Bokrecension: Arten som förändrat allt

Del av omslaget till ”Arten som forandret alt”.

Emil V. Nilsson på Biotopia har läst en ambitiös norsk bok om mänsklighetens dilemma som en allt större del av naturens ödeläggelse. ”Arten som forandret alt” sätter vår ödeläggelse i ett historiskt perspektiv och försöker också hitta en väg framåt. 

Idag pratas det en hel del om klimatförändring. Några har även fått upp ögonen för det sjätte massutdöende som vi är inne i. Däremot så pratas det ganska lite om hur vi människor förändrat vår livsmiljö genom historien. Vi hör sällan om Anasazi-kulturen som kollapsade i Nordamerika innan spanjorerna kom, eller om hur bevattningen gjorde Mesopotamiens jordar salta och förvandlade ett bördigt landskap till öken. Om utrotningen av jättekängrur när människor först kom till Australien. Vi tillhör en art som ödelägger ekosystem. Nu finns det äntligen en bok som sätter vår ödeläggelse i ett historiskt perspektiv och som också försöker hitta en väg framåt — och den finns än så länge bara på norska, men texten flyter på bra.

Omslaget till “Arten som forandret alt. Historien om menneskets erobring av naturen.” av Hans K. Stenøien och Reidar Andersen

”Rent ud sagt inte en skid”
När jag doktorerade vid Uppsala universitet fanns det en forskare i samma grupp som mig. Han heter Hans Stenøien och var från Trondheim i Norge. Han var på väg att bygga upp en forskarkarriär på att undersöka vitmossors genetik. Det ryktades dessutom om att han varit lite av en popstjärna där hemma. Få andra forskare jag mött hade samma förmåga att sätta sin forskning i perspektiv som Hans. Vitmossor, ni vet de där som växer på myrar bland hjortron och skvattram, är så mycket viktigare än många tror, för de lagrar en stor mängd kol. Höjs temperaturen så släpper permafrostens Sibirien metangas och leder till en ännu kraftigare uppvärming, berättade Hans för mig. Då satte han vitmossorna i ett globalt perspektiv.

Nu, tillbaka i Trondheim, har han gjort samma sak med människan när han, tillsammans med sin medförfattare Reidar Andersen, gett ut boken “Arten som forandret alt. Historien om menneskets erobring av naturen” (J.M. Stenersens Forlag). Det är en bok som på ett ovanligt sätt vågar ha stora ambitioner och sätter saker i perspektiv, den är skriven med lika stor inspiration från den amerikanske biologen Edward O. Wilson som den norske filosofen Arne Næss.

Det är inte lätt att sätta oss människor i ett globalt ekosystemperspektiv. Boken är ambitiös och vi människor har haft för vana att försöka ställa oss utanför “naturen”, vad nu det begreppet egentligen betyder. Det är ju märkligt eftersom vi är en levande biologisk organism. Alla som har dissekerat en råtta inser att likheterna är fler än skillnaderna rent anatomiskt när man sprättar upp buken och ser de inre organen, revbenen, hjärtat. Också råttan blöder rött. Samtidigt är det ju uppenbart att vi människor har unika egenskaper, förmågor som gjort oss speciella, som på något sätt har höjt oss över genetikens bojor men vi vet “rent ud sagt inte en skid” (som den danske biologen Eske Willerslev lär ha sagt) om vad det är mer exakt. Eller som de skriver i boken, det finns säkert gener för att vara snäll men inte för att bli medlem i Rädda barnen.

Empati och osjälviskhet är ett karaktärsdrag hos människan, och därför ett resultat av evolution, lika mycket som aggression och egoism. Sedan är det genom kultur, som till exempel religion, som vi kan enas. Frågan är bara vad vi gör med vår osjälviskhet. Visst kan det vara osjälviskt att ta ledig från sitt arbete för att gå med i Rädda barnen, rädda en skog eller demonstrera mot kolgruvor. Men det är också osjälviskt, rent definitionsmässigt, att delta i krig med vapen i hand. Altruismen måste inte alltid upplevas som god, men den visar i alla fall att vi människor kan arbeta mot att nå ett gemensamt mål. Frågan är bara vilket mål vi förenar oss kring och i vilka konstellationer.

Länge leve naturen!
Vi människor är trots allt “en del av naturen”. Nu har antalet djur i världen minskat med 60 procent de senaste 40 åren. 36 procent av torrvikten av alla däggdjur på jorden utgörs av människor och 60 procent av våra husdjur. Bara fyra procent utgörs av de vilda däggdjuren — älgar, fjällrävar, blåvalar och alla andra. För tio tusen år sedan utgjorde vi och våra husdjur runt en promille av torrvikten. Vi och vår kultur är alltså många gånger mer en del av naturen nu än någonsin tidigare, skriver författarna, så med vilken kultur och därmed vilken natur väljer vi att bygga oss in i framtiden?

Ja, det är vanskligt att säga. Här skulle man kunna säga att boken svävar något på målet med det vore nog konstigt annars. Hade biologin lyckats hitta en enkel lösning på mänsklighetens dilemma så hade vi nog alla känt till den vid det här laget. Men Stenøien och Andersen ger en fin presentation av de frågor som naturvården brottas med idag, hur det inte direkt finns någon motsättning mellan att se vikten i de ekosystemtjänster som naturen förser oss med samtidigt som vi kan tillskriva naturen ett egenvärde. De driver tesen att det i alla fall är funktionella ekosystem vi behöver värna om, men påpekar också att vi idag saknar den kunskap som skulle behövas för att med säkerhet kunna säga vilka arter vi behöver bevara. Och det är ju inte så lite ironiskt att det är just detta — funktionella ekosystem — som vår långsiktiga överlevnad är beroende av.

För att lyckas behöver vi bryta traditionen att se livet som antingen kultur eller natur. Som författarna skriver, “naturen är död — länge leve naturen”. Vi måste behandla natur och kultur som två sidor av samma mynt. De konstaterar att vi fortfarande har möjligheten att lämna efter oss ett bättre ekologiskt arv till kommande generationer — “för det är det enda anständiga vi kan göra”.

/Skrivet av Emil V. Nilsson, Biotopia.