och gråhakedopping. Därefter korsade vi ön och tog oss till den lilla pölen som kallas Görans dämme. Där häckar svarttärna, och ett dussin av dem jagade runt framför oss. Förutom en skedand var dämmet annars ganska tomt.

Den unga ängshökshannen.

Den unga ängshökshannen.

Vi lämnade Görans dämme och fortsatte söderut, och vi hann inte längre än till Skärlöv innan Karin stod på bromsen. På en elledningsstolpe, bara några meter från bilen, stod ju en vit stork och glodde ner på oss! Att vi inte fått syn på den tidigare? Det är tur att Karin har ögonen med sig. Efter att vi spanat på och fotograferat den en stund lyfte den och gick ner på ett fält på andra sidan vägen. Där blev den sedan kvar ett par timmar till glädje för andra skådare. Jag och Karin återupptog vår färd och bevisligen var hennes ögon med den här gången också, då hon hittade en ung kärrhök som satt på en mur inte långt från vägen. Hon har en speciell förmåga att hitta fåglar, den där kvinnan; avsevärt bättre än jag själv. Bara en av många anledningar att skåda tillsammans med henne. Men kärrhöken – var det en ängshök eller stäpphök? Den hade mycket ljust runt ögat men också samtidigt tendens till halsboa. Snart lyfte den men vi hann inte få några bra flyktbilder innan den var långt borta. Vi följde efter i bilen och stannade lite längre fram för att spana, och mycket riktigt hittade jag en kärrhök en bit bort. Men det var ju en gammal hane! Och med de långa, slanka vingarna var det tveklöst en ängshök. I efterhand har vi fått medhåll från andra som sett våra bilder att även ungfågeln var en ängshök. Två på så kort tid, härligt!

Vid det här laget var vi båda hungriga och trötta men också nöjda. Vi stannade och åt på Kvarnen i Grönhögen och åkte sedan ner för att lyssna efter dubbelbeckasinerna i Ottenby. Det blåste ganska mycket och den enda beckasin vi fick höra var den enkla, men en nattskärra som lyfte ur gräset en bit framför där vi stod och sedan flög iväg tätt förbi oss gjorde ändå stoppet värt det.

Dagen efter var det dags igen. Jag hade sovmorgon från ringmärkningen och den utnyttjade vi till att promenera i Norra lunden och lyssna på trädpiplärkor, grönsångare, taltrastar och annat. Det roligaste vi stötte på var en utfärgad hane mindre flugsnappare som satte sig och sjöng fint för oss. En sväng upp i fågeltornet bjöd på två bruna kärrhökar som jagades bort över Schäferi av en förbannad rödspov.

Väl nere på stationen fick Karin vara med och uppleva lite ringmärkning. Bland det första vi fångade var en göktyta, som ju är en av de absolut coolaste fåglarna att ha i handen. Sedan blev det även två rosenfinkar och ett par flugsnappare av olika slag. Inga stora mängder, men ändå trevlig variation. När ringmärkningen var klar hade jag en guidning, och sedan gav jag och Karin oss av igen för lite skådning. Vi började med att stanna till vid Kungsgården för att lyssna in gulhämpling. Den hade dock tystnat och vi fick nöja oss med en sjungande flodsångare. Inte helt fel det heller!

Aftonfalken! En ung hane, vilket framgår av att de slitna vingfjädrarna är blekare än de fräscha kroppsfjädrarna.

Aftonfalken! En ung hane, vilket framgår av att de slitna vingfjädrarna är blekare än de fräscha kroppsfjädrarna.

På väg tillbaka till bilen kom larm om en aftonfalk i Ventlinge strand. Jag kollade på kartan – det ligger ju bara strax norr om Grönhögen! Tilläggas bör att aftonfalk är något av en drömart för Karin, som genast blev eld och lågor, och iväg bar det. På vägen fick vi in småtärna från bilen. När vi började närma oss mötte vi flera bilar som var på väg därifrån. Vad betydde detta? Våra farhågor besannades när vi fick höra att falken dragit långt norrut och försvunnit. Antiklimax! Vad göra? Jag och Karin ställde bilen och fortsatte norrut till fots, fast beslutna att inte ge upp. Vi kom fram till en talldunge där en lärkfalk jagade, vilket genast fick upp vår puls. Hade inte aftonfalken hållit ihop med två lärkfalkar? Men den verkade inte vara där, så vi gick vidare mot nästa dunge. Inte heller här någon aftonfalk, konstaterade vi, och dessutom tog vägen slut. Men ett infall fick oss ändå att gå längs kanten av ett fält bort till muren precis intill dungen, så vi ställde oss där i blåsten och spanade, och ta mig tusan dröjde det inte länge innan Karins supersyn slog till igen och hittade falken där han satt på en mur två fält bort. Vilket flyt! Och vad underbart att se hur glad hon blev! Jag larmade ut den och efter ett tag fick vi sällskap av några fler skådare. Då lyfte falken och tog en liten sväng innan den satte sig i en kal lövträdsdunge och blev mycket svårsedd. Då nöjde vi oss och gick tillbaka mot bilen, som vi vid det här laget hunnit ganska långt ifrån.

Nästa anhalt blev pungmesboet i Albrunna, dock verkade inte mesarna vara hemma. Istället åt vi middag, och försökte oss sedan på höksångare vid Karl X:s mur. En hord närgångna kor gjorde besöket lite obehagligt, men ett gäng glada danskar gjorde oss sällskap och då höll sig korna på längre avstånd och snart tröttnade de helt. Vi fick in alla svenska Sylvia-sångare – svarthätta, ärt-, törn- och trädgårdssångare – utom just höksångare, och vid det här laget började vi bli rejält trötta efter en lång dag i fält. Vi gjorde ett fruktlöst försök på lundsångare i Södra Lunden och åkte sedan ner till udden för att lämna av mig. Såklart var vi tvungna att skåda lite även där, och vi fick se småsnäppa, skärsnäppa och ett gäng roskarlar bland kärrsnäpporna innan mörkret blev allt mer påtagligt och vi sade hejdå till varandra. Karin åkte upp till Kalmar, för att imorgon fortsätta hemåt, och jag gjorde övriga stationspersonalen sällskap framför Eurovision. Om jag ska skryta lite kan jag säga att jag tippade helt rätt på topp-tre, så jag är nöjd trots att Robin inte gick hem i Europa.

Onsdag 15 maj

Onsdagen blev en kort dag på stationen. Årets första rosenfink satt och sjöng i trädgården när vi gick våra rundor. Märkningen förflöt annars utan några stora utropstecken, mest glädjande var en ung hane blåhake. Summa 32 fåglar. Lite senare på morgonen kom en svarttärna flygandes över Västrevet. Snart började den flyga rakt mot oss där vi stod på trappan till stationshuset, och när den till slut vände norrut igen var den i nivå med Gäddvikens närmaste strand och bjöd på en väldigt fin obs. Vitvingad tärna kunde säkert uteslutas. 😉

Sedan var det min tur att vända norrut. Jag åkte med upp till Färjestaden där de andra skulle handla, sedan hoppade jag på färjan. Nu ska jag åka till Uppsala och ägna morgondagen åt mitt examensprojekt. Ni kan vänta mig åter på fredag!

Tisdag 14 maj

Min sovmorgon avbröts redan vid halv sex när Micha väckte mig för att berätta att den svarthakade buskskvättan var infångad! Allt fixande med modellfågel och inspelning hade varit helt i onödan, till slut lät han sig fångas i ett helt vanligt standardiserat A-fälledrev. Gott så!

Svarthaksskvättan (ursäkta dålig bild). Foto: Jon Hessman

Svarthaksskvättan. Foto: Jon Hessman

Efter att ha inspekterat skvättan på närhåll gick jag helt fräckt och lade mig igen. Sovmorgnar är till för att utnyttjas. När jag sedan tog mig upp igen stod mindre flugsnappare åter som spön i backen. Vi ringmärkte sju idag och fler fanns i trädgården. Jag tror nog att mindre flug är den enda art som vi fångat mer av än vanligt i år. Vi är inte i närheten av att ha tagit igen den dåliga inledningen av våren, snarare fortsätter det att vara dåligt. Årssumman ligger nu på ungefär 2500. På två månader har vi alltså fångat betydligt färre fåglar än vi gjorde på en dag i höstas (3330). Nu är det såklart inte rättvist att jämföra vår med höst men att årets vår är bland de sämsta i stationens historia råder det ingen tvekan om. Skönt att det finns några glädjeämnen ändå, de små flugsnapsarna inte minst.

Jag gick ett par rundor ut till vadarburarna under förmiddagen och träffade på både ortolansparv, blåhake och årta på vägen ut. Vadare var det dock klent med, så på eftermiddagen tog vi beslutet att bära in alla 90 burar igen. Men vi har dem i beredskap om det skulle komma mycket vadare igen.

Större strandpipare, en av två fångade idag. Foto: Jon Hessman

Större strandpipare, en av två fångade idag. Foto: Jon Hessman

Resten av dagen har bestått av lite städning, lite korrekturläsning av ringmärkningsformulär och lite lugn och ro. Nu vankas det Eurovisionssemifinal!

Måndag 13 maj

Tidig morgon och jag tog första vadarbursrundan som gav en ny kärrsnäppa och en kontroll av en större strandpipare ringmärkt 2008. I näten och helgolandsfällorna var det inte jättemycket aktivitet, men när vi tog femrundan och kom runt vita huset för att gå mot röknätet och A-fällan såg jag något ganska stort som flaxade en bit in i fällan. Gök, tänkte jag. Eller nej förresten, det var ju en nattskärra! Det fick fart på oss och strax därefter hade vi skärran i säkert förvar. De är fantastiskt läckra djur, som tagna ur en förhistorisk värld, rentav lite marulkslika. Med sina stora svarta ögon, sitt enorma gap och sitt underliga väsande läte är de både lite skrämmande och väldigt fängslande. Normalt får man sällan chansen att se dem utan får nöja sig med att lyssna till deras ihållande skorrande spel nattetid, så att få komma en nära är en minst sagt häftig upplevelse.

Den riktiga svarthakade buskskvättan. Foto: Jon Hessman

Den riktiga svarthakade buskskvättan. Foto: Jon Hessman

Under dagen trillade det in lite nya vadare, både myr- och kustsnäppa och sandlöpare sågs men ingen av dem kom nära våra burar. En kustlabb förföljde en mås över Västrevet och två gråhakedoppingar rundade udden. Dagens roligaste fågel i fält var en svarthakad buskskvätta, utfärgad hane, som upptäcktes vid pölen nedanför stationshuset och som rörde sig däromkring under större delen av dagen. Efter att vi avslutat den standardiserade ringmärkningen för dagen spände vi upp ett nät och riggade upp en liten anordning med bandspelare och lockfågel för att försöka fånga honom. Svarthakade buskskvättor är nämligen vanligtvis väldigt revirhävdande på våren och brukar prompt köra bort alla konkurrenter. Våra försök bar dock ingen frukt och en bit in på eftermiddagen fick vi ge upp och packa ihop. Möjligen gör vi ett nytt försök imorgon om han är kvar.

Stationens kapsylöppnar-rödhake omstylad till svarthakad busk. Visst blev det likt? Foto: Jon Hessman

Stationens kapsylöppnarrödhake omstylad till svarthakad busk. Visst blev det likt? Foto: Jon Hessman

Torsdag 9 – söndag 12 maj

Hej! Nu har det inte blivit skrivet här på ett tag. Jag har haft fullt upp och helt enkelt inte haft tid, det har hänt jättemycket. Jag har knappt ens haft tid att sova; onsdag-lördag fick jag bara ihop ungefär tio timmars sömn sammanlagt och jag har varit helt slut. Men förra natten fick jag åtta timmar och det gjorde gott! Nu ska jag ge mig på ett försök att sammanfatta vad som hänt sedan sist.

Då Kristi himmelsfärdslånghelgen som brukligt sammanföll med Club300s populära tälthelg fylldes Öland till bristningsgränsen med fågelskådare och det var tydligt redan på torsdagsmorgonen att udden var klart mer välbesökt än vad jag är van vid. Även i näten märktes ett inflöde av besökare, bevingade sådana. Regnskurar och dimma är säkert delar av förklaringen. Märksumman på 70 fåglar var kanske inte så den allra bästa men det var en rolig, variationsrik fångst med hela 21 arter. Bland annat var det säsongsstart för både gräshoppsångare, blåhake, trädgårdssångare och törnskata. De båda förstnämnda visades upp för glada skådare som köade utanför stationsträdgårdens staket.

