Dagbok från ny fågelfestival i södra USA

Större tuppgök (Greater roadrunner). Foto: Francesco Veronesi via Flickr

Större tuppgök (Greater roadrunner). En av fåglarna som kan ses i närheten av San Domingo Ranch i Texas. Foto: Francesco Veronesi via Flickr

Biologstudenten Daniel Olofsson har fått en annorlunda praktik. Han ska vara med och arrangera fågelfestivalen ”Wild Bird Conference” i södra USA, som bland annat kommer innehålla ett föredrag av fågelkonstnären Lars Jonsson. I den här dagboken får vi följa Daniel Olofssons arbete.

Del 1: Introduktion

Jag heter Daniel Olofsson och befinner mig på San Domingo Ranch i sydöstra Texas, cirka en och en halv timme från San Antonio, där jag har fått en praktikplats. Som bakgrund har jag utbildning i biologi och ekologi från Lunds Universitet. Det är dessa kunskaper som ranchen här hoppas kunna dra nytta av under min vistelse och jag hoppas att ingen ska bli besviken med vad jag bidrar med.

Här ligger ranchen.

Här ligger ranchen.

Målet för min vistelse är att vara med och arrangera en mindre fågelfestival i början av december, som jag hoppas att ägna hela nästa inlägg åt att beskriva. Det är ett bra område för fåglar och det ser ut som att festivalen kommer få en lite annorlunda inriktning som kommer särskilja den från andra liknande tillställningar, men mer om det senare. San Domingo Ranch har tidigare använts till både nötkreatur och getter men drivs idag främst i naturvårdande syfte med verksamhet inom ekoturism samt som konferensanläggning.

Arbetet som jag ska utföra kan egentligen delas in i två delar: kontorsarbete och fältarbete. Kontorsarbetet kommer kanske inte vara allt för spännande att läsa om så jag ska försöka hålla mig borta från det. Främst kommer det handla om att marknadsföra festivalen, bjuda in personer, hålla koll på kontakter och liknande, men jag kommer även utföra administrativa uppgifter kopplade till naturvården.

Fältarbetet kommer vara ganska varierande. Jag kommer att arbeta med dokumentation av ägorna, ganska enkel datainsamling men något som är helt avgörande för att kunna bedriva naturvårdsarbete. Känner du inte till vad som finns så vet du heller inte vilka åtgärder som behövs.

Fågelskådning kommer också ingå i mitt arbete, kanske en av de trevligaste arbetsuppgifter jag någonsin har haft. Jag behöver kunna känna igen de flesta av fåglarna i området och för att lära sig det så finns det inte så många andra möjligheter än att öva, öva och öva. Jag blir instruerad av dr Robert Benson, som är doktor i fysik med intresse för bioakustik, så han har en annan kunskapsbakgrund än jag. Förutom att vara fenomenalt bra på fågelarter så har han en enorm pedagogisk förmåga och jag, som är en halvkass fågelskådare har redan lärt mig känna igen ett antal arter.

Till fågelfestivalen ska jag även ha genomfört ett mindre eget projekt i någon form och presentera det för den förhoppningsvis intresserade publiken. Exakt vad det ska handla om är ännu inte riktigt klart, men även där kommer jag ha stor nytta av dr Benson som kommer att handleda mig och se till så att saker inte går allt för illa.

Lämplig miljö för småfåglar att gömma sig i. Foto: Daniel Olofsson

Lämplig miljö för småfåglar att gömma sig. Foto: Daniel Olofsson

I vilken ekoregion ranchen befinner sig i beror på vilken källa du föredrar att lita på. Amerikanska federala miljöskyddsmyndigheten anser att den ligger i den södra änden av det som kallas post oak-savann (Quercus stellata) medan många miljöorganisationer, Texas Park and Wildlife, universitetet Texas A&M samt även de flesta kunniga personer jag pratat med anser att det istället är en del av de södra Texas slätter eller mer specifikt Tamaulipan mezquital även kallat “South Texas Brush Country”. Den stora skillnaden mellan de två är att den förstnämnda förutom post oak (om någon kan det svenska namnet så får ni gärna lämna en kommentar) karaktäriseras av en frodigare växtlighet, med mer mark täckt av träd och mer gräs. Den andra ekoregionen, som även jag skulle vilja påstå att jag just nu befinner mig i, är torrare, domineras av buskar och lägre träd och nästan allting har taggar.

Kanske det säkraste kännetecknet för regionen är “Aj!”. Om du inte fastnar i och får ont av precis allting så fort du lämnar en stig så är du helt enkelt inte i någon form av Tamaulipan mezquital. De mest imponerande träden är de städsegröna (behåller sin färg året om) ekarna Southern Live Oak (Quercus virginiana), som ofta är helt klädda i Spansk mossa (Tillandsia usneoides) och andra bromeliader, de erbjuder boplats åt ugglor och habitat och mat till en rad insekter, fåglar och andra djur. De större buskar och träd som finns är annars ofta härdiga ärtväxter som Honey Mesquite (Prosopis glandulosa) och Sweet Acacia/Huisache (Vachellia farnesiana) som sällan överstiger tio meter och ofta är betydligt lägre än så. Bland andra intressanta karaktärsväxter värda att nämna finns Texas persimon, en vild släkting till den asiatiska frukt som finns att köpa i butiken, och kaktusar av släktet Opuntia vilka ofta används som prydnadsväxter.

