Bok om däggdjur i dåtidens Sverige

Recension av boken ”Däggdjur i svensk folklig tradition” av Ingvar Svanberg.

Visste du att man förr i tiden använde igelkottens taggar som tandpetare? Eller att gravida kvinnor inte fick se en hare i ansiktet, för då riskerade det ofödda barnet att bli harmynt? Det visste inte jag så när jag läste boken ”Däggdjur i svensk folklig tradition” (Dialogos) häpnades jag över skrock, traditioner och det samspel med naturen som människor hade i det förindustriella Sverige. Boken är skriven av Staffan Fridell som är professor i nordiska språk och Ingvar Svanberg som är etnobiolog, läran om samspelet mellan människan och andra organismer.

"Däggdjur i svensk folklig tradition" finns ute nu.

”Däggdjur i svensk folklig tradition” finns ute nu.

Språkprofessor Fridell skriver om varifrån de olika däggdjuren har fått sitt namn, redogör för dialektala variationer och noaord. Dessa segment är ibland lite för redovisande för att en lekman som jag ska kunna behålla intresset. Bara en bråkdel av namnvarianter som fladdermusen har och har haft i Sverige är kvällskred, nattblaxla, skinnväng, flädermus och kvälltäfsa. Att läsa om dessa namnformer och var de använts i en löpande text blir rörigt och personligen hade jag föredragit att de blivit redovisade i tabellform istället. Men när de dialektala namnformerna får en förklaring blir det mer intressant och lättförståeligt, exempelvis har näbbmusen kallats ångermus i delar av södra Sverige vilket kan bero på att katter som dödar näbbmöss inte äter upp dem, på grund av deras starka doftkörtlar. Efter att ha läst denna bok kan man även konstatera att många djurnamn har betydelsen ”den brune”.

Etnobiolog Svanberg står för avsnitten i boken om folkliga föreställningar om djuren och vilka användningsområden de hade. Här hittar vi bokens höjdpunkter som ger läsaren en inblick i hur det var att leva i det förindustriella Sverige med djur ständigt närvarande. Igelkotten ansågs vara gårdstomtens gris och levande fladdermöss borrades in under tröskeln, för om en kvinna som var oskuld gick över denna tröskel kissade hon på sig. Hartassar användes som tavlesudd och sälar ansågs vara faraos drunknade soldater. Ibland blir jag äcklad, ibland fascinerad och ibland förstår jag inget alls. Detta eftersom vissa stycken är obegripliga då de de proppats fulla med citat från gamla skrifter, utan översättning. Det här har exempelvis sagts om järven: ”Wedh honom lijknas alle fråtzare och suälghare”

Trots viss språkförbistring är jag glad över den inblick i tidigare generationers liv jag fått. Då naturen var det viktigaste av allt, för det var det enda som fanns.

Betyg: 3 av 5

Alla våra bokrecensioner.

Transparens: Vi fick boken av förlaget.