Blåhakar är alltid väldigt spattiga och svåra att få bra bilder på... Foto: Jon Hessman

Blåhakar är alltid väldigt spattiga och svåra att få bra bilder på… Foto: Jon Hessman

Förmiddagens höjdare var den turturduva som dök upp vid Kungsgården och visade sig fint för mig, Pontus och Mikaela som fick varsitt kryss! Där uppe runt Kungsgården och Lunden var det också märkbart att grå flugsnappare, som jag inte sett en enda tidigare i år, över en natt var nästan överallt. Dessutom årskryssade jag härmsångare och mosnäppa under dagen.
Också andfänget bjöd på positiv överraskning då det innehöll hela (Obs: ironi) fyra fåglar. Andfångsten har varit riktigt usel hittills i vår och det beror både på sen islossning och extremt lågt vattenstånd. Nåväl, två grav- och två gräsänder, en omärkt och en kontroll av respektive art, simmade runt i fällan när vi kom. Tre av dem flög lydigt in i uttagsrummet men en av gräsänderna valde en alternativ strategi och dök istället för att ta till vingarna. Den klarade att simma förvånansvärt långt under vattnet och när den kom upp lade den sig så platt i vattenytan som den kunde vilket gjorde den svårsedd och svårfångad. Ett par gånger dök den fram och tillbaka förbi Yaels fötter innan hon fick håven över den.
Denna fantastiska dag avslutades med att jag och Micha vid 21:30 tog en sväng upp till Purpurdammarna med förhoppning om att få höra dubbelbeckasin. Väl där mötte vi Aron och Frida som var på väg ner till Udden men hade stannat till en kort stund vid vägen och mycket riktigt fått höra ett kort dubbelbeckasinspel. Vi slog oss ner vid vägkanten och väntade. Och väntade. Knappt en halvtimme satt vi där i sällskap av näktergalar och morkullor innan vi plötsligt hörde ett par snabbt studsande pingisbollar ut mot dammarna. Och där, en serie till! Där var den, dubbelbeckasinen! Två korta spel var dock allt vi fick höra, trots att vi stannade kvar i en halvtimme till. Det var omisskännligt men jag hade gärna njutit av det lite mer! Fredag och lördag kväll har beckasinerna visst spelat bättre men då har jag varit på annat håll.

På fredag morgon kom nämligen mina föräldrar, min lillasyster och en vän till familjen ner till stationen. Jag visade upp ringmärkningen för dem, och de lyckades tajma in en göktyta som ju alltid är rolig att komma nära. Vi skådade lite tillsammans nere på udden och sedan följde jag med dem norrut och resten av dagen ägnades åt skådning i lugnt tempo, konstrundan på ön och lite fika. Vi hälsade på gråhakedoppingarna och pungmesarna i Albrunna och en mycket vacker men skulkig citronärla som smög i det höga gräset i Beijershamn, och njöt av lite vanligare läckerheter som skärfläckor och bruna kärrhökar. Den konst som gjorde störst intryck på mig var Bo Mörneruds utsökta fågelmålningar. Värd att kolla upp!
Middag förtärdes i Kalmar och sedan skjutsades jag tillbaka ner till Ottenby. Där var det fullt ös, de andra var nyss hemkomna från skådarpuben i Ås och fortsatte festen till tonerna av Eddie Meduza. Jag gjorde dem sällskap i några roliga timmar innan jag kom i säng.

Dagen efter var det åter tidig morgon. Den hann bjuda på både en ovanligt sen trädkrypare och en lövsångare med spansk ring innan larmet gick om svartpannad törnskata på Bondängen, inte långt härifrån! Tillsammans med hälften av folkmassorna på udden begav vi oss dit och tänk, så fick jag kryssa igen!

Med lite vilja kan man se den svarta pannan. Foto: Jon Hessman

Med lite vilja kan man se den svarta pannan. Foto: Jon Hessman

 

Trädkrypare, som normalt ska flytta i mars. Foto: Jon Hessman

Trädkrypare, som normalt ska flytta i mars. Foto: Jon Hessman

Efter dagens ringmärkning och guidning gav mig av igen och slog följe med familjen vid Stenhusa gård, där jag införskaffade ett nytt stativhuvud till min tubkikare. Ytterligare ett par konstnärer besöktes, liksom Alvaret där vi tog en liten promenad, kikade på orkidéer och lyssnade på en göktyta som tyade i fjärran. Jag måste också passa på att rekommendera Amandas Café på Allégården i Kastlösa och dess kakbuffé. Missa inte det om ni har vägarna förbi Öland!
På aftonen tog vi in på Hotell Borgholm och åt en riktigt utsökt avsmakningsmeny på hotellets restaurang innan jag dråsade i säng, helt väck, och sov djupt en hel natt för en gångs skull.

 

Idag, söndag, körde pappa ner mig på morgonen och jag kom precis i tid för att få stifta bekantskap med ett lass kärrsnäppor och större strandpipare. Under min frånvaro hade de nämligen burit ut 90 vadarburar på stranden och nu var vadarfångsten i full gång! Jag hann gå en burrunda och ett par nätrundor innan larmet gick igen. Den här gången var det skedstork som stod på menyn, i Beijershamn där jag såg citronärlan häromdagen. Vi diskuterade om vi skulle åka dit eller inte, och i så fall i vilka bilar, när någon plötsligt ropade ROSTGUMP! Där var den, som vi väntat så länge på! Ottenby är den utan tvekan Sveriges mest pålitliga lokal för arten. Upplevelsen var kanske inte riktigt så extrem som den på Nidingen 2011, men nog reste sig håret när svalan vände och kom rakt mot oss, utan att böja av, och till slut svischade förbi innanför närgränsen på min kikare – på kanske två meters håll! Åh vad läckert! Den försvann dock snabbt och glada och nöjda packade vi in oss i en bil och körde upp mot skedstorken. Det var en lång promenad i Beijershamn, ut förbi tornet och runt vassen till det yttersta gömslet, men en bit ut i det grunda vattnet stod den och födosökte i vattnet med sin groteska svartgula näbb. Onekligen en häftig fågel och tillika mitt tredje nya kryss på fyra dagar! Det är sannerligen inte ofta jag upplever numera. Tacka vet jag Öland! Vi firade med glass på hemvägen.

Den lustiga men snygga roskarlen. Foto: Jon Hessman

Den lustiga men tjusiga roskarlen. Foto: Jon Hessman

Vadarfångsten pågick sedan under resten av dagen och gav mer strandpipare och kärrsnäppor samt en snygg roskarl.Och nu sitter jag här och skriver och klockan tickar på och om några timmar ska näten sättas upp igen. Jag får dra ett streck här och konstatera att jag, trots sömnbristen, har haft fantastiskt roligt och trevligt de senaste dagarna. Vågar man hoppas på att det håller i sig och att vi även får fånga något kul?

 

 

Onsdag 8 maj

Den här gången var det en ortolansparv som fick mig ur sängen. Det är en fågel som för 50 år sedan var vanlig i svenska jordbrukslandskap men som nu går tillbaka i rasande takt och blir allt mer sällsynt. Sista gången en ortolan fångades här på Öland var 2010. Men nu var det alltså dags igen för denna snygging.

Ortolan, troligen en ung hane. Foto: Jon Hessman

Ortolan, troligen en ung hane. Foto: Jon Hessman

Dagens första MIFLU, en gammal hane. Foto: Jon Hessman

Dagens första MIFLU, en gammal hane. Foto: Jon Hessman

Medan vi gick våra rundor fick vi veta att två mindre flugsnappare höll till i Bertils trädgård, en hane och en honfärgad. När jag och Micha skulle gå dit och kolla på dem hann vi inte längre än till mellan helgolandsfällorna, så hoppade hanen där i en buske. Efter ett par raska manövrar lyckades vi stöta in honom i krattfällan och fånga honom. Yes! Fågeln ringmärktes, fotades och visades upp för glada skådare vid stationens staket. Sedan rullade det på. Direkt vid nästa runda fångade vi en till, en honfärgad. Härligt, då fick vi båda två, tänkte vi. Men det fortsatte på samma sätt och när vi drog upp näten hade vi fångat inte färre än fem mindre flugsnappare! Det är en otrolig siffra, och vi vet att ytterligare minst två omärkta mindre flug fanns i området.

Speciellt roligt blir det när man tar i beaktande att dagssumman stannade på 21 – varav alltså en fjärdedel utgjordes av mindre flug och därtill en ortolansparv. Kvalitet före kvantitet! Det verkar som att stora delar av Öland hade inflöde av mindre flugsnappare igår så vi var inte ensamma om att få njuta av de små sötnosarna.

Resten av dagen ägnades åt att få Blå Museet färdigt. Vi är många som har jobbat tillsammans de senaste dagarna och jag är väldigt nöjd med hur snyggt det blev. Nu är det banne mig värdigt sin utmärkelse som en av Sveriges vackraste byggnader igen!

Mikaela målar. Foto: Jon Hessman

Mikaela målar. Foto: Jon Hessman

Till middagen kom några rejäla åskskurar men som vanligt på udden varade inte regnet mer än ett par minuter. Med regnet kom även ett gäng gamla Ottenbyare som ska förstärka oss under Kristi Himmelsfärd; Gabriel, Aron, Frida och Linus. Väderprognosen är mycket lovande, så nu ska vi köra så det ryker och fånga mycket roligt i helgen!

Tisdag 7 maj

Span efter vitnäsa. Foto: Jon Hessman

Span efter vitnäsa. Foto: Jon Hessman

Vid nätuppsättningen möttes vi av en underbar morgon med nästintill stiltje och en ganska mulen himmel. Även märkningen började ganska bra men slutsumman stannade strax under 50-sträcket. Dock bjöds vi på en del trevliga arter, så som sädesärla, hussvala och göktyta. Precis i samband med nätlagsbytet fick vi veta att en vitnäbbad islom setts vid Utlängen i Blekinge, sträckande rakt mot oss. En chans att reparera missen från häromdagen! Vi radade upp oss ute på Udden och riktade förväntansfullt tubkikarna mot horisonten. Men en knapp timme senare tvingades vi konstatera att lommen inte ville visa upp sig den här gången. Kanske hade den lagt sig på vattnet någonstans längs vägen, kanske höll den sig i diset i horisonten? Vi såg i varje fall ingen islom. Nåja.

Ett annat angenämt larm som piggade upp pulsen lite idag var ett som gällde den satellitmärkta större skrikörnen Tönn. Tönn ringmärktes och fick sin GPS-sändare som bounge i Estland, och sedan dess har han spenderat sina somrar i Sverige. Det här är kanske fjärde året som han är tillbaka men trots GPS-sändare, medvetenhet om att han håller till i Sverige och det faktum att det rör sig om en stor rovfågel är det mycket få fågelskådare som har fått se Tönn. Tänk då hur mycket annat som slinker förbi oss skådare, som ingen någonsin upptäcker! Det behövs fler skådare, helt klart!
Den senast angivna positionen på hemsidan (Tönn är den gröna pricken; kryssa i rutan ”route” så ser ni hur han har rört sig) visade alltså att örnen så sent som i lördags suttit vid Gråborg mitt på Öland! Men då Tönn varit väldigt rörlig på sistone anade vi att han kanske inte var kvar, och de misstankarna fick vi bekräftade på kvällen då hemsidan uppdaterades och visade att han stannat på Öland till och med igår men idag åter vänt norrut och tagit sig ända till Östhammar i norra Uppland. Attans! Nog kan man tycka att det är lite synd att hemsidan inte uppdateras oftare än var tredje dag, men framför allt synd att ingen av alla skådare på Öland fått syn på honom när han ändå dragit runt här i dagarna tre.

Utsättning av vadarburar. Foto: Jon Hessman

Utsättning av vadarburar. Foto: Jon Hessman

På eftermiddagen blev det mer fix i Blå Museet som nu snart är klart och det i grevens tid. Efter att vi ätit på kvällen fick vi ett infall och placerade ut ett gäng vadarburar nere vid Udden för att försöka fånga roskarl. Vadarna höll sig dock borta och vi fick nöja oss med att värma oss vid den brasa som aldrig blev av på Valborg.