Viktigt att veta om det busklandskap som återfinns här är att det inte riktigt ser ut på samma sätt som innan Europeiska bosättare kom till området. En lång tid av överbetning och förhindrande av bränder har trängt bort de gräs som förr var vanliga och ersatt dem med dagens mer buskdominerade landskap. I samband med överbetningen och gräsens försvinnande har mycket av toppjorden vittrat bort, vilket även det bidrar till ett kargare och näringsfattigare landskap. Det påverkar även hur marken brukas av människor idag, där till exempel varje beteshage kan livnära förhållandevis få djur.

Ur ett fågelskådningsperspektiv så är området väldigt trevligt då det dels är artrikt men också ganska lättskådat. Vegetationen är ofta mycket låg, ibland knappt över brösthöjd, så det går lätt att spana över stora områden och så fort fåglar flyger upp ur buskagen så syns de relativt lätt. Lägg därtill att rovfåglar och gamar cirkulerar över de öppnare markerna sökandes efter nästa mål mat så finns det alltid någonting spännande att titta på och kanske även att skriva om.

Daniel Olofsson med en östlig skrikdvärguv.

Daniel Olofsson med en östlig skrikdvärguv.

Del 2: Fågelfestival byggd kring Lars Jonsson

Så här långt är det riktigt kul att bo i Texas, människor här är rent generellt lätta att komma överens med och oerhört välkomnande. Men ja, många av fördomarna om att Texas är en gnutta mer konservativ och religiös plats än Sverige stämmer till fullo. Veckan som har gått har innehållit lite för mycket kontorsarbete för att jag inte ska bli lite rastlös. Det är viktigt och intressant arbete i allra högsta grad, men när jag vet hur mycket spännande saker som gömmer sig där ute så känns det ibland hårt att sitta inne. Som tur är så går det att se rätt mycket bara genom att titta ut genom fönstret, som närgångna ekorrar, färgglada fåglar som grönskrika och röd kardinal, ödlor som den grön anolis (Anolis carolinensis) som syns på bilden, nio-bandad bälta och en riktigt stor kungssnok. Jag kan egentligen inte klaga, det är svårt att hitta en bättre kontorsmiljö.

Ödlan grön anolis (Anolis carolinensis). Foto: Daniel Olofsson

Ödlan grön anolis (Anolis carolinensis). Foto: Daniel Olofsson

Men åter till fågelfestivalen som jag tänkte skriva om idag. Huvudnumret på festivalen kommer vara den svenska konstnären Lars Jonsson, som dels kommer hålla ett föredrag och dels ge lektioner i att måla fåglar med vattenfärg i det vilda. Lars Jonsson är inte bara huvudnummer utan egentligen hela anledningen till festivalens existens, ranchens ägare, Patricia Dougherty, träffade honom på Gotland i somras och blev imponerad av hans arbete (fullt förståeligt, kolla in larsjonsson.se för att se vad han kan prestera) och lyckades locka honom till att komma till södra Texas. För att sedan få ut så mycket som möjligt av tillfället har det bestämts att arrangera en festival kring hans besök. Tanken är att det ska vara en ganska liten tillställning som riktar sig dels till de som är intresserade av konst och att själva måla men även allmänt fågelintresserade, markägare och andra från närområdet.

Andra gäster än Lars Jonsson är ännu inte riktigt klara men tanken är att få med personer och organisationer som arbetar med vilda fåglar, miljö och bevarandefrågor i södra Texas, vilket förhoppningsvis kommer resultera i ett par riktigt intressanta föreläsningar. Som underhållning och undervisning kommer organisationer som arbetar med att rehabilitera skadade rovfåglar vara där och hålla i en fågelshow med tama rovfåglar. Sedan ska även fågelskådningsturer och särskilda aktiviteter för barn arrangeras och utställare kommer vara på plats. Så det finns gott om arbete att utföra och väldigt mycket som ska hinnas med i tid för festivalens start den 5 december.

På tal om arbetet så har jag fått en helt annan förståelse för hur det är att arrangera saker i allmänhet. Jag har aldrig riktigt behövt bekymra mig om att sköta kontakter, nätverka, organisera eller marknadsföra. Det har alltid varit någon annan som skött sådana saker så det är väldigt roligt att känna hur jag får nya färdigheter och ansvara för områden som jag sällan har kommit i kontakt med tidigare, och som jag definitivt kommer ha nytta av på många sätt i framtiden.

