Dagbok från Nidingens fågelstation våren 2015

Vår medarbetare och ringmärkare Jon Hessman, som tidigare skrivit dagbok från Ottenby och Nidingen, lämnar studierna i Uppsala för en veckas ringmärkning och fågelskådning på Nidingens fågelstation på västkusten. Här får vi följa det dagliga arbetet på fågelstationen.

Nidingen. Foto: Jon Hessman

Nidingen. Foto: Jon Hessman

DAGBOK FRÅN NIDINGENS FÅGELSTATION VÅREN 2015

Lördag 30 maj

Sista dagen på den här vistelsen inleddes med en hyfsat rejäl försovning. Väckarklockan stod på kl 5 (en liten sovmorgon hade jag redan planerat) men inte förrän 07:40 blev jag väckt och tumlade sömndrucken ur sängen. Snart framkom det dock att det hade regnat större delen av morgonen och inte förrän vid sju hade det hållit upp och några nät dragits upp. Och tänk, direkt började det trilla in fågel! Härmsångare, trädgårdssångare, grå flugsnappare, och i fält sågs både grönsiskor och stenknäck. Allt är relativt – lördagen var den klart bästa under vår vecka, men när vi lade ut från ön vid elvatiden hade det ringmärkts totalt 30 fåglar vilket inte är mycket att skryta med. Ändå känns det så typiskt, så typiskt att den bästa morgonen ska inträffa samma dag som man ska åka hem, när man måste packa och städa och ägna sig åt en massa annat än fåglar, och det är inte första gången jag upplever det här ute.

Grå flugsnappare

Grå flugsnappare

Det kom ett par småskurar till under förmiddagen så näten fick åka upp och ner några gånger. Svarthättor, rörsångare och en ny ung rosenfinkshane letade sig in (även denna utan rött). Mellan rundorna passade jag på att snabbpacka och duscha och raka mig. Jag gick en sista nätrunda precis när vi skulle åka, bagaget var instuvat i båten och skepparen stod färdig på bryggan, men plötsligt stod jag som förstenad. En liten fågel flög upp ur buskarna bakom Hönshuset och satte sig i några flädergrenar som stack upp ur slånet, och i någon sekund tittade vi på varandra innan den flög vidare, mästerligt undvikandes våra nät. Det här är vad jag tyckte mig se: en lite större sångare, storlek typ svarthätta, med blekt sandbrun ovansida och ljusa (kanske skära?) ben, ljust ögonbrynsstreck. Näbben kändes inte jättelång. Kanske kanske hade den mörk tygel, och så tyckte jag mig ana en mycket svag streckning på haka och bröst. Den hade upprätt hållning och slog ett par gånger tydligt nedåt med stjärten innan den lyfte. Sammantaget är detta svårt att få ihop till något entydigt, och i ögonblicket efter att fågeln försvann famlade jag desperat efter att få grepp om vad jag faktiskt hade hunnit se, så jag kan inte lova att allt ovanstående stämmer. Men känslan jag fick direkt när jag såg den var att det var någon av de sällsynta Iduna-arterna, de som tidigare hette Hippolais. Eksångare, stäppsångare? Tyvärr hann vi inte stanna och eftersöka den, men jag hoppas verkligen att de som är kvar får se den igen eller fånga den så att jag får veta vad det egentligen var jag såg, att jag inte bara inbillade mig hela grejen. Att det ska vara så svårt att tro sina ögon! En häftig adrenalinkick var det i varje fall.

Härmsångare, nära släkt med Iduna-sångarna

Härmsångare

Nu sitter jag på ett tåg genom ett regnigt Sverige, tillbaka till verkligheten, och begrundar min Nidingenvecka. En vecka utan några stora mängder fågel, varken i fångsten eller i fält, men med en rolig blandning av arter och upplevelser. Väder är som väder är, och på Nidingen rättar man sig därefter, vilket också är en del av charmen. Det var fantastiskt att äntligen få komma tillbaka till det här paradiset i Kattegatt; jag hoppas verkligen att det inte dröjer lika länge innan jag kommer dit igen. Och jag vill uppmuntra alla er som läser, som tycker att det verkar lite spännande att prova på, att boka in er för en vecka. Alla är välkomna, oavsett förkunskaper och erfarenhet. Gå bara in på fågelstationens hemsida och ta kontakt med vår bokningsansvarige. Nidingen måste helt enkelt upplevas!

Farväl för den här gången, Nidingen!

Farväl för den här gången, Nidingen!

