Behöver forskare bli bättre på att kommunicera om art- och klimatkrisen?

När det släpps en ny forskningsstudie publiceras den i någon vetenskaplig tidskrift, ofta med ett språk som framför allt är riktat till andra forskare inom samma fält. Även sammanfattningen kan vara svår att ta sig igenom för en intresserad allmänhet. Med lite tur har lärosätet även en kommunikationsavdelning som skickar ut ett pressmeddelande om forskningen där den kokas ihop på ett lite enklare sätt, ofta med några citat från forskare. Detta pressmeddelande skickas sedan ut till media och publiceras på lärosätets hemsida.

Ibland intresserar sig media för den nya studien och forskaren får möjlighet att uttala sig om sin forskning. Oftast är en studie aktuell för media under en ganska begränsad tid.

Är detta ett effektivt sätt att kommunicera kring klimat och natur? En ny studie från University of Exeter menar att det skulle kunna göras bättre.

Kommunicera i starka berättelser

Slutsatsen är att forskare bör ”experimentera med kreativa sätt att kommunicera sitt arbete för att inspirera till åtgärder för att skydda den naturliga världen” och översätta vetenskapen till ”starka, passionerade berättelser utan att kompromissa med objektiviteten”.

– Som miljöforskare känner vi frustration, en känsla av förlust, rädsla och ibland hjälplöshet över bristen på åtgärder för att skydda planeten. Men forskare förväntas vara rationella – inte känslomässiga – av rädsla för att uppfattas som mindre objektiva och trovärdiga. Detta hindrar forskarna från att använda sin kunskap, passion och kreativa förmåga för att kommunicera arbetet fullt ut, säger professor Karen Anderson, från Environment and Sustainability Institute på University of Exeter.

Borde intressera alla

Forskarna bakom studien tillägger att alla borde vara intresserade av klimatkrisen och den biologiska mångfalden eftersom ”det handlar om vårt hem, och det ämnet är för viktigt för att begränsas till akademiska tidskrifter”. Samtidigt verkar det inte riktigt så.

– Befintliga kommunikationsmetoder har inte fungerat: förstörelsen av vårt klimat och vår natur fortsätter. Vi måste prova något annorlunda. Människor inspireras av berättelser. Genom att berätta bättre historier kan forskare bidra till att inspirera till meningsfulla åtgärder för att skydda oss själva genom att skydda vår miljö och vår planet, säger Katherine Crichton, också hon inblandad i studien.

Svensk expert på området

En svensk forskare som har stor inblick i att kommunicera om forskning är Maria Wolrath Söderberg. Hon är docent i retorik vid Södertörns högskola och undervisar om hur människor resonerar när det gäller klimatomställning. Hon är också med i forskarnätverket Researchers desk, där hennes uppdrag särskilt varit att stödja de forskare som kommunicerar om klimatomställning eller hållbarhet.

Hon tar upp att många forskare är ovana vid att kommunicera med media och tycker att det är svårt att överbrygga glappet mellan vetenskapen och allmänheten.

– Det har också skett en ökad polarisering och fientlighet i förhållande till vetenskap och särskilt till klimatvetenskap. Det har gjort många forskare försiktiga och rädda. Det här är väldigt oroväckande. Om inte vi deltar med de rimliga perspektiven som vi kan något om i de här frågorna, då lämnar vi ju fritt spelrum för röster som inte är insatta att prata om det. Jag tycker att det är otroligt viktigt att folkbildningsansvaret tas på allvar – och också att det handlar om att demokratin måste vara informerad, säger Maria Wolrath Söderberg och fortsätter:

– Det är en svår balansgång, för det som gör vetenskapen pålitlig och därmed relevant är att vi försöker uttrycka oss precist och därför hela tiden reserverar oss. Att vi håller oss inom precis det fält som vi kan säga något säkert om. Att vi kämpar med värderingsfrihet, saklighet, objektivitet och distans. Det har gjort vetenskapen till det den är, och har gjort det möjligt för oss att utveckla en massa kunskap som det går att lita på.

Samtidigt som forskare vill vara försiktig och kunna stå bakom varje uttalande fullt ut krävs det ofta förenklingar och konkretiseringar för att höras i det offentliga samtalet.