Valborgsbrasa en vecka för sent. Foto: Jon Hessman

Valborgsbrasa en vecka för sent. Foto: Jon Hessman

Måndag 6 maj

När jag kommit ur sängen och gick genom trädgården var det första jag fick se en svala som stack ut bland ladusvalorna i träden intill krattfällan. En närmare titt och visst, den hade ett bröstband. Backsvala! Tyvärr ingen rostgumpsvala den här gången men vi håller ögonen öppna. Det är en av de mest väntade och efterfrågade arterna hos oss i personalen just nu, Christopher säger nästan varje dag att ”I morgon kommer rostgumpen” och när vi sitter i solen och spanar på svalorna över Pölen säger alltid någon att ”Kolla vad mycket svalor, rostgumpen måste ju vara här någonstans!”
Jag har en lite speciell relation till just rostgumpsvala. Jag har bara sett arten en gång, och det var på min favoritlokal Nidingen. Det var 6 juni 2011, min tionde vecka på ön, och som kollegor på stationen hade jag Uno och Anette Unger. Just månadsskiftet maj-juni är en av de roligaste tidpunkterna på året, man vet aldrig vad som kan dyka upp. Många rariteter har setts på Nidingen just den perioden, eller vad sägs om rödstrupig sångare, stäppsångare, svarthuvad sparv och sångsparv? Tidigare på morgonen hade vi fångat en lundsångare – nytt kryss för mig, och blott det fjärde fyndet på Nidingen. Så när vi klev ut ur ringmärkarlabbet vid niotiden hajade jag till och stannade mitt i dörren. Vad var det som precis försvann bakom fyren?

Rostgumpsvalan på Nidingen. Foto: Uno Unger

Rostgumpsvalan där den sitter på det närmast osynliga nätet. Foto: Uno Unger

Det hade gått på bara någon tiondels sekund, så var den borta. Vad hade jag egentligen sett? Fanns där en liten roströd nyans eller hade jag sett fel? Under ett antal sekunder genomgick jag en smärre kris när jag vägde alternativen mot varandra, och jag fick inte ur mig mer en enstaka gutturala läten innan Uno till slut fick nog och beordrade mig att tala ur skägget. ”Jag tror att jag kanske såg en rostgumpsvala..?” pep jag, och nu blev det fart på Uno. Tillsammans sprang vi bort dit svalan försvunnit och det dröjde inte länge innan den kom där bland hussvalorna. Så klart hade jag sett rätt, men åh vad svårt det är att tro på sig själv i ett sådant läge när det går så fort och rör sig om en art som man inte har någon som helst erfarenhet av. I knappt en kvart fick vi njuta av den, endast i handkikare men vad gör det. Den till och med slog sig ned på översta våden i grindoxelnätet som bara för att retas, och sedan drog den österut över husen och kom inte tillbaka.

Den kicken, den euforin, är nog det sjukaste jag har varit med om, jag har aldrig upplevt riktigt detsamma varken förr eller senare. Det är sådant här man lever för! Nytt kryss, första och hittills enda fyndet på Nidingen och framför allt att jag fick upptäcka den själv. Dessutom är lundsångaren och rostgumpsvalan de enda två riktigt sällsynta fåglar som jag har haft turen att se på Nidingen. Det var en oslagbar kombination och jag kommer aldrig att glömma den dagen.

Nå, åter till Ottenby. Idag blev det lite klirr i näten! 129 fåglar, lövsångare och ärtsångare dominerade men även årets första törnsångare trillade in liksom lite fler näktergalar, och i Pölen simmade ett par granna årtor. Dagen var i övrigt en fixardag – stationshuset städades, fönster och tak tvättades och väggar målades i Blå Museet och samtliga nät gicks igenom och lagades där det behövdes. Vid tretiden uppmärksammades vi på att två ladusvalor tagit sig in i förrådet där vi har våra vadarburar. Då båda redan var ringmärkta fångade vi in och kontrollerade dem. En av dem var märkt 2010 och den andra 2012. Alltid kul med återfynd!

Törnsångare. Foto: Jon Hessman

Törnsångare. Foto: Jon Hessman

Söndag 5 maj

Oj vad seg jag kände mig i morse. Vi satt uppe sent igår och diskuterade allt från andra världskriget till varför ungdomar tar livet av sig och vad som egentligen skiljer Israel från Nederländerna och Sverige. Men ska man ut och sätta upp nät kl 3:50 så ska man. Första rundan gav en ny näktergal och under dagen fick vi även en buskskvätta men annars var det, liksom tidigare morgnar, väldigt lugnt. Efter personalskiftet kl 8 gick jag ut till Blå Museet och skrubbade lite mer i taket. Det påminner väldigt mycket om när jag tvättade husfasaden där hemma för ett par år sedan, den typen av arbete som egentligen inte är svårt men medför jobbiga arbetsställningar och tar ganska lång tid. Men nu är det värsta avklarat.

Buskskvätta, årets första i näten. Foto: Jon Hessman

Buskskvätta, årets första i näten. Foto: Jon Hessman

Under tiden som jag stod på stege i Blå Museet med skum rinnandes längs högerarmen passerade en vitnäbbad islom i full sommardräkt över havet utanför. Det här fick jag dock veta först efteråt. Vi har walkie-talkies för att Göran, som de flesta morgnar står nere på Udden och spanar, ska kunna rapportera till oss när det är något roligt på gång, men just den här gången fanns inte vår walkie-talkie med någon av oss på fågelstationen, och Görans meddelande gick inte fram. Otroligt klantigt av oss och vi får ju skylla oss själva. Vi hade alla gärna sett lommen. Förhoppningsvis kommer det fler.

Yael betraktar sitt mästerverk. Foto: Jon Hessman

Yael betraktar sitt mästerverk. Foto: Jon Hessman

 

Istället för islom fick vi springa efter kor när en av dem vadade ut i Gäddviken, rundade stängslet och kom in på fel sida. Efter gemensam insats fick vi in kossan genom en dörr i stängslet och sedan höll den sig på sin sida. Väl tillbaka inne på stationen bjöd Yael återigen på sin utsökta chokladtårta, den här gången pyntad som Musse Pigg. Det var precis lika gott idag!

Kojakt. Foto: Jon Hessman

Kojakt. Är det bara jag som tycker att sådana där svarta kor met vita ansikten ser ut som Döden i Det Sjunde Inseglet? Foto: Jon Hessman

Efter guidning och lunch åkte vi iväg för att skåda lite på resten av Öland. Vi är ganska bundna till stationen de flesta dagar, och även om Udden är en av Ölands bästa lokaler är det lite synd att man inte får chansen att lära känna så många fler fågellokaler. Det är mycket som dyker upp på andra håll än Ottenby. Men dagens lilla sväng var väldigt fin och bjöd på både gråhakedopping och pungmes! Dagen avrundades med att jag kokade nässelsoppa åt kompaniet, som åt den med god aptit.

Lördag 4 maj

Inte mycket fågel idag heller, och inget märkvärdigt. Framåt min guidning, när vi inte hade en enda fågel att visa upp, tog så Pontus initiativ och fångade skickligt en hussvala med håv. Tack för det!

Mikaela hjälpte mig i Blå Museet på eftermiddagen med att spackla där det behövdes på väggarna. Till Kristi himmelsfärd ska museet användas av Club300, så det börjar brinna lite i knutarna att få väggarna målade och fönstren tvättade i tid. Men om vi jobbar lite varje dag och kan engagera några fler så ska det gå vägen.

Lite senare kom Olof och Ulrika förbi och bjöd på glass i stora lass. De hade varit ute och skådat hela dagen och sett över hundra arter under dagen. Sedan bar det av till Stenhusa för att vara med på invigningen av restaurangen där, men väl på plats visade det sig att vårt anmälningsmail inte kommit fram så det fanns varken plats eller mat åt oss. Det fick bli pizza i Mörbylånga i stället och det var inte det sämsta. Vi missade hockeymatchen, men vad gör det. Slutet gott, allting gott.

En vanlig padda, infångad vid udden, fick åka med upp till Stenhusa eftersom den annars kan konkurrera ut de grönfläckiga paddorna. Foto: Jon Hessman

En vanlig padda, infångad vid udden, fick åka med upp till Stenhusa eftersom den annars kan konkurrera ut de grönfläckiga paddorna. Foto: Jon Hessman

Fredag 3 maj

Sommaren är här! Det känns verkligen så. Solen gassar, de nyutsläppta korna skuttar omkring, blommor och blad börjar sticka fram här och var och trädgården börjar lukta gott. Jag och Petter var ute och sprang en vända och insöp det fina vädret, och sedan satt jag ett par timmar och läste i solen, omgiven av lärksång och de bobyggande svalornas tjatter. Vilken härlig känsla efter den sega sega våren!

Mängden fångade fåglar såg ut ungefär som den har gjort den senaste veckan. Men en fågel som stack ut var årets fjärde brandkronade kungsfågel, den här gången en ung hane. Den gladde naturligtvis i sig, men det gladde lite extra att den var pigg och hade fettmängd 3 på en sexgradig skala. Den var alltså i betydligt bättre kondition än de vi haft tidigare som hade fett 0-1 och var mer medtagna.

Brandkrona nummer 4. Foto: Jon Hessman

Vi börjar bli bortskämda med brandkronor! Foto: Jon Hessman

I morse hade vi också finbesök av två personer som hade köpt den helmorgon på fågelstationen som auktionerades ut i samband med Musikhjälpen i vintras, där intäkterna oavkortat gick till att förse fattiga barn med rent vatten. Det är skönt att folk är villiga att skänka pengar till något gott, och att vi genom vår verksamhet kan bidra till ökat givande. Stort tack till alla som deltog i auktionen! Håll utkik efter en ny till nästa Musikhjälpen!

Torsdag 2 maj

Dagens fågelverksamhet har varit tydligt uppdelad i en praktisk förmiddag och en teoretisk eftermiddag. Morgonen började på ett mycket angenämt sätt när Christopher väckte mig med årets första sävsångare i handen. Jag masade mig upp och fick veta att de även sett den första tornseglaren en halvtimme tidigare, men att läget i näten var ganska lugnt. Då jag hade en och en halv timme på mig innan det var mitt lags tur att ta över ringmärkningen ställde jag mig och skådade på verandan, och fick bland annat se min första grönbena för i år. Inflödet av vårprimörer avrundades sedan med att vi fångade en näktergal. Det var uppenbarligen mycket gott sträckväder under natten! Ryktesvägen fick vi veta att det fanns mycket fågel lite längre upp på ön. Om det bara hade kommit lite morgonregn… vilket nedfall det hade kunnat bli!

Näktergalen. Foto: Jon Hessman

Näktergalen. Foto: Jon Hessman

Klockan ett var det så dags att bänka sig i biblioteket och få sig lite fågelkunskap till livs. Höksångare, ärtsångare, törnsångare, halsbandsflugsnappare, svartvit flugsnappare och gransångare -den ena knepigare än den andra – fick sig varsin noggrann genomgång. Alla hade gjort ett kanonjobb med sina presentationer! En del var bekant sedan innan, men det var väldigt givande att få en djupdykning, få diskutera och få lite nya infallsvinklar. Presentationerna avbröts bara för att äta middag och för en vit stork som kom norrifrån och gjorde en sväng ner över udden innan den vände tillbaka. Efter att vi var klara tog Magnus Hellström över och berättade en del om förra årets ringmärkningsresultat för vissa arter och desammas trender över tid, allt material hämtat från den standardiserade fångsten. Det är inte utan förskräckelse man tar del av blåhakarnas och ortolansparvarnas katastrofminskningar. Men intressant är det.

Apropå ringmärkningsresultat kan jag passa på att nämna att aprilsumman inte blev den sämsta någonsin, men dock tredje sist och nästan tusen fåglar från genomsnittet. Nu hoppas vi verkligen på en fantastisk maj månad!