Fredag 29 maj

Den uppmärksamme läsaren minns att jag igår förvarnade om havsfågel. Det är kul att för en gångs skull ha lite rätt! I gryningen konstaterades snabbt att näten inte kunde sättas upp så vi fick sova någon extra timme, men vid halv sex masade jag mig ut. Det blåste på bra men när det blåser från sydväst, vilket är den bästa havsfågelvinden, står man fint i lä precis utanför dörren med god utsikt över havet i nordväst. Oftast är det åt det hållet man bör spana, även om man inte helt ska glömma bort att spana österut efter fåglar som passerar innanför Nidingen.
Ganska snart blev det uppenbart att det hände lite mer än vad det gjort tidigare dagar. Just när jag kom ut slickade en stormfågel strandkanten – läckert! – och regelbundet gick det förbi någon havssula och sillgrissla. En flock sjöorrar passerade långt ut och några tornseglare detsamma svepte fram tätt över havsytan. Men så plötsligt fick Janne syn på en lira. Att skåda över öppet hav är inte lätt; att förklara för någon annan vart de ska titta är ännu svårare men Janne försökte så gott det gick. Jag fick ögonen på fågeln ganska tidigt men tappade den snabbt igen och det tog ett tag innan jag återfann den. Jizzen var väldigt klassisk – långa smala vingar som hölls helt stela, fågeln seglade fram över vattnet och gick regelbundet upp en bit mot vinden och för att sedan snabbt gira ner i en vågdal igen. Upp, ner, upp, ner i bågar. En lira, helt klart. Vad gäller art finns det inte så mycket att välja på i Sverige, egentligen är det bara grålira och mindre lira som ses här regelbundet, och både årstid och storlek talade klart för mindre lira. Dessutom hann Janne se att den hade mörk ovansida och ljus undersida vilket lade den sista pusselbiten på plats. Det här var bara andra gången jag såg en lira i Sverige (även den första var mindre lira på Nidingen)!

Även lite annan fågel var i rörelse. Ur Grindoxeln stötte vi en turkduva som sedan höll sig kvar på ön hela dagen och på Playan var det full fart. I den färska tången som spolats upp under det senaste dygnet gick elva roskarlar bland skärsnäpporna, och i luften ovanför vågorna som bröts mot stranden hängde måsar och tärnor som gick ner då och då för att snappa åt sig något ätbart. Bland dem var en ung silvertärna, 2K, vilket inte ses jätteofta i Sverige (de återvänder ofta först när de är mogna för att häcka). Ungfåglarna är dessutom mycket snygga med sin vita panna. Kul!

_DSC0083

Roskarl, ung hane

_DSC0103

Roskarl, gammal hona

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagens stora göromål var annars att inventera hela öns bestånd av måsfåglar. Metoden är enkel – man går skallgångskedja längs med stränderna och räknar varje bo med ägg eller ungar som man hittar. För att undvika dubbelräkning lägger vi en liten blomma vid varje räknat bo. Det är lite lurigt, de flesta gömmer och kamouflerar sina bon mycket väl och naturligtvis hittar vi inte alla på det här sättet, men förhoppningsvis de allra flesta. Det är ett spännande detektivarbete att smyga runt och leta ägg i tuvor och bland stenskravel med oroliga måsföräldrar skrikandes över sig, och varje gång man hittar ett bo infinner sig en alldeles speciell glädje. Det måste upplevas för att förstås! En sammanfattning av resultaten:

Fiskmås – 92 bon
Skrattmås – ett bo
Gråtrut/silltrut – 359 bon, de allra flesta (>300) av dessa är silltrutsbon men själva bona är svåra att skilja åt på utseende
Havstrut – tre bon
Kentsk tärna – 22 bon
Fisktärna/silvertärna – tre bon, även dessa är svåra att se skillnad på men båda arterna brukar häcka och silvertärna är den talrikare av dem
Ejder (som räknades en passant) – åtta bon med ruvande ådor och femton tomma bon som redan kläckt

Siffrorna för fiskmås och för de mindre tärnorna är lite sämre än vad vi förväntat oss, kanske har vi letat dåligt? I övrigt ser det ut ungefär som väntat. Kentsk tärna häckar inte varje år, och tyvärr går det oftast inte så bra när de gör det, men det är roligt att se dem här ändå!

