Det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv har beräknat hur stor andel av älgbestånden i vargrevir som dör på grund av rovdjur och jakt. Enbart i ett av 20 undersökta revir var vargarna huvudsaklig dödsorsak för älgarna. I de flesta revir sköts dubbelt så många älgar som vargarna tog.
I undersökningen har forskarna tittat på 20 vargreviren i Sverige och Norge. I snitt var vargreviren ungefär 1 000 kvadratkilometer stora och hade en älgtäthet på 1,7 älgar per kvadratkilometer.
Forskarna tittade på älgbestånden efter kalvning i vargreviren och vad älgarna dog av. De kom fram till att under ett år dog i snitt 28 procent av sommarbeståndet av älgar. Predation av rovdjur stod för ungefär 8 procent, jakt för 15 procent och andra orsaker för resterande 5 procent. Risken för att en älg blev skjuten var 2,2 gånger så stor som att den skulle bli tagen av en varg. Endast i ett av 20 vargrevir var det en något större risk för en älg att bli vargföda än att skjutas i jakt.
– Flera studier har visat att jakt är den viktigaste faktorn som påverkar beståndsutvecklingen av älg i områden med varg i Skandinavien, skriver forskaren Barbara Zimmermann vid Høgskolen i Innlandet.
Källa: Hjorteviltet och Høgskolen i Innlandet
Chefredaktör och grundare. Stötta Natursidan – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!
Våra vänner djuren och hur vi hanterar dem.
Den 5 april kom gransångaren, och en sol-kylig dag senare anlände Tornfalken. Den for upp
ur slyn vid vägkanten och intog förvånansvärt makligt sin favoritposition ryttlande på 10
meters höjd över åkern. Förmodligen kände den igen mig efter alla möten vi haft förra
sommaren. Dessutom kan mina täta falk-studier ha dämpat skyggheten hos just den individen,
nu med fler möjligheter till fina fotografier än förra säsongen.
Apropå närkontakt med djuren så visades nyligen en film på Svt hur tålamod och intresse ger
lön för mödan i närkontakt med det vilda. En man i Wisconsin hade gett sig tusan på att bli
vän med en flock dovhjortar. Varje dag följde han försiktigt den lilla hjorden och efter mycket
tålamod och lång väntan på passande avstånd, lyckades han till slut. När dagen var inne
närmade sig ledarhonan försiktigt och undersökte honom med mulen. Så signalerade hon att
flocken fått en vän och lät sig klappas. Efterhand kom alla de andra hjortarna. Känslan av att
på detta sätt ha bli accepterad av en flock vilda skygga djur går nog inte att beskriva om man
inte varit med om det själv.
Denne mans hängivna respekt för djuren gav utdelning och hans hängivenhet och respekt för
djur, bör jämföras hur vår natur hanteras av dem som har ansvaret. Tex de som läser ”Svensk
Jakt” och ”Lantbruksnytt” som nattlektyr och bedyrar att de ”älskar djuren och naturen mer än
något annat”, men som darrande av upphetsning istället för kärlek sänder en kula i skrovet på
klövviltet så fort de är inom skotthåll. Synen på de vilda djuren som vandrande
köttleverantörer borde höra historien till och är inte hållbar. Resultaten av markägarnas
ökande intresse för skogen som inkomstkälla visar sig nu i all sin bedrövelse genom
tilltagande utbredda kalhyggen. T.o.m. ” gammelskogen” offras nu på den gränslösa profitens
altare. Markägare tror att de äger sin mark. Fel, De lånar jorden, skogen och vattnen och har
som samhällsuppgift att förvalta den. Det som saknas i vårt land är etik och respekt för
naturens egenvärde dess lagar och sätt att fortleva. Nu hotas artrikedomen och naturens
mångfald. Den viktigaste orsaken till eländet är girighet och kortsiktig profit. Detta sker till
priset av djurens, insekternas och vår egen osäkra framtid. Pontus Berglund