– Det är inte en nödvändig motsättning, men vi har ofta tagit det säkra före det osäkra inom akademin. Vi har trott att saklighet också betyder att man inte kan konkretisera och gestalta, eller att det absolut inte får förekomma några känslor. Det går inte bara att säga ”tala som de gör i TV” eller ”bli en influencer”. Vi skulle förlora vårt existensberättigande om vi inte faktiskt fortsatte att värna de här kvaliteterna. Så det här är en svår utmaning – men långt ifrån omöjlig.

En annan utmaning är att forskare är så vana vid att fokusera på en liten strimma av verkligheten och ofta inte vill uttala sig om något utanför denna smala strimma. Trots att forskare kanske ofta hör till de mest kunniga även inom angränsande områden. Inom miljöfrågan är det så mycket som sitter ihop – klimat, matförsörjning, biologisk mångfald och ekonomi.

– Vi kanske rent av tillhör de mest kunniga i landet även i området runt omkring vårt specialfält – eftersom vi faktiskt är vana vid att alltid hålla koll på forskningslandskapet. Det ingår i vår forskning. Men sen när det ringer en journalist och vill att vi ska uttala oss om något som ligger inom fältet men inte i vårt specialområde – då kanske vi inte vågar säga någonting. Och det tycker jag är olyckligt.
Men det finns ett botemedlet mot det här, menar Maria och det är att samarbeta med andra forskare. Tillsammans kan man ta tag i frågor och berätta om större sammanhang.

Men det finns ett botemedlet mot det här, menar Maria och det är att samarbeta med andra forskare. Tillsammans kan man ta tag i frågor och berätta om större sammanhang.

Har forskare kommunicerat på fel sätt tidigare, som forskarna bakom studien påstår?
– Med tanke på hur dåligt det går med omställningen så har de ju rätt. Men sen kan man fundera på vad det är som är forskarnas fel i det här. Skulle det ens vara möjligt att vi hade hamnat någon annanstans? Hur som helst så måste vi ta nya friska tag och på något vis kommunicera på andra sätt.

Myter och felaktiga föreställningar om omställningen

I sin forskning har Maria Wolrath Söderberg och hennes kollega Nina Wormbs tittat på drivkrafter och hinder för omställning och då hittat flera exempel på myter och missförstånd som styrt hur klimatfrågor har kommunicerats.

En av dem är att man absolut inte får säga något som skrämmer upp folk. Att man istället måste framställa omställningen som lockande och frestande, eller att göra det lätt eller lönande att göra rätt. ”Nudging” brukar det kallas.

– Det verkar funka bra på vissa frågor, som att få folk att köpa en elbil istället för en bensinbil – att välja det klimatvänliga alternativet av två. Men det funkar urdåligt på att få människor att göra mindre, att avstå eller uppoffra sig. Nu befinner vi oss i ett tillstånd där vi måste göra det. För vi kan inte lösa hela klimatkrisen bara genom att välja smart teknik. Vi har så bråttom att vi också måste minska vår konsumtion, vårt resande, och så vidare. Att man kan ha en jättekul semester i Åmål är sällan ett giltigt argument för de som står inför valet att åka till Kanarieöarna med sin familj, men rädsla och moraliska argument kan få människor att omvärdera även omhuldade vanor.

Rädsla leder till agerande – inte passivitet

Det finns också en myt om att rädsla leder till passivitet – det vill säga att det skulle vara ineffektivt för omställningen om folk blir rädda, men det är inte vad forskningen visar.

– Det vi ser i vår studie är att människor som ställer om har blivit skiträdda. Inte av katastrofkampanjer eller katastroffilmer, utan för att de har tagit forskning på allvar och läst nyheter. Den rädslan har inte – så som myten säger – lett till passivitet. Det som kan skapa passivitet är vanmakt, att inte veta vad man ska göra åt saken, och att vara ensam med sin rädsla.

Det är inte heller givet att det är argument som är det viktigaste, berättar Maria:

– Berättelser är också viktiga. Vi har berättelser om oss själva och om världen. Och de berättelserna sätter ramarna för vad som är möjligt, för vad som är rimligt och för vilka beslut man fattar. Det är kanske det viktigaste skiftet jag ser nu, att vi måste fundera över vilka berättelser det är som omställningen är inbäddad i – och vilka andra berättelser det skulle kunna vara.

Fakta räcker inte – vi är inte alltid rationella

Många tänker att omställning innebär en försämring och det vill man inte vara med om. Man kanske redan tycker att livet är ansträngande och stressande. Men en annan berättelse skulle kunna vara ”Vad är det som är viktigt i mitt liv? Vad är det jag vill skydda? Vad är det jag värnar om? Vad är det jag är rädd om?”