 

Fiskmåsbo med en alldeles nykläckt unge och en som är på väg att hacka sig ut

Fiskmåsbo med en alldeles nykläckt unge och en som är på väg att hacka sig ut

Efter lunch hade det mojnat så pass att stationschefen ville ha upp några nät men de hann inte sitta uppe mer än tre kvart innan himlen öppnade sig och en ny våldsam regn- och hagelskur tömde sig över oss. Snabbt sprang vi runt och drog ihop allt medan nederbörden hamrade mot lår, armar och huvud. Därmed hann vi bara med en nymärkning i näten, en rörsångare. På bursidan blev det något bättre, bland annat märkte vi de två roskarlarna ovan, men den största överraskningen var lite på samma tema som gårdagens. Fast ännu större. Som om inte gräsand vore nog var det den här gången en åda som hade tvingat sig in. Det var knappt att jag fick ut henne! Men till skillnad från de flesta fåglar är ådan min sinnebild av värme, lugn och harmoni. Ingen brådska, ingen stress, ingen idé att hetsa upp sig. En trygg mor. När den ligger och ruvar litar de helt på sitt lite halvdana kamouflage och ligger lugnt kvar ända tills man nästan trampar på dem, och lite samma var det med den i buren. Det finns knappast någon fågel som är så lätthanterlig i förhållande till sin kroppsstorlek!

 

Ejder - tryggheten själv

Ejder – tryggheten själv

Dagens negativa överraskning var att min vänstra stövel började läcka lite invid stortån. Trist, men eftersom jag ändå åker härifrån imorgon ställer det inte till det alltför mycket. Preliminärt åker båten runt elva. Jag rapporterar naturligtvis här om den sista morgonen innan vi avslutar kapitlet för den här gången!

 

Torsdag 28 maj

Våra förhoppningar om god fart i näten på morgonen kom på skam. Inte på grund av felaktiga väderprognoser, näten hängde nästan helt slappa inledningsvis men av någon anledning ville inte fåglarna infinna sig. Kanske var det för fint väder, att de fåglar som sträckte fortsatte direkt in till fastlandet? Det blåste upp mellan klockan sex och sju, precis som utlovat, och vid halv nio kom regnet varpå vi fick dra ner de sista näten. Bland de fem fåglar som hunnit fastna var det två som stack ut lite. Dels hoppade koltrastparets nyligen flygga unge in i ett nät ute vid Kruthuset, och dels fångade vi en gärdsmyg med ruvfläck – och här blir det intressant! Naturligtvis kan det vara som med bofinken häromdagen, att den kommer från en misslyckad häckning i land, men med tanke på att en gärdsmygshane sjungit i buskagen de senaste dagarna blir man ju lite fundersam. Kan Nidingens första gärdsmygshäckning vara i görningen??

Dagens vackra soluppgång

Dagens vackra soluppgång

Resten av dagen bjöd på regn och blåst om vartannat, bland annat ett par riktigt rejäla skurar. Under den ena stod jag ute på stora bryggan, i full regnmundering såklart så förutom att handskarna blötte igenom höll jag mig torr. Hagel och regn piskade min rygg i kulingen, åskan mullrade men det hördes knappt över det öronbedövande dånet av droppar som slog mot havsytan och vågor som bröts mot revet bakom mig. En riktigt mäktig upplevelse! Det var fascinerande att se hur oberörda fåglarna tedde sig, gravänderna låg lugnt i viken och skärsnäpporna promenerade vidare i tången, men de har naturligtvis inget annat val. Tak är ändå en bra uppfinning, det måste jag tillstå.
Dagens överraskning var en tornfalk som inte lät sig hindras av regn och blåst utan plötsligt kom flygande längs nordstranden, svårt trakasserad av de häckande måsarna. Nederbörden fick annars lite vadare att gå ner i Kausan och på Playan och vadarburarna gav faktiskt fler nymärkningar än näten idag. En kärrsnäppa, en roskarl och tre rödbenor letade sig in i burarna tillsammans med de sedvanliga skärsnäppekontrollerna, men den mest otippade fångsten var ingen vadare. Två hormonstinna gräsandsdrakar som hela förmiddagen bråkat om en hona lyckades på någon vänster brotta sig in i samma vadarbur (imponerande med tanke på att öppningarna inte är större än ca 10 cm) och fortsatte tjafsa när de väl satt där inne. När jag närmade mig för att plocka ut dem blev det dock fart på änderna och precis innan jag hann fram tråcklade en av dem sig ut ur uttagsluckan (som egentligen också är för liten för en kraftig gräsand) och flaxade iväg över stranden. Attans! Men bättre en and i handen än två i tången, som det heter, och det här var faktiskt Nidingens blott nionde ringmärkta gräsand.