Nu ska jag försöka slita mig från dagens knapptryckande och istället ge mig ut på en promenad för att försöka se lite fåglar och förhoppningsvis andra djur också. Jag har en checklista över djur jag hoppas se innan jag åker härifrån. De flesta hyfsat vanliga arterna har jag fått se men skallerormarna gäckar mig än så länge, kanske är det idag det händer. Om inte annat så kommer jag garanterat att få se en hel del monarkfjärilar då de i sin migration till Sydamerika just nu har kommit till södra Texas.

Del 3: Sparvfalksfångst och stadsfladdermöss

Sedan senast har inte mycket hänt, jag har mest ägnat mig åt det där kontorsarbetet jag lovade att inte skriva så mycket om för att det är så oerhört tråkig läsning. Min plan var istället att kompensera med en trevlig närbild eller två på sparvfalk, men det blev inte så mycket av det.

Sparvfalk. Foto: Steve Hillebrand via Wikimedia

Sparvfalk. Foto: Steve Hillebrand via Wikimedia

Låt mig backa och ta historien från början. Jag fick en inbjudan av doktor Benson att följa med honom och hans doktorand för att fånga och märka sparvfalk, som en del i ett forskningsprojekt. Sparvfalken är en mycket liten, men väldigt charmerande falk. Den är mycket vanlig och är den talrikaste falken i Nordamerika. Samtidigt så har dess förekomst minskat kraftigt, en förklaring är att antalet gamla träd i närheten av öppna landskap har minskat, men det är inte helt klart om det är den enda anledningen eller vad för andra faktorer som kan påverka sparvfalkspopulationen. Det är just det här som projektet ska försöka titta på, och för att kunna följa individer så märks falkar med färgade band runt benen samt får ett par fjädrar på bröstet färgade.

För att fånga falkarna så används en levande mus som placeras i en metallbur, buren är utrustad med öglor så när falken försöker ta musen så får öglorna runt sina fötter som dras åt när den försöker flyga iväg. Det här är ingenting som någon ska försöka på egen hand. Kan du inte ta hand om fågeln så kan den skadas och du kan mycket väl bli skadad själv. Musen blir naturligtvis stressad av upplevelsen och i Texas krävs det tillstånd för att få använda möss på det här sättet, jag antar att så är fallet även i Sverige.

Det var teorin, i praktiken gick det inte fullt lika bra. Vi letade upp falkar som satt på stolpar i närheten av vägar, placerade ut buren och väntade. Mycket väntan och spanande på falkar som antingen inte verkade bry sig alls eller i vissa fall retsamt närmade sig buren för att sedan bestämma sig för att det hela var lite väl suspekt. En falk satte sig på buren men lyckades undvika att fastna. Det hela hade lite känslan av att meta, du sitter där och väntar på att flötet ska sjunka men vissa dagar så händer det bara inte.

Kaktusvråk. Foto: Chad King via Wikimedia

Kaktusvråk. Foto: Chad King via Wikimedia

Det blev en lång dag med mycket bilåkande men inte total besvikelse. Jag fick trots allt se både kaktusvråk och vitstjärtad vråk på mycket nära håll. Det är inga rariteter men ändå mycket vackra fåglar.

Just nu har jag lämnat ranchen för att spendera helgen i Austin. Jag kombinerar nytta med nöje genom att besöka ett tryckeri för att hämta upp material till vår fågelfestival. Austin är en charmerande stad med massvis av saker på gång hela tiden. Det är också en stor skillnad mot södra Texas. Värderingar och åsikter här ligger betydligt närmare vad jag är van vid från Sverige och själva känslan av staden är mer som Stockholm eller Malmö. Dessutom har Austin världens största stadslevande population av fladdermöss, runt 1,5 miljoner fladdermöss bor under en bro i staden. Så det uppenbara kvällsnöjet är att titta på när fladdermössen lämnar sina boplatser för jaga insekter. Om de finns kvar det vill säga, de migrerar söderut någon gång i oktober/november efter de första kall fronterna. Jag tror dock att den första riktiga kallfronten precis har kommit in så mina chanser att se fladdermöss borde vara goda.

Nästa vecka kommer definitivt innehålla mer fågelaction. Efter ett snabbt besök i Huston kommer jag bege mig till Harlingen, nära gränsen till Mexico, där Rio Grande Valley Birding Festival (RGVBF) går av stapeln. RGVBF är en stor grej, en riktigt stor grej. Det är kanske det bästa området för fågelskådning i den här delen av världen, med guider av allra högsta klass och intressanta föreläsningar. Jag är otroligt taggad och har ett par riktigt fullspäckade dagar att se fram mot, där jag dels ska försöka skaka hand med personer som kanske kan tänkas komma till vår betydligt mindre fågelfestival och dels ska försöka lära mig bli en bättre (alternativt mindre dålig) fågelskådare.

Dagboken uppdateras fortlöpande.