– Då blir det plötsligt någonting annat i fokus, förklarar Maria. Så jag tror att det handlar väldigt mycket om att hjälpa människor att placera sig själva i de berättelserna. Det är också det som jag tänker att forskare kan bidra med – att vara en röst som påminner om vad som står på spel. Inte på ett alarmistiskt sätt, utan på ett vuxet sätt. Att säga: ”Det här är allvarligt. Det är på riktigt. Vi måste fatta svåra beslut, men vi kan göra det tillsammans.”

Forskningen har också visat att det inte alltid räcker med fakta. Vi är inte enbart rationella. Vi är också emotionella, sociala och kulturella varelser. Men det innebär inte att vi ska bortse från fakta.

– Fakta behöver bäddas in i en berättelse. Man måste kunna relatera till dem. Så, när det gäller forskarkommunikation så tror jag att det viktigaste är att vi inte bara överför fakta, utan att vi också funderar på vilket sammanhang de placeras i. Vilka känslor de väcker. Vilka berättelser de deltar i. Och där är det många forskare som tycker att det är lite läskigt. För det känns som att man förlorar kontrollen. Men vi måste ta hänsyn till hur människor fungerar om vi ska ha någon chans att nå dem.

Var ärliga med rädsla och frustration

Maria nämner en berättelse från forskaren Naomi Oreskes. På en konferens i geofysik presenterade den ena forskaren efter den andra studier som alla visade klimatkrisens allvar och akuthet. Under frågestunden reste sig en kvinna ur allmänheten och sade: ”Ni säger att vi har ett mycket allvarligt problem, men ni låter inte alls oroliga. Ni låter inte ens upprörda!”

– Hon hade rätt. Vi forskare kanske också måste berätta hur rädda vi är och hur frustrerade vi är. Även om det inte är det vi brukar göra. Jag tänker på det när jag träffar kollegor i Researchers desk eller i andra sammanhang; att många forskare är så förtvivlade att de kanske funderar på att sluta jobba med det här. Eller att de nästan tappar tron. Att de inte orkar jobba heltid. Eller att de gråter på nätterna. Att de faktiskt bryter ihop när de träffar andra som kämpar med samma saker. Det är på riktigt. Förtvivlan är så massiv. Men det visar vi knappast när vi kommunicerar med allmänheten. Men jag har märkt att när jag berättar det här för folk i allmänhet, då tar det tag i dem.

Vad tror du att det får för konsekvenser i samhället om forskare fortsätter att hålla sig till sin strimma och inte vågar kliva utanför sitt område och prata mer övergripande?
– Det som händer är att det blir andra krafter som definierar helheten. Varje forskare kan och måste inte prata om allt. Men jag tror att vi måste börja tänka i termer av lag. Att vi bygger lag där olika kompetenser får komma in, där vi kan ta ansvar tillsammans. För det är inte rimligt att en enskild forskare ska kunna hela klimatforskningen – det är omöjligt. Men man kanske kan säga: ”Jag är bra på det här, du är bra på det där – vi hjälps åt.”

Tror du att det är möjligt?
– Ja, jag tror att det är möjligt. Jag ser att det händer på vissa håll. Det finns en rörelse nu – det märks inte minst i klimatforskningen – där man börjar förstå att vi måste jobba annorlunda. Och jag tycker det är hoppfullt.

”Det är inte individ eller system – det är både och”

Maria och Nina har själva varit ute mycket och kommunicerat om sin forskning. De har arrangerat talkshows, skrivit böcker och Maria sommarpratade 2023. Hon har nästan uteslutande positiva upplevelser från att ta steget att synas och höras i media och offentligheten med sitt ämne. Visst är det några gubbar (”alltid gubbar”) som hör av sig med otrevliga mejl ibland och ibland svämmas kommentarsfält över av arga klimatforskningsförnekare, men då kan man be någon kollega eller vän att läsa dem och berätta om det är något som är värt att lyssna på.