_DSC0055

Stationschefen passade på att räkna de tretåiga måsarna idag och kom fram till 22 häckningar med ägg och/eller ungar på de gamla fyrarna (minst 15 kläckta ungar). Detta innebär att det häckar tre par på alla fönsterbleck utom två. Trångt blir det! En vecka som denna är det för övrigt lätt att tycka synd om paren på fyrarnas västra sidor, som får all vind och nederbörd rakt i ansiktet. På sjömärket nere på den så kallade Rissastenen vid nordstranden, uppkallad efter den tretåiga måsens vetenskapliga namn, ligger 18 par på bo men det är oklart hur många av dem som faktiskt har ägg eller ungar. Två ungar har vi i alla fall sett där. Dessutom ligger ett par på stenen nedanför märket. Således häckar upp till 41 par i år, vilket är ungefär som det brukar.

Tretåiga måsar på bo i en av Nidingens gamla tvillingfyrar

Tretåiga måsar på bo i en av Nidingens gamla tvillingfyrar

Dagen avrundades med en vacker regnbåge. Imorgon väntas åter blåst och på eftermiddagen lite regn. Kanske kan det blåsa in någon kul havsfågel, kanske kan det gå till lite i burarna, men annars blir det nog ungefär som det har varit hittills. Totalt har vi nu ringmärkt 50 fåglar i veckan vilket i ärlighetens namn är väldigt klent. Men alltid händer det någonting här ute, om inte i näten så utanför!

 

 

Onsdag 27 maj

Idag går inte till historien som en av de mest spännande dagarna på Nidingen. Som väntat blåste det för mycket i morse för att kunna sätta upp några nät, så jag vände i dörren och gick direkt tillbaka i säng. Inte förrän halv tio masade jag mig upp och detta, mina vänner, är ingen liten sovmorgon på en fågelstation! Den var dock väldigt välbehövlig, det är lätt att man prioriterar bort sömn här ute där det finns så många roligare saker att ägna sig åt. Men jag missade inte mycket, bara en pilgrimsfalk som hade gjort en räd i måskolonin. Vi satte ut burarna och så småningom även ett fåtal nät men den totala fångsten idag uppgick bara till två nymärkningar – en lövsångare och en skärsnäppa. Även över havet var det långa perioder helt tomt, två storlommar och en kustlabb var dock lite kul. Jag passade annars på att ägna mig lite åt plugg som jag tagit med mig hemifrån. Det var en sådan dag.

Förhoppningen är att det ska bli annorlunda imorgon. Prognoserna utlovar svaga sydliga vindar från midnatt och framåt, och eftersom de flesta tättingar flyttar nattetid kan det innebära att proppen går ur lite efter en längre tid med blåst. Stilla väder gör också att vi kan ha näten uppe. Om det dessutom skulle komma en liten regnskur skulle det eventuellt kunna trycka ner stora mängder fåglar på ön. Men vi får se vad som händer, redan vid sjutiden ska det blåsa upp ordentligt igen så vi har inte många timmar att spela på. Spännande blir det i alla fall. Det är alltid lika roligt att hetsa inför en lovande morgon!

Tretåig mås, märkt med både färgring och ljuslogger som samlar in data om var fågeln befinner sig.

Tretåig mås, märkt med både färgring och en ljuslogger som samlar in data om var fågeln befinner sig.

 

Tisdag 26 maj

Snålblåsten ven kring knutarna i morse och även i näten var det snålt. De första nätrundorna, som nästan alltid är de mest givande, var helt tomma. Men så plötsligt hängde något där i den nedersta nätvåden. Det första jag såg var en rödaktig stjärt, det andra ett brett ljust ögonbrynsstreck, och sen såg jag strupen – en blåhake! Några tappra fåglar hade visst tagit sig hit under natten trots allt. Blåhaken var en ung hona och således inte så gnistrande som de kan vara, men honornas strupar är nog så läckra. En varmt persikotonad haklapp med svart inramning, flankerad av ljusblåa mustascher. Snyggt men inte pråligt!