Onsdag 1 maj

Idag trillade det faktiskt in lite lövsångare i näten, i alla fall lite att plocka varje nätrunda. Mellan rundorna roade jag och Micha oss med att stå i solen på verandan och försöka få in så många arter som möjligt innan det var dags att se till näten igen. Det bästa resultatet blev 42 arter på 20 minuter – en ny art oftare än var 30:e sekund, ett helt okej snitt!

På eftermiddagen satt vi alla nergrottade i varsin dator för att fördjupa oss i våra presentationer. Chefen har nämligen tilldelat oss varsin art som är extra komplicerad att åldersbestämma så här års, och imorgon ska de föredras för de andra. Ärtsångare föll på min lott och jag blir bara mer förvirrad ju mer jag läser. Men något vettigt har jag kanske att berätta om imorgon.

Yael, som fyllde 22 idag, bakade en mäktig men otroligt läcker chokladtårta så nu får vi alla rulla i säng. Godnatt!

Tisdag 30 april

Halvlevande gädda med havstrutshål i halsen. foto: Jon Hessman

Halvlevande gädda med havstrutshål i halsen. foto: Jon Hessman

Förmiddagens höjdpunkt var en havstrut som lurade in en stor gädda på grunt vatten och släpade upp den på stranden, för att lugnt och metodiskt börja hacka ihjäl den. Gäddan å sin sida sprattlade vilt men hade aldrig något att sätta mot. Havstrutar är riktiga bestar! Mycket större än man tror, en redig näbb och en oanad blodtörst… Äckelfascination är nog ordet som beskriver känslan bäst. Men efter kanske 20 minuters kamp flög truten ner i vattnet, sköljde av blodet från ansiktet och gav sig i väg. Den oätna och inte helt döda gäddan låg kvar på stranden och kippade efter luft när jag och Micha gick ner för att se efter en halvtimme senare. Märkligt. Var det bara nöjesjakt? Blev truten störd av något? Varför kom inget annat djur och tog över bytet? Onödigt, kan tyckas, men onekligen ett häftigt skådespel!

Efter mindre framgångsrika ringmärkningsinsatser var det så dags för Valborg – fast på ett helt annat sätt än vad jag är van vid från Uppsala. Firandet inleddes med smörgåstårtsbygge fördelat på inte mindre än sju kockar. Trångt och kladdigt men roligt i köket! Middagsförberedelserna fick avbrytas för invigning av Naturums Laternaprojekt – med en smart telefon kan man nu ansluta sig och få en gratis guidning i Ottenby med gemytliga ljudklipp om både fågellivet och fyrplatsens historia. Vi fick höra några smakprov och det lät mycket trevligt! Själva invigningen gick av stapeln med pompa och ståt, med blåsorkester och äppelmust och fick oss alla på gott Valborgshumör.

Smörgåstårta deluxe. Foto: Jon Hessman

Smörgåstårta deluxe. Foto: Jon Hessman

Jag och Dafne skickar varandra ner i mattan. Foto: Yael Lehnardt

Jag och Dafne skickar varandra ner i mattan. Foto: Yael Lehnardt

 

När sedan smörgåstårtorna var klara bar det av till Eketorps fornborg där vi bjöds på medeltida skådespel och allehanda roliga lekar, allt från dragkamp till bågskytte till rövkrok. Det var fantastiskt roligt trots att jag fick stryk i det mesta… Vikingalekar rekommenderas verkligen för att lätta upp stämningen vid allehanda tillfällen! På kvällen förtärdes smörgåstårta till förbannelse, och ovanpå det chokladmousse med hallon och ett par glas vin. Sammantaget en annorlunda men förvånansvärt härlig Valborg. Den enda missräkningen var att det blåste för mycket för att det skulle vara någon idé för stationens små pyromaner, Micha och Petter, att tända på högen med gamla starholkar. Det får vi spara till en annan dag. Glad Valborg till er alla!

Annorlunda Valborgsnöje. Foto: Micha Gijsbers

Annorlunda Valborgsnöje. Foto: Micha Gijsbers

Måndag 29 april

Ännu en fågeltom morgon, ännu en dagssumma på under tio ringmärkta fåglar. Jag tycker extra synd om de två herrar som bokat en Jubileumsguidning, då man får gå med oss hela morgonen och både ta del av fågelfångst och skåda fågel med experthjälp. Den förra varan blev det alltså inte mycket av idag. Men liksom tidigare dåliga dagar fick vi ändå något som stack ut i ringmärkningsprotokollet. Idag var det en stenknäck, visserligen en dassig grå hona, som hedrade oss med ett besök. Efter sig lämnade hon souvernirer i form av rejäla bitmärken i händerna på undertecknad, särskilt illa var det när hon fick ett tag i hudvecket längst in mellan tummen och pekfingret, men blodvite slapp jag den här gången. Stenknäcken heter inte som den gör utan anledning – den är vår största fink och lever till vardags på att knäcka körsbärskärnor. Det säger kanske något om vilken kraft den har i näbben. Men jag säger som jag brukar: det hör till upplevelsen, och visst finns det ett mått av glädje i att emellanåt kunna kokettera med sina såriga fingrar!

Knäckarnäbben! Foto: Jon Hessman

Knäckarnäbben! Foto: Jon Hessman

Strax därefter fick vi höra att man från Utlängan, i sydöstra Blekinge, hade sett en trolig amerikansk sjöorre i en flock med ett tjog sjöorrar. Amerikanen är en raritet av rang och det fåtal som ses är som regel förbisträckande fåglar som man måste vara på rätt plats vid rätt tillfälle för att få se. Men sjöorrarna som passerar Utlängan brukar förr eller senare ha vägarna förbi Öland, så vi ställde oss på pass och spanade. Just idag ville det sig dock inte. Sjöorresträcket var generellt väldigt magert, på en dryg timme passerade på sin höjd femton orrar. Som tur är fanns det lite annat att glädja sig åt – sju småtärnor, sexton dvärgmåsar, en pilgrimsfalk, tretton bergänder och både stor- och smålom. Vid ett tillfälle flög alla skarvar och trutar upp från Västrevet och vi började genast spana av himlen efter rovfåglar men när vi studerade fåglarna lite noggrannare upptäckte vi att de riktade sin uppmärksamhet nedåt, mot något som rörde sig bland vattnet och stenarna. Den visade sig aldrig, men troligen var det en mink som var orsak till uppståndelsen.

Resten av dagen förflöt i sakta mak med lite städning och tvätt och allmänt trams. För övrigt har jag uppdaterat lördagsinlägget med en bild på halsbandsflugsnapparen, scrolla ner och njut av sötnosen! Imorgon väntar Valborgsfirande Ottenby-style…

Söndag 28 april

I morse vaknade jag till beskedet att Göran hade hört en islom ropa i dimman! Bara vid två korta tillfällen hade den spelat, och huruvida det rörde sig om den svart- eller vitnäbbade varianten är inte helt säkert, men det måste ändå ha varit otroligt häftigt! Tyvärr hördes den inte igen.

Dimman låg som sagt tät hela morgonen och det syns i ringmärkningsprotokollet. Inte ens tio nymärkningar blev det. Roligast var den stenskvätta som hoppade in i ett nät framemot lunch då det hade börjat klarna. I samma vända friskade också vinden i från väst. Två bläsgäss gick bland grågässen på Schäferiängarna och jag fick se min första gulärla för i år vid Pölen, men i ärlighetens namn har jag inte skådat mycket idag, utan mest tagit det lugnt och läst lite. Och så har jag plockat och fryst in späda brännässlor som ska bli soppa om några dagar!

Dagens nässelskörd. Foto: Jon Hessman

Dagens nässelskörd. Foto: Jon Hessman

Lördag 27 april

Hämpling. Foto: Jon Hessman

Hämpling. Foto: Jon Hessman

Trots vad jag skulle kalla goda förutsättningar, med mulet och väldigt stilla väder hela förmiddagen, blev det inte jättemycket fågel i näten idag. 47 fåglar försågs med ring, däribland trevligheter som en gammal hämplingshane och årets första grönsångare. Mot slutet av märkningen vankades det guidning för en grupp på 35 personer som jag och Petter delade på. Det blir gärna lite rörigt när så många ska trängas i labbet och se allt, och det blir inte samma dialog som det kan bli när det bara är en handfull i gruppen, men det gick bra. Liksom vid min guidepremiär vankades det gulhämpling när jag var klar, en hane och två honfärgade som hoppade bland skräpporna i dammen. Härligt!

Grönsångare. Foto: Jon Hessman

Grönsångare. Foto: Jon Hessman

Efter lunch blev det bara bättre. Jag och fyra till bestämde oss för att ta en tur upp till Södra Lunden för att leta halsbandsflugsnappare och rödstrupig sångare och det visade sig vara ett bra beslut. I Södra Lundsjön hittade vi två rörhönor vilket visserligen kanske inte är så mycket att hurra för men trots allt en ny Ölandsart för mig. Jag, Mikaela och Micha stannade och tittade på dem en stund och fick sedan snabba på lite för att hinna ifatt Petter och Ida. Sedan gick allting fort. När vi kommit ikapp dem dröjde det inte länge innan en stor rovfågel flög över stigen där skogen öppnar upp sig väster om Södra Lundspetsen, mindre än 50 meter längre fram. Vi såg alla fågeln samtidigt och blev lite ställda. Men var inte stjärten väldigt grunt kluven? Var inte vingarna långa? På någon sekund försvann fågeln bakom trädstammarna, vi kunde skymta den ibland. Hade den inte ett lite ljusare fält på armens ovansida? Vi sprang ut så att vi kunde se den öppet och enades att det var en brun glada medan den i snabb takt rörde sig neråt udden. Vad göra nu? Vem ska vi ringa? Ingen hade särskilt bra mottagning. Till slut fick vi iväg ett larm. Ungefär samtidigt vände gladan i höjd med ruinen av S:t Johanneskapellet och tog sig norrut längs västra stranden, och sedan var den borta för gott. Hela episoden utspelade sig på ungefär fem minuter och så vitt vi vet fick tyvärr ingen annan se den. Men vi gladde oss åt vårt fynd, och tänk vad fint vi kunde ha sett den om vi bara hunnit 20-30 meter längre fram på stigen!

Halsbandsflugsnappare. Foto: Petter Sundin

Halsbandsflugsnappare. Foto: Petter Sundin

Glada (ordvits ej avsiktlig) i hågen tog vi oss vidare till Norra Lunden och där tog det inte lång stund förrän Ida kunde peka ut en hane av halsbandsflugsnappare. Tidigare hade jag bara sett höstfåglar av arten och då är hanarna lika gråbruna som honorna, men det här var något helt annat. Vilken snygging! Den flög bortåt bland träden och vi fortsatte vår tur runt Lunden, vilken bland annat bjöd på svarthätta, göktyta och halsbandsflugsnapparens svartvita kusin. Något senare, i bilen på väg ut från parkeringen, kommer en mörk fågel över vägen. Ringtrast? Fast var det inte en stare ändå? När den landade i ett träd fick vi svaret, och visst var det en ringtrast!

Mer än nöjda firade vi med glass på Fågel Blå. Gulhämpling, brun glada, halsbandsflug och ringtrast på samma dag är sannerligen inte illa! Vi får se om morgondagen kan bjuda på ännu mera godis!

Fredag 26 april

Ärtsångare. Foto: Jon Hessman

Ärtsångare. Foto: Jon Hessman

Idag har det hänt ett och annat. Jag hade på känn att det skulle bli en bra dag och gick upp tidigt trots att jag egentligen hade sovmorgon, vilket visade sig vara klokt. Det fanns en del fågel i trädgården redan i gryningen trots lätt duggregn och när regnet höll upp kom det in ännu mer, för att sedan mattas av vid niosnåret. Framförallt stod lövsångare på menyn idag men även sjutton rödstjärtar, en del ärtsångare och gransångare, en sädesärla och tre göktytor! Summan blev 154 fåglar. Regnet hade dessutom lockat upp ett stort antal feta daggmaskar på gräsmattan.

Dagens andra göktyta. Foto: Jon Hessman

Dagens andra göktyta. Foto: Jon Hessman

Precis i sluttampen av märkningsdagen larmades en härfågel från Näsby, bara en liten bit norröver, så vi var ett gäng som satte oss i bilen och åkte iväg. Den hade suttit på vägen när upptäckaren kommit körande men ingen visste vart den sedan tagit vägen, och vi kunde tyvärr inte återfinna den. Men en ringtrast som plåster på såren är inte illa det heller. Åter på stationen hann vi knappt börja laga lunch innan det stod en ägretthäger i diset över Gäddviken. Helt okej utdelning!