Du har sagt att vi har fastnat i ett läge där vi vet vad vi borde göra – men vi gör det inte. Varför är det så svårt?
– Det är så många olika nivåer som behöver förändras samtidigt. Det räcker inte med att individen bestämmer sig för att leva annorlunda – för det finns strukturer runt omkring som hindrar det. Samtidigt så räcker det inte heller med politiska beslut, om inte människor är med på tåget. Och här tror jag att vi ofta underskattar hur mycket som faktiskt behöver förändras. Det handlar inte bara om att byta teknik – det handlar om att byta synsätt, värderingar, vanor, identiteter, hela vår bild av vad ett gott liv är. Det är jättestora saker. Och sådant förändras inte över en natt. Men det betyder inte att det är hopplöst – det betyder bara att vi behöver ha tålamod och uthållighet. Problemet är att det är så förbaskat bråttom. Och vi behöver jobba på många fronter samtidigt. Det är inte antingen struktur eller individ – det är både och. Och det är inte antingen fakta eller känsla – det är både och.

Så vad ger dig hopp i dagens läge?
– Det som ger mig hopp är att jag ser att väldigt många människor faktiskt vill något annat. De flesta vill göra rätt. Men de känner sig maktlösa, förvirrade, stressade. Och då stänger man av. Men om man istället får känna att man är en del av något, att man kan bidra, att det finns en riktning – då händer något. Då vaknar engagemanget. Då blir man inte bara rädd, vilket som sagt är en viktig känsla, utan också handlingskraftig. Jag tror att berättelserna spelar en stor roll där. Vi behöver nya berättelser om framtiden. Inte bara dystopier eller teknikdrömmar, utan berättelser om hur ett gott liv kan se ut i en hållbar värld. Vad vi kan vinna, inte bara vad vi förlorar. Och där har forskare en viktig roll. Inte att skriva romaner, men att bidra med kunskap, sammanhang och trovärdighet. Att visa att det här är möjligt. Det här är på riktigt. Det här är värt att kämpa för.

Skam och klimatkalkyler kan fungera

Maria tar också upp att det finns positiva exempel. Flygandet har minskat med över 20 procent sedan innan pandemin i Sverige. Och det är väldigt tydligt att det på något vis samspelar med debatten om flygskam. Det har även opinionsundersökningar visat. Fler svenskar skäms numera för att flyga och det grundar sig både i känslor och fakta.

– Många har beskrivit hur de har slutat flyga efter att de räknade ut utsläpp med en klimatkalkylator eller att de på något annat sätt fick syn på att det var så enorma utsläpp med att flyga. Att en enda flygresa äter upp stora delar av ens utsläppsbudget, om vi tänker att utsläppsutrymmet ska fördelas rättvist.

Nu när det blir allt vanligare att både politiker och andra makthavare ägnar sig åt klimatforskningsförnekelse eller att bara ignorerar forskningen – är det någonting som du tycker att man ska ta hänsyn till på något sätt, eller ska man bara köra på med de strategier du nämnt?
– Jag tänker på det som Timothy Snyder brukar påpeka – nämligen att vi får inte börja lyda i förväg. Det är det farligaste vi kan göra. Nu ser vi att rädsla breder ut sig, börjar vi då lyda i förväg så minskar vi utrymmet. Det vi behöver göra nu är att arbeta med att vidga utrymmet – och hålla det öppet. Det gör vi genom att ljudligt protestera mot minsta lilla försök till inskränkning av den akademiska friheten. Det här tror jag är en otroligt viktig fråga.

Ignorera klimatforskningsförnekare

Men att kommunicera med människor som förnekar klimatforskning ger inte Maria mycket för. De flesta studier har kommit fram till att det troligen inte är värt arbetet och energin det kräver. De kan till och med bli ännu mer motsträviga. Det som däremot kan omvända dem är när de inser vilka konsekvenser och faror som följer i klimatkrisens spår.

– Nina och jag har i alla fall valt att fullständigt strunta i den gruppen. Vi är istället intresserade av den enorma majoritet som vill leva ett hållbart liv, som bryr sig om framtiden och som faktiskt accepterar klimatvetenskapen. Det är någonstans mellan 70 och 85 procent av befolkningen som det gäller. Och de är förstås mycket närmare att gå till handling än förnekarna, säger Maria Wolrath Söderberg och avslutar:

– Det allra viktigaste är kanske inte att man äter mindre kött eller slutar flyga. Utan det viktigaste är att man gör det – och skryter om det. Eller i alla fall pratar med varandra om det.

På så sätt kan vi påverka andra och blir en del av berättelsen om en möjlig omställning.

Källor: People and Nature och University of Exeter