_DSC0001

Nästan lika uppseendeväckande var den bofink, även den en ung hona, som nätades en stund senare. Kanske dagens största överraskning? Hon borde såklart vara på häckplats för länge sedan. Det som gjorde det hela särskilt intressant var att hon hade en markant ruvfläck på magen. När fåglar ska ruva släpper de fjädrar och dun på en del av magen för att kunna ha direkt hudkontakt med ägg och ungar och därigenom värma dem på bästa sätt. Detta syns tydligt om man blåser på magen på en häckande småfågel och brukar tas som ett tecken på pågående häckning. På Nidingen häckar dock ingen bofink så den här honan måste ha kommit direkt från en misslyckad häckning, kanske någonstans i Danmark?
På förmiddagen gick även två rödbenor in i burarna på Playan, en hane och en hona (honan var klart större). De var båda omärkta och knappast hemmahörande på Nidingen. Var kom de ifrån, har de också misslyckats med en häckning och tvingats bryta upp? Eller bara inte kommit till skott?

För öns lokala rödbenor går det bättre. De är de enda av häckfåglarna som jag har saknat lite under veckan. De, som alltid brukar vara så upprörda och ilsket protestera när man närmar sig Kausan, har varit helt knäpptysta och låtit oss passera utan reaktion. Men så igår började de så smått ta sig ton och idag har det varit precis som jag minns det. Från takåsar och skorstenar annonserar de sitt missnöje så fort man har vägarna förbi. Antagligen har ungar kläckts i dagarna och aktiverat föräldrarnas larmsystem.

_DSC0143

Strandskatorna har inte kommit lika långt. De ligger ännu på ägg, tre stycken, som de placerat mitt i strandens stenskravel. Inte mycket till bo, men äggen är väl kamouflerade som de är. Strandskatan är en av de blott två svenska vadararter som bara lägger tre ägg. Fjällpipare är den andra. För alla övriga arter, stora som små, är det  fyra ägg som gäller.
När strandskatorna ligger på ägg är de förutsägbara – de kommer alltid att komma tillbaka till boet. Detta är nästan vår enda chans att fånga de vuxna fåglarna. Tidigare i veckan har jag spanat på ett par som håller till på öns sydstrand, precis innanför sydvästudden, och lagt märke till att den ena av föräldrarna inte var ringmärkt. Som jag skrivit om tidigare vill vi gärna färgringmärka alla våra häckande vadare för att kunna hålla bättre koll på individerna. Därför iscensatte jag idag ett fångstförsök: en enkel liten bur placerades mitt över boet, föräldern gick in och lade sig för att ruva och sedan var det bara att plocka in hen. Hela processen gick snabbt, varje besök vid boet gjordes så kort som möjligt för att minska störningen och även själva ringmärkningen var raskt avklarad. Efter släppning återvände strandskatan direkt till boet och återupptog ruvningen, nu med två färgringar på vänsterbenet precis som sin partner. Uppdrag slutfört!
Strandskator ser bra märkliga ut och ännu mer besynnerliga är de på nära håll. De blodröda ögonen har en svart fläck på iris, precis nedanför mitten, som får pupillen att se avlång och oregelbunden ut. Näbben är som ett stort orange spett och är alldeles styv. Skärsnäppor, till exempel, har en betydligt mjukare och mer flexibel näbb. De har känsel längst ut, så att de känner om de träffar på någon insekt när de borrar ner näbben i dyn, och dessutom kan de öppna bara den yttersta spetsen av näbben medan resten hålls stängd. Det ser väldigt lustigt ut! Strandskatan använder sin näbb på ett annat sätt, vad de behöver är en hård och vass spets för att kunna bända upp musslor på bästa sätt. Näbbar är en hel vetenskap!

_DSC0063

 

Måndag 25 maj

När vi klev upp i vanlig nätuppsättningstid (halv fyra) duggade det lätt, som befarat. Även små regnmängder ökar risken att fåglar som fastnar i näten blir blöta och nedkylda, så det blev till att ta en liten sovmorgon. Först vid kvart i fem lättade det och näten kunde sättas upp. Det hann inte gå många minuter innan den första fågeln letade sig in, en hornuggla! Den första (och kanske sista?) som ringmärks på ön i år. Efter noggranna studier kom vi fram till att det rörde sig om en ung hane, det vill säga född förra året. Sannolikt kommer han inte själv att häcka i år, de flesta hornugglorna är på plats i reviren redan i mars-april och har fullt sjå med ungar vid det här laget. Kanske har han försökt men misslyckats, kanske kom han till Sverige mest för att reka inför kommande säsonger när han är äldre och mer erfaren.

Hornuggla. Tofsarna fladdrade av och an i blåsten.

Hornuggla. Örontofsarna fladdrade av och an i blåsten.