Vid tvåtiden, då jag stod och donade i Blå Museet igen efter en knapp veckas latmaskeri, råkade jag slänga en blick ut genom fönstret och där gick ett par av de andra och känkade på en stor knölsvan! Den hade blivit illa tilltygad och närapå dränkt av en konkurrerande svanhane, inte förrän stationskollegorna ingrep kunde han ta sig undan och var då så utmattad att de beslutade ta in honom. Han visade sig vara ringmärkt för ett par år sedan, och efter att ringen avlästs fick han sitta i dykandsfällan (som nu står oanvänd på land) och piggna till lite innan vi kände att vi tordes sätta ut honom igen.

Kvällens största padda! Foto: Jon Hessman

Kvällens största padda! Foto: Jon Hessman

 

På kvällen prövade Pontus paddfångst och i ett huj kravlade nio grönfläckiga paddor i varierande storlekar (från 0,9 till över 21 gram) runt i plastburkar i labbet. Efter mätning och vägning fotograferades även samtliga – varje padda har nämligen en helt individuell teckning av fläckar på huvudet, nacken och ryggen. På så sätt behöver man inte ringmärka dem för att känna igen dem om de skulle återfångas!

 

 

Torsdag 25 april

Som utlovat ska jag nu berätta lite om fågelstationens övriga, icke-standardiserade fångst. Den är icke att se ned på; genom ringmärkningen ger den mycket viktig vetenskaplig information – varje ringmärkt fågel kan potentiellt bidra med mycket ny kunskap om arten ifall den återfångas ofta – datan är bara inte lika tillförlitlig som den standardiserade när det gäller att följa en arts utveckling över tid.

Så här ser vadarburen ut! Foto: Jon Hessman

Så här ser vadarburen ut. Foto: Jon Hessman

Till att börja med har vi vadarburarna, som jag började berätta lite om för ett par dagar sedan. En bur består av en kanske 1,5 x 0,5 x 0,3 meter stor stålkonstruktion klädd med tygnät (som av naturliga skäl är några kalibrer grövre än de tunna slöjnät vi använder i standardfångsten). På varje långsida finns en trattformad öppning som leder in i ett mittrum. Trattarna har samma funktion som en mjärde, att en fågel som tagit sig in ska ha svårt att hitta det lilla utgångshålet. Chansen är istället stor att fågeln fortsätter in genom nästa mjärdliknande tratt, och då hamnar den i uttagsrummet där vi tar hand om fågeln genom en lucka i taket.

Vadarna betraktar burarna som de livlösa och harmlösa objekt de är och har inga problem med att gå och födosöka i sanden eller tången precis intill dem. Om man placerar ut dem i långa formationer med armar som sticker ut åt sidorna kan man få fåglarna att följa raden av burar och vips ledas in i en av ingångstrattarna och bli fast. En vadare klarar sig bra i buren, genom nätgolvet hittar den insekter på stranden och artfränderna spatserar i godan ro precis på andra sidan nätväggarna. De flesta inser nog inte att de inte kan ta sig ut förrän vi kommer och plockar ut dem. Men vi kontrollerar naturligtvis burarna med jämna mellanrum så att ingen fågel blir sittande för länge. Dessa fällor kan man även med fördel ställa uppe på land för fångst av bland annat piplärkor och ärlor som går och födosöker på marken.

Andfänget, som står ca 5 km upp längs Ölands östra strand, fungerar enligt samma princip men i större skala. Fällan står ute i vattnet och med hjälp av lockänder, uppfödda i fångenskap, och vete som vi kastar ut lockas simänder (framför allt gräsand) att simma in genom de trattformade ingångarna och de hittar sedan inte ut. En gång per dag åker vi upp till fällan och tar hand om de änder som eventuellt tagit sig in. Hittills i vår har det knappt fångats någon and alls pga. extremt lågt vattenstånd i och kring fänget. Fällan fångar dock alltid mest på höstarna. De flesta höstar finns det något projekt som vill att vi ska ta olika prover på änderna; då gör vi det samtidigt som vi ringmärker och mäter dem vilket görs på plats så att änderna inte behöver fraktas ner till stationen.

Fågelstationen har även både en dykandsfälla, som änderna simmar in i under vattnet, och en rovfågelsfälla där de bland annat fångade en stäppörn för ett par år sedan, men dessa används endast sporadiskt och då jag inte sett någon av dem i bruk kan jag inte uttala mig närmare om hur de fungerar. Detsamma gäller tärnfångst som sker nattetid med hjälp av slöjnät och uppspelning av läten.

När någon får ett infall kan det hända att man ger sig ut i natten med en stark ficklampa och en håv; en fågel som bländas står nämligen för det mesta still och låter sig håvas in. Det var på det sättet vi fångade salskraken tidigare i våras. Likaså kan man få för sig att gå i helgolandsfällorna på natten, för att försöka fånga ugglor, eller när som helst om man ser en udda fågel i en fällan utanför den standardiserade ringmärkningstiden.

All denna fångst är övrig och bedrivs inte lika regelbundet som standardfångsten. Men den bidrar definitivt till att göra fågelstationsarbetet mer ombytligt och spännande!

Onsdag 24 april

Inte heller idag har det hänt mycket, så jag tänker att jag kan berätta lite bakgrund om verksamheten på Ottenby. Idag handlar det om den standardiserade fångsten.

Man började ringmärka här på 1930-talet och har hållit på varje år sedan 1946, vilket innebär att Ottenby faktiskt har världens längsta kontinuerliga ringmärkningssvit! Fångsten i stationsträdgården standardiserades på 70-talet (1972 för höstarna och 1979 för vårarna) för att vi ska kunna försäkra oss om att eventuella förändringar i antal märkta fåglar beror på fåglarnas populationstrender eller vädret och inte på att vi gör något annorlunda. Den standardiserade säsongen löper varje år 15 mars – 15 juni och 25 juli – 15 november, och under de perioderna fångar vi fågel dagligen, från en timme innan gryningen fram till klockan 11. Standardiseringen innebär även att vi har näten placerade på samma ställen och att trädgårdens alla buskar och träd ska se likadan ut från år till år. Allt för att eventuella märkningsresultat ska vara så statistiskt säkra som möjligt.

A-fällan

A-fällan

Inuti fällan

Inuti fällan

 

Fångstkammaren

Fångstkammaren

Snöret till den gröna falluckan

Snöret till den gröna falluckan

Den standardiserade fångsten innefattar både slöjnät och helgolandsfällor. Slöjnäten är väldigt tunna, och när de är uppspända syns de knappt. En fågel som siktar mot busken på andra sidan flyger istället rätt in i nätet. Den faller då ner och blir liggandes i en liten ficka i nätet, oftast utan att trassla in sig nämnvärt, vilket dels är skonsamt för fågeln och dels gör den enkel att plocka ur nätet. Vi kontrollerar näten varje halvtimme så att ingen fågel ska bli hängande för länge.

 

Helgolandsfällorna är stora nätklädda konstruktioner, som väldiga trattar, öppna i den breda ändan. Inuti fällorna växer buskar och träd och fåglar kan fritt flyga in och ut. I samband med att vi kollar näten gör vi även drev i våra två helgolandsfällor, krattfällan och A-fällan. Vi går tre-fyra personer på rad genom fällan, från den breda öppna ändan, och väsnas för att driva fåglarna framför oss in i den avsmalnande tratten. Längst in i fällan finns en liten kammare med en dörr som vi stänger om oss när vi fått dit fåglarna. Längst in i kammaren finns en grön avsats under en glasruta, och när fåglarna sätter sig och hoppar där vid fönstret drar vi i ett snöre varpå en lucka öppnar sig och fåglarna faller ner i den gröna lådan. Sedan går vi ut ur fällan och plockar fåglarna ur uttagslådan. Även här är hela processen snabb och skonsam mot fåglarna. Som den uppmärksamme kan se på bilderna kröker sig fällan mot slutet, vilket tvingar fåglarna att sakta ner så att de inte brakar in i glasrutan med fart. Dessutom är glaset vinklat 45 grader, så att fåglarna inte flyger vinkelrätt in i rutan utan snarare får en skjuts neråt mot luckan. Det hela är väldigt finurligt uttänkt av Hugo Weigold som utformade den första fällan på den tyska ön Helgoland år 1910.

 

Vi bedriver emellertid även annan fångst än bara den standardiserade. Om det inte händer något annat spännande berättar jag om den övriga fångsten imorgon. Stay tuned!

Uttagslådan. Fåglarna plockas ut genom de svarta öppningarna. Samtliga foton: Jon Hessman

Uttagslådan. Fåglarna plockas ut genom de svarta öppningarna. Samtliga foton: Jon Hessman

Tisdag 23 april

Jag fick ett infall i morse och utnyttjade den tidiga morgonen för att baka bröd till frukost. Vid åttatiden fanns det färska frallor för alla som ville ha. Nybakat bröd är fantastiskt, och det var mycket uppskattat av de andra. Det borde jag försöka göra oftare!

Hårdrockstrasten. Foto: Jon Hessman

Hårdrockstrasten. Foto: Jon Hessman

Återigen hade vi en blåsig dag, näten som vi satte upp första rundan fick vi dra ner efterhand men innan dess hann de fånga en handfull gärdsmygar trassla in sig, liksom en koltrast som kanske lyssnat lite för mycket på heavy metal?

Den mest oväntade fångsten kom när Micha och Mikaela gick i en av helgolandsfällorna och såg något brunt flaxa till en bit in. En uggla, tänkte de! När de kom fram visade det sig vara ett gräsandspar som gått runt bland buskarna och träden och hamnat i fällan. Märkligt! Det är verkligen inte vanligt att det fångas gräsänder i den standardiserade fångsten, de änder vi fångar tar vi ju i andfänget.
Apropå änder har vi ett gäng på tre gräsandshanar och en hona samt en krickhane som håller till utanför trädgården. Den lilla krickan är uppenbarligen väldigt intresserad av gräsandshonan och har fullt sjå med att köra bort de konkurrerande gräsänderna. Det är intressant hur fel det kan bli när hormonerna slår till. Inte konstigt att det är så vanligt med olika andhybrider.

De malplacerade änderna. Foto: Jon Hessman

De malplacerade änderna. Foto: Jon Hessman

På eftermiddagen plockade vi fram vadarburar så att vi har dem beredda om det skulle börja bli mycket vadare på stränderna. Vadarburarna påminner om andfänget i miniatyr, båda fungerar som en mjärde på så sätt att en fågel som tar sig in genom den trattformade ingången har svårt att hitta det lilla öppningshålet när den vill ut. Vi agnar inte vadarburarna på något sätt utan dem sätter vi bara ut på stranden som de är, i långa formationer som ska leda in vadarna i någon av öppningarna där de går och pickar efter insekter i sanden och inte ser sig så noga för. För det mesta fungerar det förvånansvärt effektivt, kärrsnäppa är faktiskt den tredje mest ringmärkta arten på Ottenby! För vadare är högsäsongen under sensommar och tidig höst, så vi kan nog inte hoppas på jättemycket vadarfångst i vår. Men nu har vi åtminstone fällorna i beredskap om det skulle bli läge.

Måndag 22 april

Efter att jag skrivit färdigt gårdagens inlägg gick jag ut för att försöka se Lyriderna, den meteorgrupp som passerar genom Jordens atmosfär nu i dagarna. Tyvärr inträffar fullmåne också nu i dagarna, så i går var det på tok för ljust ute för att kunna se några stjärnfall. Synd, annars hade jag kunnat önska att vi fick fånga mycket fåglar!

Orädd dovhjortsbock. Foto: Jon Hessman

Orädd dovhjortsbock. Foto: Jon Hessman

Inga stjärnfall, inga önskningar, inte mycket fåglar. Idag har vi faktiskt bara ringmärkt fyra fåglar. En av dem var dock årets första ärtsångare! Det borde komma en större rusch snart kan man tycka, det har inte kommit mer än ett par lövsångare hittills och alla rödhakar är nog inte heller förbi. Men just nu blåser det för mycket och är för klart. Vi längtar efter nedfallsväder.