Även småfåglar av olika slag hade tvingats ner på Nidingen av regnet, så till skillnad från tidigare dagar fick vi faktiskt en del att göra i labbet. 26 fåglar av 14 arter ringmärktes under dagen. Mest talrika art blev trädgårdssångare (7 st), men även diverse andra sångare fångades såsom kärr-, rör- och törn-. Dessutom två kärrsnäppor, en rödstjärt och en buskskvätta. Intressant nog var de flesta nyanlända fåglarna ganska feta – de har haft gott om tid på sig att bunkra mat i väntan på bra sträckväder – medan de som varit på ön ett par dagar var betydligt magrare. Vädret den senaste tiden har nog påverkat förekomsten av insekter här så att fåglarna har svårt att hitta föda. Jag hoppas att det vänder snart och blir lite varmare, båda för fåglarnas och vår skull.

Buskskvätta, ung hona. Den här individen är ett bra exempel på åldersbestämning med hjälp av ruggningsgränser i vingen. Märk den tydliga kontrasten mellan de svarta inre större täckarna (närmast kroppen) med breda vita kanter och de bruna fjädrarna närmast utanför.

Buskskvätta, ung hona. Den här individen är ett ovanligt bra exempel på åldersbestämning med hjälp av ruggningsgränser i vingen. I höstas bytte den här fågeln alla sina kroppsfjädrar men bara en del av fjädrarna i vingen, vilket är typiskt för ungfåglar (gamla fåglar byter alla fjädrarna i vingen). De rent svarta och vita fjädrarna närmast kroppen är utbytta, och de slitna brunaktiga fjädrarna utanför är gamla kvarsittande fjädrar. Det är sällan det här så här tydligt, men det är den här principen som används för att åldersbestämma nästan alla småfåglar. Klicka för större bild!

Utanför nät och burar var det mindre fartfyllt. Rosenfinken var kvar och sjöng i buskarna. Två roskarlar rastade i hamnen och en ensam trana sträckte norrut rakt över ön mitt på dagen. Vi fick oss ett litet adrenalinrus till livs på eftermiddagen när Jan skymtade en trast, drygt taltraststor, som flög förbi. Fantasin springer lätt iväg; en taltrast på Nidingen så här års vore nog så ovanligt så då kanske det rentav kunde röra sig om något ännu mer sällsynt? Tyvärr hittade vi aldrig fågeln igen så den får placeras i facket olösta mysterier. Kanske är den ändå kvar på ön och visar sig i veckan, den som lever får se!

Roskarl

Roskarl

Vid ett tillfälle när jag klev ut ur labbet höll jag nästan på att snubbla över en ejdermamma som kom gåendes tvärs över gräsmattan med fem små dunbollar i släptåg. De måste ha varit ganska nykläckta och var på väg ner till stranden för att ta sig ett första dopp. Det är härligt att se grupper av ådor med ungar, en inte alltför vanlig syn i Sverige numera, men här ute verkar de ändå klara sig ganska bra. För närvarande har vi åtminstone ett trettiotal ejderungar runt ön. En av dem irrade in sig i en vadarbur på stranden; det var bara att släppa ut den i vattnet direkt. Än så länge är de på tok för små för att ringmärka. Vi stod kvar och såg på medan ungen paddlade sig ut till mamma och syskon, kanske kan mänsklig närvaro bidra till att hålla mellanmålssugna trutar på avstånd. Den här gången slutade i varje fall allt lyckligt!

IMG_6527

 

Söndag 24 maj

Som väntat blåste det bra hela natten så det var föga förvånande att det inte kommit in så många nya fåglar till idag. Men helt tomt var det inte. Vid en av nätrundorna hörde jag en lätt flöjtande slinga från slånbuskaget. ”Pleased to meet you!” Ryggmärgen högg till direkt, en rosenfink! Det visade sig vara en ung hane, tyvärr utan en röd fjäder på kroppen men likväl kul. Någon timme senare fick den sig en ring och jag fick mig ett par rejäla tjuvnyp, rentav såpass att blodvite uppstod. Tack och bock.

Den lille marodören...

Den lille marodören…

Några havssulor gled fram över vågorna liksom ett par prutgåsflockar. På Klockfotsrevet stod tre toppskarvar, varav en med tjusig tofs, och i strandkålen i Kausan spatserade en gulärla. Det femtiotal skärsnäppor som uppehöll sig på ön undvek skickligt våra vadarburar (dock inte lika skickligt som skärpiplärkorna som helt obekymrat traskar rätt in i fällan och sedan lika obekymrat ut igen). På bryggor och stränder låg tobisgrisslorna och visslade på varandra.

Tobisgrissla

Tobisgrissla

En gransångare och en ärtsångare letade sig så småningom in i näten, liksom en grann hane törnskata. Den senare ringmärktes i förrgår men har dröjt sig kvar, kanske för att få chansen att sätta näbben i ytterligare en ringmärkare? Det gjorde han i alla fall med besked och för andra gången idag spilldes några droppar blod. Spana in näbben med det lilla hacket nästan ute vid spetsen – den bits bra!

Törnskata - som en rovfågel i miniatyr!

Törnskata. Som en rovfågel i miniatyr!

Det finns JÄTTEMYCKET att göra på en fågelstation, även när ringmärkningen går dåligt. Speciellt så här års. En kort lista:

– Ringmärka, både genom nät- och burfångst
– Inventera häckande fåglar. Hur många par finns av varje art, var har de sina bon, hur går det för dem och deras ungar?
– Avläsa färgringmärkta fåglar. En stor del av Nidingens häckfåglar är ringmärkta med färgringar (se bild nedan). Vadare, skärpiplärkor, sädesärlor, silltrutar; alla är de utsmyckade med färgglada ringar och därigenom kan man känna igen individerna utan att behöva fånga in dem.
– Kombination av ovanstående två. Vilka individer häckar tillsammans och hur länge håller de ihop i samma par? Byter de revir?
– Avläsa icke-färgmärkta fåglar. De tretåiga måsarna på fyrarna är alltid intressanta att följa men det är först nyligen vi började färgmärka dem så för det mesta måste man lyckas läsa av siffrorna på deras små metallringar för att kunna identifiera dem. Lättare sagt än gjort.
– Klippa gräs, städa med mera
– Pappersarbete i drivor

Ni ser, det är bara att välja och vraka! Jag bestämde mig i eftermiddags för den fjärde av ovanstående punkter och riktade in mig på större strandpipare. Jag lyckades hitta tre par i Kausan och fem par på Playan. Vid lilla bryggan på Playan utspelade sig ett intressant skådespel då hanen [vi/me, mb/or] passade på att smita ifrån sin hona [vi/me, mb/lb] för att uppvakta en annan icke-färgmärkt hona som tillfälligt lämnats obevakad av sin hane [vi/me, or/or]. Drama värdigt en dokusåpa!
Bilderna nedan visar ett av paren i Kausan så att ni får en chans att jämföra hane och hona. Ser ni skillnaden?

Hanen [vi/me, mb/vi]. Notera hans kolsvarta ögonmask med brett pannband.

Hanen [vi/me, mb/vi]. Notera hans kolsvarta ögonmask och breda pannband.

Hans icke-färgmärkta hona. Hennes ögonmask har mer brunt insprängd, framförallt bak mot örontrakten, och pannbandet är inte lika imponerande.

Hans icke-färgmärkta hona. Hennes ögonmask har mer brunt insprängd, framförallt bak mot örontrakten, och pannbandet är inte lika imponerande som hanens.

Som avslutning på kvällen fastnade en gråtrut i vår kompostfälla. De är helt gigantiska när man kommer nära inpå, riktiga bestar! Inte heller han var särskilt glad att se mig så vi hade lite av en brottningsmatch inne i ringmärkningslabbet. Dagens tema var fåglar som bits, helt enkelt. Personligen hoppas jag att morgondagens tema blir ett annat!

 

Lördag 23 maj

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge. Redan igår kväll beslutade vi att flytta fram personalbytet några timmar på grund av vindprognosen och idag fick vi skjuta på det ytterligare. På Nidingen är det vädergudarna som bestämmer. Deras nycker avgör vad man kan och inte kan göra. Det är lite av charmen också, att låta väder, vind och natur styra hela ens liv. Men vill man ut till Nidingen så vill man! Vid fyra kunde vi så äntligen lägga ut och tre kvart senare satte jag min fot på Nidingen. Hela ön välkomnade mig – de kentska tärnorna på sydvästudden, skärsnäpporna på stenarna i Kausan, den lila triften i slänten upp mot husen. Underbart!

IMG_6026[2]

Just så här års är Nidingen som allra bäst. Bobygge, ruvning och andra häckningsbestyr pågår vart man än vänder sig. Alla öns karaktärsarter är på plats. Tretåiga måsar skränar från fyrarna med sina kusligt barnlika stämmor, tobisgrisslor surrar förbi över havet, hussvalor far in och ut ur sina filtholkar, skärpiplärkor piper överallt. Vårkänslan är total.