Under en av nätrundorna blev det plötsligt en himla fart på Mikaela; efter ett tag kom det fram att hon nästan klivit rakt på en orm! Vi stötte sedan på snokar flera gånger under dagen, bland annat ett par som hade en intim stund på vår grusgång. Nöjdast över det var nog Pontus, som håller på med inventering av amfibier och reptiler.

Stretchande sothöna. Foto: Jon Hessman

Stretchande sothöna. Foto: Jon Hessman

Den dagliga turen till andfänget (som är ständigt tomt) avslöjade att duvhöken varit framme igen. Även denna gång hade en gravand fått stryka med och även denna gång var gravanden ringmärkt. Ringen fick följa med tillbaka till stationen. I viken vid andfänget stod även en småspov och hela 420 skärfläckor. Promenaden hem genom Lunden bjöd på bland annat stenknäck och svarthätta.

När vi sedan satt och åt middag utbrast Ida plötsligt: Vi har en talgoxe i köket. Det hade vi minsann! Den hade letat sig in i värmen genom fönstret som stod på glänt, och väl där fångades den snabbt in och försågs med ring. Så då kom vi upp i fem fåglar ändå 🙂

Söndag 21 april

Gänget i fyren. Foto: Jon Hessman

Gänget i fyren. Foto: Jon Hessman

Om igår var en händelserik dag så var idag det motsatta. Vi ringmärkte 35 fåglar, inga märkvärdiga arter. Det goda sträck som förutspåtts blev i det närmaste ingenting, mindre strandpipare är den enda nya årsarten idag. Det har inte funnits mycket att syssla med heller. Jag har tagit igen lite sömn, läst ut en god bok och gått upp en sväng i fyren. Utsikten var kanonfin men jag är lite obekväm med sådana höjder så medan de andra hängde på räcket höll jag mig närmare fyrens vägg. Lunchen avnjöts på Fågel Blå med den brandkronade kungsfågeln hoppandes i buskarna precis intill. Det är en av de honorna vi ringmärkte häromdagen som verkar ha bestämt sig för att stanna kvar ett tag och bygga på fettdepåerna och vi säger inte nej därtill. Annars finns det inte mycket att skriva hem om idag; förhoppningsvis har jag lite mer att berätta när vi hörs imorgon.

 

Svartmesen. Foto: Jon Hessman

Svartmesen. Foto: Jon Hessman

Lördag 20 april

 

Det har varit en lång och händelserik dag! Vädret var strålande hela dagen, vilket möjliggjorde en lunch utomhus men hämmade fångsten. Det blev ändå 42 fåglar med svartmes som roligaste art. Under arbetet i labbet försökte Yael lära mig att säga och förstå siffror på hebreiska, svårt men väldigt kul! Hebreiska är ett språk som jag inte har några tidigare referenser till. Men på ett par veckor kommer jag nog att få hyfsad kläm på siffrorna i alla fall.

 

Idag fick jag också hålla mina första guidningar helt på egen hand. Den första guidningen var för två vuxna och två barn, och den andra för en grupp på sex vuxna. Jag tycker själv att jag skötte det bra och det är fantastiskt roligt hur fascinerande många tycker att det är, det vi håller på med, att se hur det blänker till i ögonen när de får klappa en kungsfågel. Det är verkligen en lyx att få ägna sig åt fåglarna på heltid som vi gör och att få komma dem så nära. Alla som är lite småsugna borde absolut ta chansen att prova på det!

Yaels födelsedagshälsning. Vad det står kan jag bara gissa! Foto: Jon Hessman

Yaels födelsedagshälsning. Vad det står kan jag bara gissa! Foto: Jon Hessman

När den sista guidningen närmade sig slut hörde jag de andra i personalen tissla lite om gulhämpling och såg dem gå iväg med kikarna. Jag får erkänna att jag blev lite otålig där men jag förde guidningen i mål och när jag sedan gick bort mot de andra kom den flygande, gulhämplingen, rakt över huvudet på mig. Så makalöst gula de är, hannarna! Jag har även sett årets första småspov och en helt enorm flock med ljungpipare, säkert 2000 stycken, som blev uppskrämda av en havsörn och några vråkar ute på Schäferiängarna.

På eftermiddagen sysselsatte jag mig lite mer i Blå Museet, ända tills någon började rycka våldsamt i dörrarna. Det var Olof och Ulrika, som var här i påskas, som kommit ner för att hälsa på! En riktigt rolig överraskning! De stannade hela kvällen och min födelsedag firades med morotskaka och skönsång. Tack vare Yael kan jag nu också säga min ålder på hebreiska: esrim-ve-shalosh!

 

Fredag 19 april

Idag var det blåsigt blåsigt så vi kunde knappt ha några nät uppe alls och det speglar sig i fångsten. Det mesta vi fångade hade vi redan ringmärkt tidigare dagar, vilket visar att inte mycket fågel kommit inflyttande under natten. En av talgoxarna hade visserligen redan en ring, men den var märkt på någon annan svensk fågelstation – en s.k. främmande kontroll. De är alltid extra spännande! Återfynd och främmande kontroller är mycket värdefulla för forskningen och en av de främsta skälen att man ringmärker fåglar överhuvudtaget; de kan visa hur en fågel har förflyttat sig och hur snabbt, hur det har påverkat dess kondition, och (som med gravanden från i onsdags) hur gammal den är. Vi skickar in våra data till Ringmärkningscentralen månadsvis, så i början av maj får vi veta mer om den här talgoxens förflutna.

Tytan när den behagade hålla huvudet stilla för en gångs skull. Foto: Jon Hessman

Tytan när den för en gångs skull behagade hålla huvudet stilla. Foto: Jon Hessman

 

Antalet nymärkningar uppgick visserligen bara i tolv, men de avrundades med en härligt uppiggande göktyta. Denna märkliga fågel är i själva verket en väldigt annorlunda hackspett. Den hackar dock inte sitt bohål själv utan letar upp ett gammalt bo som någon annan hackspett lämnat eller, inte sällan, en holk. Det allra mest speciella med göktytan är dess reaktion när den blir skrämd. Då vrider den på sin långa hals, fram och tillbaka, i förhoppningen att påminna om en orm och skrämma bort inkräktaren. Detta beteende har gett upphov till fågelns engelska namn, Wryneck, och ser för himla roligt ut!

 

Mellan ringmärkningen och lunchen gick jag ut och skådade utanför stationshuset. Jag bestämde mig för att inte gå in förrän jag fått se 50 arter och det tog inte mer än ungefär en timme. Bland annat hittade jag årets första kentska tärna och 22 myrspovar som kom flygande i en flock och ställde sig på Västrevet. Nästa gång får jag väl sikta på 60 istället!

Under eftermiddagen var vi ordentliga igen. Det är förvånansvärt hur mycket som finns att pyssla med på en fågelstation! Vi frostade av och städade ur kylskåpet, eldade en massa fjolårsgräs, och sedan började de andra bygga om lite i labbet medan jag tog tag i att fräscha upp Blå Muséet för säsongen. Det lär jag få fortsätta med ett par dagar framöver.

Torsdag 18 april

Den andra brandkronan. Foto: Jon Hessman

Dagens andra brandkrona. Foto: Jon Hessman

En härlig start på dagen är att väckas av budskapet att vi har fångat en brandkronad kungsfågel. En inte riktigt lika härlig start på dagen är att inte väckas när det fångats brandkronad kungsfågel… Vad vet jag, kanske försökte de väcka mig men misslyckades, kanske stod jag i duschen och hörde inte, men budskapet gick aldrig fram. I vilket fall råkade jag se på min mobil att den larmats och skyndade ut precis i tid för att få se den släppas. Så det blev en bra start på dagen trots allt! Sedan blev det bara bättre när vi fångade en till bara någon timme senare. Båda var unga honor till skillnad från den hane som sågs i Bertils trädgård igår. Roligt med ett litet inflöde av sådana små sötnosar!

Så värst mycket annat blev det inte. Bara drygt 30 fåglar totalt, och inte har det sträckt så mycket heller. Vi har istället ägnat oss åt andra viktigheter såsom däckbyte – vilket gick bättre idag – och välbehövlig röjning i källaren, och vår praktikant Angelika imponerade med korthusbyggeri. Det var skönt att dagen passerade i ganska lugnt tempo, jag känner en förkylning komma smygande och har varit seg hela dagen. Snart är jag förhoppningsvis tillbaka i full fart igen.

Byggmästaren i egen hög person. Foto: Jon Hessman

Byggmästaren i egen hög person. Foto: Jon Hessman

På kvällen fördjupade vi oss i en lång diskussion om åldersbestämning av hornuggla, men den avbröts när en sträckande havssula larmades från Segerstads fyr. Efter drygt tre kvarts väntan kom den förbi, en bra bit ut i dallret men så omisskännlig där den bågade sig söderut i vindar på 15 sekundmeter. På Nidingen fick jag i förra veckan se stora antal, men här på Ostkusten är havssulan en raritet och den satt fint på Ottenbylistan!

Onsdag 17 april

Svart rödstjärt. Foto: Jon Hessman

Svart rödstjärt. Foto: Jon Hessman

Dimman låg tät, och då menar jag verkligen tät, hela natten och morgonen. En bit in på förmiddagen kunde man fortfarande inte se fyren från trädgården. Men fågel fanns ändå. Som vanligt var det framför allt rödhakar som gick till, men bland guldkornen kan nämnas årets första svarthättor och lövsångare, hornuggla, svart rödstjärt och gröngöling. Inalles fick vi ihop 137 fåglar.

Yael med göling. En riktig sprattelpippi! Foto: Jon Hessman

Yael med göling. En riktig sprattelpippi! Foto: Jon Hessman

På eftermiddagen tog vi vår vanliga färd upp till andfänget och där på stranden satt en fet duvhök och mumsade gravand. Gravand fick vi även i fällan, en hane som var ringmärkt som gammal fågel redan 2003 och alltså är inne på åtminstone sitt 13:e kalenderår. Svenska rekordet är 16 år, och det är inte omöjligt att den här är äldre än så. Vi får hoppas att han dröjer sig kvar ett par år till så att han får bli officiell rekordhållaranka!

En av dagens stora behållningar var den brandkronade kungsfågel som höll till i Bertils trädgård hela dagen (men aldrig rörde sig i närheten av våra nät). En riktigt häftig liten fågel, och betydligt mycket snyggare än vår egen kungsfågel om jag får säga det själv. Kul!

Vi fick också skäl att ställa oss frågan ”hur många ringmärkare krävs för att byta till sommardäck?”. Svar: ringmärkare kan visst inte byta däck, oavsett antal. Hoppas vaktis-Håkan kan hjälpa oss i morgon.

Tisdag 16 april

Nu är jag tillbaka igen! Det är enormt vad mycket som hunnit hända under de senaste tolv dagarna. Den första rödhaken hade inte kommit när jag lämnade ön men de är nu överallt, likaså taltrast, rödvingetrast, svart rödstjärt. Den enstaka rödbenan rastande på Västrevet har bytts ut mot ett tiotal som spelar längs Fyrvägen. Rödspovarna har kommit till Norrvik, och idag såg vi de första ladusvalorna. Dykandsflockarna har tunnats ut, salskrakarna är väck, skärsnäppor likaså. Det är en härlig känsla av vår i luften.

Jag hade tänkt att det här mest skulle bli ett sarkastiskt inlägg om hur roligt det är att med snäva marginaler missa både dagen då Ottenby fångade 650 fåglar och dagen då Nidingen fångade 550 samt såg två brunglador, men nu är all bitterhet som bortblåst.

På eftermiddagen gick Pontus ut, iförd reflexvästen som markerar att han är inventerare, och mätte upp brushanekärret på Schäferiängarna. En stund senare ringde telefonen, Christopher svarade och plötsligt hajade jag till. Hörde jag svartbent strandpipare nämnas? En art jag aldrig sett tidigare! Jag visste mycket väl att den har häckat här sedan 2008 men jag var inte säker på om den skulle komma tillbaka och i så fall när. Att jag i två månaders tid legat på 299 Sverigekryss och längtat efter det 300:e höjde så klart pulsen ytterligare. Skulle det komma redan nu?