Skärpiplärka

Skärpiplärka

Som alltid vid personalbyte är det ett antal praktiska detaljer som måste gås igenom. Med anledning av blåsten var inga nät uppe när vi kom. Vadarfällor stod dock uppställda på öns båda stränder, Playan och Kausan, och ur dem fick vi plocka en och annan redan ringmärkt skärsnäppa. Det kändes som en lagom mjuk start på vistelsen, och ändå blev det ingen tid till regelrätt fågelskådning förrän framemot åtta på kvällen. Dagens mest intressanta observationer var en kustlabb som drog förbi precis när vi tuffade in mot bryggan och en pilgrimsfalk som tog en vända över ön till måsars och tärnors förskräckelse.

En av eftermiddagens skärsnäppor

En av eftermiddagens skärsnäppor

Annars laddar vi mest för imorgon. Det ser tyvärr ut att fortsätta blåsa en del, men vi ställer väckarklockan på 03:30 och hoppas att det går att sätta upp åtminstone några nät. Den enda nackdelen med Nidingen så här års är tidiga morgnar!

 

Fredag 22 maj

Det har hunnit gå två år sedan våren då jag arbetade på fågelstationerna på Nidingen och i Ottenby. Nu är det dags igen! Imorgon åker jag ut till Nidingen för att njuta av en vecka bland tobisgrisslor och tretåiga måsar, långt från vardagens jäkt, och självklart får ni följa med!

Jag kom ner till Göteborg redan igår för att hälsa på mina föräldrar på Brännö. Därmed kunde fredagen ägnas åt matinköp och allmänna förberedelser inför veckan, men jag hann också med en tur till Galterö, min gamla hemmalokal. Den brukar alltid kunna bjuda på någon överraskning och så även idag.

Strax efter sju gav jag mig av och rödstjärtar och gärdsmygar sjöng för mig när jag cyklade genom det lilla skogspartiet ut mot havet. Det är faktiskt först i år som jag har lärt mig de två arternas sång ordentligt, det har liksom bara inte blivit av tidigare. Känslan när polletten trillar ner, när allt faller på plats, är häftig – plötsligt är det inte alls så svårt längre! Och med den nyvunna kunskapen har jag också insett hur vanliga gärdsmyg och rödstjärt i själva verket är; trots att man inte ser dem alltför ofta så sjunger de i var och varannan dunge och trädgård. Läten är kul!

Väl ute vid den lilla stenbron över Galterösund var rödbenan inte sen att välkomna mig med sina tjut. Kanske var den inte helt glad att se mig? Bästergöken gol, härmsångaren satt och pladdrade i sin vanliga buske och tornfalken ryttlade över gräsmarkerna. Det mesta var sig likt. Det är på tok för sällan jag kommer hit numera, bara några gånger per år, men oj vad jag trivs när jag väl gör det. Galterö är hemma, helt enkelt.

I naturdagboken kunde jag läsa att öns nestor, Lars Hellman, hade sett ett par snatteränder i Brandnäsviken tidigare samma morgon. Snatterand är riktigt ovanlig på Galterö, enligt Artportalen är det här blott andra gången den hittas här. När jag kom fram till viken var den till min besvikelse tom på snatteränder. Så går det när man tar sovmorgon! Men en annan fågel fångade min blick bland gräsänderna. Den var mindre och ljusare och när jag lyckades rigga upp tubkikaren visade det sig vara en mandarinand – en av världens vackraste fåglar! Visserligen är de som ses i Sverige rymlingar från fågeldammar och djurparker, och denna visade mycket riktigt upp en svart ring runt vänster ben när den klev upp på stranden, men det förtog ändå inte upplevelsen av en riktigt snygg fågel.

Mandarinand

I viken gick också fyra mosnäppor i sällskap med en mindre strandpipare – kanske häckar den här i år igen? Två eleganta kentska tärnor fiskade i Kulmesund, och under dem simmade oroliga vitkindade gåsmammor med vita små dunbollar i släptåg. Som sagt var det mesta sig likt, men toppat med en färgsprakande liten asiatisk krydda.

Mandarinand

Sammanfattningsvis är det härligt att vara tillbaka på västkusten! Att det just idag har upptäckts en svartpannad törnskata hemma i Uppsala är inget som bekommer mig. Jag ser fram emot en vecka som förhoppningsvis också har mycket spännande att bjuda på.