Vi ställde oss utanför stationshuset och spanade upp öster om Fyrvägen; efter några minuter insåg vi att Pontus tittade mot andra sidan. Det är svårt det här med väderstreck. Vid en pöl tillsammans med större strandpipare, löd instruktionerna, men strandängen är full med pölar och nästan lika många större strand. Och så stod den plötsligt där, i kikarfältet, en hane. Lyckan! Den flög snart över till Västrevet och jag försökte ta någon bild på långt håll. Att det inte blev så bra spelar ingen roll. Jag såg den. Jag har nått upp till den första riktiga milstolpen, 300. Härligt! Det firades naturligtvis på tillbörligt sätt med en halvflaska Bollinger.

Alexander, den svartbenta strandpiparen. En så kallad dokumentationsbild. Foto: Jon Hessman

Alexander, den svartbenta strandpiparen. Foto: Jon Hessman

Nu siktar jag mot 400!

Torsdag 4 april

Nu har jag varit försumlig igen och inte uppdaterat dagboken i tid. Ha överseende, kära läsare!

Starhona. Bild tagen igår. Foto: Jon Hessman

Stare, hona. Bild tagen igår. Foto: Jon Hessman

Stare, hane. Bild tagen igår. Foto: Jon Hessman

Stare, hane. Bild tagen igår. Foto: Jon Hessman

Jag hann knappt mer än vakna innan Chima kom springandes, vilt gestikulerande. Vi skyndade ut och där satt en duvhök i nätet vid A-fällan! Med så stora fåglar gäller det att handla snabbt; de fastnar inte i nätet som små fåglar gör och innan man vet ordet av har de trasslat sig ur. Höken satt precis vid marken och flaxade och skrek. Jag tog snabbaste vägen dit med hjärtat i halsgropen och insåg precis när jag kom fram att höken hade flugit in från andra hållet, och i samma ögonblick slet den sig och så var allt åter stilla. Det hela gick så fort, jag hann inte reagera innan fågeln var borta. Efter sig lämnade hen två stora hål i nätet och en känsla av tomhet. Hur coolt hade det inte varit att fånga en duvhök? Och så nära det var! Om jag bara kommit från andra hållet eller tänkt lite snabbare… Men när jag sedan satt och lagade nätet kunde jag ändå inte vara helt missnöjd, dominerande var istället fascination inför den mäktiga rovfågeln och det otroliga adrenalinpåslaget den orsakade. Det var en häftig upplevelse även om jag hade föredragit en annan utgång.

I övrigt var morgonen oerhört lugn, den enda fågel vi fångade var en koltrast som vi hade ringmärkt igår. Istället sjöng vi för Petter, som fyller 20 år dagen till ära, och stationschef Magnus bjöd på prinsesstårta (att han helt hade lyckats förtränga att Petter är glutenintolerant behöver vi inte tala högt om…).

Vid tiotiden lämnade jag Ottenby för den här gången. Nu gör jag nämligen myteri, kidnappar bloggen och tar den med till världens bästa ö, Nidingen, på västkusten! På lördag bär det av ut dit.

Dagens bilder är förresten tänkta att illustrera könsskillnaden hos starar. Det är näbbasen man ska titta på, hos honan är den ljust skär och hos hanen babyblå. Vadå stereotypt? 🙂

Onsdag 3 april

Ugglisen! Foto: Jon Hessman

Ugglisen! Foto: Jon Hessman

Det blev inte riktigt den kanonmorgon jag hade hoppats. Det var lugnt men kallt, rimfrost täckte gräset och fåglarna var inte på lika strålande humör som solen. Standardmärkningen gav åtta fåglar varav fem koltrastar. En skärfläcka gick i Gäddviken och visst sträckte det lite ejder, men det var inte som igår. Eftermiddagen blev däremot lite bättre, en svartkråka flög förbi fyren och en röd glada svepte norrut längs fyrvägen. Inför 14-guidningen gjorde vi ett ryck för att fånga en fågel att visa upp och till vår förvåning råkade vi stöta en hornuggla ur en tall. Den måste ha kommit insträckande efter lunch och slagit sig ner för att vila, men nu lämnade den stationsträdgården och drog bort mot Bertils trädgård. Efter ett par taktiska förflyttningar lyckades vi dock få fast den i ett nät och barnen på guidningen blev minst sagt imponerade när Petter fiskade fram en uggla! Jag följde med på guidningen för att höra på, och fick faktiskt lära mig en del nytt. Snart är jag nog mogen att själv ta mig an en grupp.

 

Tisdag 2 april

Tänk vad ett litet månadsskifte kan göra. När näten sattes upp i morse hördes koltrastar i trädgården och javisst, första rundan fångade vi tre stycken. Morgonen fortlöpte sedan med två gulsparvar, två talgoxar och en gråsparv. Under sista nättimmen, när jag satt i godan ro och studerade ruggningsförlopp, hojtade Mikaela plötsligt till och sprang ut i bara strumplästen för att strax därefter komma in med årets andra morkulla. Alltså nio fåglar av fem arter idag. Det tar sig!

Morkulla + dalkulla = sant. Foto: Jon Hessman

Morkulla + dalkulla = sant. Foto: Jon Hessman

 

Det är för övrigt inte bara i bolagsstyrelser som män dominerar, detsamma gällde dagens fångst som (förutom morkullan, vilken inte kan könsbestämmas) uteslutande bestod av hanar. Hos i princip alla svenska tättingar är det hanarna som återvänder till häckplatsen först för att muta in revir och få goda chanser till parning, så det är inte ett helt oväntat resultat. Däremot kunde man kanske tänka sig att alla skulle komma i en klump en vår som denna då hela flytten är försenad. Det ska bli intressant att se vad som kommer fram när den här säsongens siffror summeras vid årets slut, hur den extrema icke-våren har påverkat fåglarnas flyttvanor.

 

Vid lunch underhöll Chima oss med en västafrikansk fågelbok och tillhörande anekdoter, och vi häpnade över halvmeterstora kungsfiskare och hackspettar små som lövsångare! Om ni känner er sugna på häftiga fåglar ska ni förresten omedelbart googla Standard-Winged Nightjar och Pennant-Winged Nightjar. Ibland önskar man att Sverige låg någon annan stans, i Nigeria till exempel. Men visst har vi vackra fåglar även här. Dit hör inte minst de två skärfläckor som stod på Västrevet i morse. Sträcket har också varit mycket gott idag. Sådana här dagar har man inte en tråkig stund.

Vi var även uppe vid andfänget en sväng och därefter tog jag en lång promenad tillbaka ner till udden i makligt tempo och insöp våren. I Lunden pågick häckningsförberedelser åt höger och vänster – de nyanlända koltrastarna flöjtade, hackspettarna trummade, grönsiskorna jagade varandra genom trädkronorna. På ett ställe satt tre-fyra starar och sångduellerade. De kan sannerligen sjunga konstigt, det lät som allt och ingenting på samma gång. Väldigt fascinerande.

På kvällen rådde i princip stiltje, sikten var kristallklar och med den nedgående solen i ryggen beskådade vi dagens sista ejderflockar. Förväntningarna på morgondagen är stora, den svaga vinden kommer förhoppningsvis att borga för ett rejält inflöde och god fångst innan det ska blåsa upp igen fram på eftermiddagen.

Måndag 1 april

Den nya månaden inleddes med årets hittills bästa fångstdag. Tidigt på morgonen fångades en morkulla i en av heglolandsfällorna, och lite senare på morgonen trillade även två blåmesar in. Tre fåglar är kanske inte så mycket att hurra för men vi är glada för det lilla, och särskilt morkullan var en härlig start på dagen. Dessa stora, skogslevande vadare kan man ofta se och höra om man går ut i sommarnatten, då de patrullerar sina revir och ropar orr-orr-orr-pisst! Men de dyker upp i Sverige redan i mars (om det är en normal vår).

Mikaela med morkulla. Foto: Jon Hessman

Mikaela med morkulla. Foto: Jon Hessman

Det har sträckt mycket ejder idag, över 5000, men liksom igår gick de flesta närmare Smålandskusten så våra försök att vaska fram en praktejder var förgäves. Sträckte gjorde även en del svanar och gäss, några strandpipare och en storspov, och stjärt- och snatteränderna på udden fick sällskap av några fler. Nog är det väl vår trots allt.

Nu är påsken förbi, stationen fick en grundlig genomstädning och de flesta i påskbemanningen lämnade oss för den här gången, dock fick vi på eftermiddagen ett internationellt tillskott i form av Chima från Nigeria som ska stanna här en vecka. Det är alltid intressant att träffa andra kulturer, och det här är en utmärkt möjlighet för alla att öva på sin engelska. Jag hoppas att han trivs och att det blir en bra vecka.

Söndag 31 mars
Idag kändes det som vår igen. Solen har gassat och Gäddviken är nu näst intill isfri. Ett snatterandspar rastade, årets första koltrast sågs och både storspov, gråhakedopping och större strandpipare sågs sträcka norrut. Även ejdersträcket har kommit igång med knappt 1000 förbisträckande; den praktejder som larmades ut i Blekinge på eftermiddagen valde dock att hålla sig på fastlandssidan av Kalmarsund och kunde inte ses härifrån.

Soluppgång i öster. Foto: Jon Hessman

Soluppgång i öster. Foto: Jon Hessman

Några av oss tog en skådartur längre upp på ön, vilket resulterade i bland annat röd glada, kungsörn och bläsgås. Vi passade också på att fika i Gårdby och shoppa loss på Naturbokhandeln.

Vi fångade faktiskt en blåmes i morse, en gammal hane, vilket fastställde marssumman till 5 fåglar i den standardiserade fångsten och 10 totalt (jämför det tidigare bottenrekordet på 69). Vädret i vår är verkligen exceptionellt, men det är inget vi kan styra över. Det är bara att bryta ihop och komma igen. I morgon börjar en ny månad med nya möjligheter.

Lördag 30 mars
Glad påsk, kära läsare! Fast det känns mer som jul här. Vi har haft snöbollskrig och byggt snögubbar och lyssnat på Tänd ett ljus. Högtid som högtid 🙂 Tre brunänder sågs i Gäddviken men i övrigt har det inte hänt något värt att skriva hem om idag. Så jag tänkte berätta en historia istället.

Min första kontakt med ringmärkning kom sommaren 2005 då jag åkte ut en vecka till Nidingens fågelstation utanför Onsalahalvön på Västkusten. På högsommaren fångar man inte mycket utöver några av öns lokala dunungar, men att komma så nära inpå ett litet fågelliv, känna dess tickande hjärta, möta dess blick, frälste mig direkt. Likaså upplevelsen av att vara helt omgiven av natur och fåglar: skärpiplärkor, visslande tobisgrisslor, de tretåiga måsarna som matar sina ungar på fyrarnas fönsterbleck, det var fåglar överallt. Jag bokade genast in mig på höstlovet samma år och sedan dess har Nidingen varit min absoluta favoritplats, att komma dit känns lite som att komma hem. Jag har spenderat totalt 14 veckor där och nästa helg tar jag en paus från Öland och far dit igen. Ni får så klart följa med! Då ska jag berätta mer om denna pärla i Kattegatt.

Den typiska silhuetten av Nidingen. Foto: Jon Hessman

Den typiska silhuetten av Nidingen. Foto: Jon Hessman

Som ni kanske har räknat ut har jag tagit ett uppehåll från min utbildning för att ägna mig åt fågelstationsarbete och det kan vara det bästa jag någonsin gjort. Även i höstas var jag ledig och besökte både Nidingen, Sundre och Haparanda Sandskär. Till Ottenby kom jag för första gången i mitten av november. Då hade jag redan planerat att spendera min vår här men det var jättebra att komma och rekognosera lite i förväg. Timingen var det inte heller fel på då Sveriges första stensvala upptäcktes på Öland samma vecka! Det var en fantastisk upplevelse och jag hoppas på något liknande i vår. Men så länge väder- och fågelstilleståndet råder här får jag att dela med mig av fler återblickar istället. Vi får se vad det kan tänkas bli härnäst.

Fredag 29 mars
Till att börja med vill jag be om ursäkt för att det här inlägget kommer först dagen efter. Det blev fullt upp med annat på kvällen, vilket jag ska berätta mer om strax.

På morgonen rastade en skäggdopping i sommardräkt vid Skarvstenarna och åtta sidensvansar flög förbi trädgården. I övrigt var dagen fågelmässigt väldigt lugn och nät och fällor förblev tomma. Vid niotiden började det falla lite snö och på eftermiddagen/kvällen hade vi en veritabel snöstorm. Vi tröstade oss med en utsökt lunch på Fågel Blå, och sedan lekte vi frisörsalong. Aron höll i saxen och gav fyra personer (inklusive undertecknad) en ny frisyr. Jag är jättenöjd med min!

Olof Persson med den snygga salskraken. Foto: Jon Hessman

Olof Persson med den snygga salskraken. Foto: Jon Hessman

Sent på kvällen kläckte jag idén att försöka sig på lite nattfångst. Olof och Ulrika hängde på och iklädda vadarstövlar och flytväst samt utrustade med håv, strålkastare och jutesäckar gav vi oss ut i snöstormen med målet att blända och lägga håven över fåglar. Det stod många strandskator ute på Västrevet och en av dem lyckades vi fånga in, och därpå följde en skärsnäppa och en salskrakshanne! Vi är mer än nöjda med utdelningen, framför allt då salskrake endast har ringmärkts en gång tidigare på Ottenby. Vilken härlig natt!

De här fåglarna räknas så klart inte in i den standardiserade fångsten, där ligger vi alltjämt på 4, men totalt har vi nu ringmärkt 9 fåglar i mars. Med en nattlig utflykt imorgon också kan det kanske bli ytterligare någon till.

Torsdag 28 mars
Det har faktiskt hänt en del på fågelfronten idag, utan uppenbar orsak. Vädret skilde sig inte nämnvärt från tidigare i veckan. Är det den tillkomna påskbemanningen som gett stationen en nytändning? Eller är det fåglarna som bestämt sig för att det kanske är dags att agera trots allt? Svårt att säga, men det får gärna hålla i sig.

Fotografering av dagens gulsparv. Foto: Jon Hessman

Fotografering av dagens gulsparv. Foto: Jon Hessman

Vi har till och med fått ringmärka idag; det var en ung gulsparvshane som lät sig fångas. Årets fjärde fångst! Men förmiddagens utropstecken är ändå det närmast explosionsartade inflödet av strandskator – från gårdagens tre till minst 70 stycken rastande på Västrevet. Lommar, alkor och svärtor sträckte lite grann på morgonen, likaså ett gäng råkor, och en gröngöling letade sig ner till stationsträdgården. På eftermiddagen fixade vi lite mer med andfänget och promenaden dit gav både två större strandpipare, en ängspiplärka och en flock på 70-80 starar. Nu hoppas vi att det inte ska snöa lika mycket som utlovat i morgon så att de nyanlända fåglarna får lite lugn och ro.

Vi har även ägnat dagen åt bland annat det kinesiska kortspelet Tichu och en tävling i att skapa en konstruktion som tillåter ett ägg att överleva fallet från fyren. Fem av sex ägg klarade sig helskinnade.

Onsdag 27 mars
Dagen har i mångt och mycket varit identisk med gårdagen med lite fågel, ingen fångst, en del städning och en sväng upp för att montera färdigt taket på andfänget.

Andfänget med färdigmonterat tak. Foto: Jon Hessman

Andfänget med färdigmonterat tak. Foto: Jon Hessman

I morse satt rimfrost på näten, men därefter har solen gassat på bra och isen fortsätter sin reträtt. I en av vakarna fick jag under morgontimmarna bevittna en kärleksstund mellan två salskrakar. De är sannerligen en av Sveriges vackraste fågelarter.

En grupp starar flög förbi norrut, två svärtor sträckte förbi och vid udden sågs en snatterand. En ringduva flög in i ett nät men studsade ut igen, närmare än så kom vi inte idag. Stolpe ut, för att använda en idrottsmetafor.
Vi har också fått personaltillskott som i skrivande stund är fullt sysselsatta med att laga 40(!) portioner laxlasagne. Spännande, minst sagt. Vi slipper åtminstone gå hungriga.

Tisdag 26 mars
Så var vi tillbaka i gamla spår. Den riktiga proppen hade inte gått ur, nät och fällor förblev tomma idag. Några kärrsnäppor slog följe med de övervintrande skärsnäpporna på Västrevet, annars har det inte hänt mycket i fält heller.

Salskrake. Fot: Jon Hessman

Salskrake. Foto: Jon Hessman

Så vad gör man på fågelstationen en sådan här dag? Fällor och nät sätts upp innan gryningen (4:45 i dagsläget), och de kollas av en gång i halvtimmen fram till kl 11. Mellan rundorna ägnar vi oss åt frukostätning, skådning och allmänt umgänge. Efter lunch finns det alltid saker som behöver ordnas. Det kan vara nät som behöver lagas, mat som behöver införskaffas, datorarbete etc. Idag åkte vi upp till andfänget och började förbereda det för våren. Än ligger isen tjock där, men det krävs en hel del förberedelser för att få det funktionsdugligt och det är lika bra att sätta igång nu när det ändå inte finns så mycket fåglar att ägna sig åt. Dessutom står städning på dagens och morgondagens schema eftersom det kommer att trilla in en hel del folk över påsk.

Vi håller oss sysselsatta oavsett fågeltillgång.


Måndag 25 mars
Äntligen en fågel! När vi gick en runda hörde jag och stationschefen en blåmes som satt och lockade retfullt i tallen precis utanför en av helgolandsfällorna. Något senare, när jag stod och skådade strax norr om fågelstationen, kom en blåmes och landade i trädet bakom mig. Attans, tänkte jag, där undvek den nät och fällor skickligt. Men nästa nätrunda hängde det ändå en mes i nätet precis där vi hörde den första. Succé! Övrig personal väcktes och fågeln fick genomgå den gängse proceduren med ringmärkning, köns- och åldersbestämning, mätning av vinge, uppskattning av mängden underhudsfett och vägning för att därefter åter släppas ut i det fria. Det var en gammal hona, alltså född 2011 eller tidigare, och hon var inte lika glad att se oss. Blåmesar är ena kaxiga och bitska rackare!

Den andra ringmärkningen för i år: en blåmeshona. Foto: Jon Hessman

Den andra ringmärkningen för i år: en blåmeshona. Foto: Jon Hessman

Ett par rundor senare trillade även en talgoxe in i ett nät, och därmed tredubblade vi årstotalen idag, efter ganska precis hundra tomma nätrundor i rad. Till stor del har vi vinden att tacka, den hade lugnat ner sig ytterligare något i morse och tillät uppsättning av samtliga nät. Om det hade blåst som tidigare morgnar hade inget av de fångstgivande näten varit uppe.

Även i fält har det hänt lite grann. Sånglärkorna matade på, några gulsparvar och grönfinkar sträckte förbi och det gjorde även en pilfink och en skogsduva. På Västrevet fick strandskatan sällskap av en rödbena. Trenden håller i sig. Det blir sakta men säkert mer vårigt för varje dag som går.


Söndag 24 mars

Harspår i snön. Foto: Jon Hessman

Harspår i snön. Foto: Jon Hessman

I morse vaknade vi till fallande snöflingor men det klarnade snart upp och blev ännu en solig dag. Det har varit klent med sånglärkor tidigare men idag verkar proppen ha gått ur lite grann, vi har sett säkert 20 lärkor och flera av dem förgyllde vår tillvaro med sina drillar. Det gjorde för övrigt även en av havsörnarna som fick vårkänslor(?) och ropade lite åt sina artfränder. Nät och fällor gapar alltjämt tomma, både gulsparv och grönfink har passerat idag men ingen av dem valde att slå sig ner i stationsträdgården.

Under eftermiddagen företog jag mig en skön promenad upp till Sandvik. Sånglärkor var det som sagt gott om på Schäferiängarna men förhoppningarna om berglärka kom på skam och så mycket annat fanns inte att se heller. Tillbakavägen som gick genom Södra lunden bjöd dock på ett par relativt stationära arter som sällan letar sig ner till Udden – nötväcka, större hackspett, blåmes.

Det blir bättre och bättre dag för dag!

//Jon

Lördag 23 mars
Kanske att det ligger lite vår i luften, man kan ana sig till den, den finns där men ändå inte. Solen har strålat i princip hela dagen och is och snö börjar sakta, sakta sjunka undan. Dessutom har vinden lugnat ner sig något sedan igår så vi kunde faktiskt dra upp två nät i morse. Inte fångade vi någon fågel för det, men det är ett steg i rätt riktning.

Havsörn utanför Ottenby. Foto: Jon Hessman

Havsörn utanför Ottenby. Foto: Jon Hessman

Det känns också som att det börjar dyka upp lite fåglar. En flock gråsiskor flög förbi på morgonen (utanför nät och fällor), en ensam strandskata rastade på ett isflak vid lunch och på eftermiddagen låg en kricka och guppade bland gräsänderna. Bläsänderna har ökat i antal sedan igår. Någon hittade en trana uppe vid Ottenby kungsgård, men den hann tyvärr inte vi på udden ta del av. Nåja. Det kommer fler längre fram.

Det är för övrigt en mäktig upplevelse att se sex örnar bråka om ett byte, bolla det mellan varandra, tappa det och fånga det i luften igen. Man får vara glad att man inte är en knipa.

//Jon

Fredag 22 mars
Kraftiga vindar i kombination med pudersnön från igår gjorde att vi under förmiddagen fick uppleva att det för omväxlings skull snöade underifrån. Uppfriskande! Under resten av dagen har vädret haft svårt att bestämma sig, snöstormar har turats om med strålande sol. Ett tag var vädret faktiskt helt humant och vi var inte sena att ge oss ut med solbrillorna på.

Alfåglar med vigg och knölsvan i bakgrunden. Foto: Jon Hessman

Alfåglar med vigg och knölsvan i bakgrunden. Foto: Jon Hessman

Det är med viss sorg man betraktar de vackra alfåglarna på iskanten. Flera av dem har oljefläckar på kroppen, vilka de förgäves försöker putsa bort. De kommer sannolikt inte att överleva länge men det finns inget vi kan göra. Örnarna klagar i varje fall inte.
Ett tjog bläsänder och en grann stjärtandsdrake hade valt att göra andflockarna runt udden sällskap, och tre skärsnäppor pickade i tången. I övrigt har inte dagen bjudit på några ornitologiska sensationer, och föga förvånande inte heller någon fångst. En nyfiken hare lyckades visserligen leta sig in en av helgolandsfällorna men den pilade lika snabbt ut igen. Jag misströstar inte utan ser med tillförsikt fram emot dagarna som kommer, man vet aldrig vad som kan hända!

/Jon

Torsdag 21 mars
Mars år 1987 stoltserar med titeln som sämsta mars månad på Ottenby fågelstation sedan standardiseringen infördes. Då landade summan på 69 ringmärkta fåglar. Nu ser det ut som att det rekordet kommer att få sig en match. Säsongen 2013 inleddes i fredags, och har hittills bjudit på en (1) märkt fågel – en gulsparv. Förklaringen ligger så klart i väderleken. I snöfall och kraftig nordostan är det fullt förståeligt att flyttfåglarna gärna håller sig på andra sidan Östersjön, det finns helt enkelt inga fåglar här att fånga i dagsläget. Frågan är bara när det vänder. Det kan räcka med en eller två dagar med plusgrader och svaga sydvindar för att vi ska få en ketchupeffekt och gå om 1987 års notering.

Ottenby fågelstation 21 mars 2013. Foto: Jon Hessman

Ottenby fågelstation 21 mars 2013. Foto: Jon Hessman

Helt fågeltomt är det dock aldrig på Ölands södra udde. Där sjön är isfri ser man, om sikten tillåter, flockar med knipor, viggar, alfåglar, gravänder och storskrakar, här och var utblandat med bergänder och salskrakar. Över dem vakar en handfull bistra havsörnar. Även ett par tappra vårfåglar har visat sig idag: en stare, en sånglärka, två tofsvipor.
Jag anslöt till stationens bemanning igår kväll och ska stanna här större delen av våren. Förhoppningsvis får jag berätta om mer händelserika dagar framöver.

Skåda hårt,
//Jon