Attenboroughs nya film är en väl­behövlig örfil till mänskligheten

Ocean börjar trevande. Inledningen känns lång och utdragen och det är svårt att veta var den ska ta vägen. Som vanligt i David Attenboroughs filmer är det ett dramatiskt manus. Det talas om ”mysterium”, ”hemligheter”, hur något ”förändrar allt”, hur haven är ”den viktigaste platsen för världen” och ”när du verkligen sett havet ser man inte på jorden samma sätt igen”. Det är lätt att hålla med om de stora orden när man börjat komma in i filmen och fått se de fascinerande sekvenserna som visas, men vi slipper överösas med korta klipp utan större sammanhang som annars är så vanligt i naturfilmer de senaste årtiondena.

Strax ska det visa sig att Ocean försöker ta ett helhetsgrepp om haven och hur de mår. Vi får följa med till de livfulla korallreven, sjögräsängarna och algskogarna, de enorma fiskstimmen som lockar till sig mängder av rovdjur och vi får möta många av de förunderliga djur som lever här. Med hjälp av smarta kartor som visar djupen och bergen under ytan får vi en helt ny bild av vår planet. Vid den här tidpunkten i filmen har filmskaparna (Toby Nowlan, Keith Scholey och Colin Butfield) min uppmärksamhet genom att skildra allt det förunderliga som finns under ytan.

Scener från fisket känns som ett slag i magen

Sedan blir det åka av. Plötsligt skildrar Ocean något som jag aldrig sett tidigare. Den totala förstörelsen som trålfartygen lämnar efter sig. Med kameror fästa på trålen får vi följa med och se vad som händer när bottentrålningen skrapar och förstör havsbotten och fångar allt i sin väg. Vi får se hur fiskarna flyr i panik från den enorma nätkassen och hur ton efter ton av dessa kännande varor dumpas i stora bassänger på de flytande fiskefabrikerna. Det är fruktansvärda scener. Det är människans rovdrift på naturen i sitt esse och jag vill aldrig mer äta fisk. Men så här vill världens ledare ha det. 20 miljarder dollar ges årligen som bidrag till detta ohållbara, industriella fiske. 

Upp till tre fjärdedelar av det som fiskas upp kastas, berättar Attenborough och fortsätter:
– Det är svårt att tänka sig ett mer slösaktigt sätt att fiska. 

En yta stor som hela Amazonas trålas varje år och det orsakar enorma utsläpp, lidande och förstörelse. Ekosystem som tagit århundraden att bygga upp krossas på minuter. Som att köra en enorm bulldozer genom en regnskog. Eller plocka äpplen genom att riva upp äppelträd med rötterna. 

Hotet bakom isberget

När jag är skakad av bottentrålningen kommer nästa örfil. Vi får se ett stort isberg med pingviner. En snygg sekvens med de svarta fåglarna mot den vita isen och de blåa haven i bakgrunden. Men så plötsligt dyker det upp ett fartyg bakom isberget och vi får höra om det storskaliga krillfisket som tömmer haven på djuren som är en grundstomme för hela ekosystem. Allt för att göra djurfoder åt våra husdjur, boskap eller laxfabriker.

Fartyget är stort som ett kryssningsfartyg, men istället för att transportera runt rika turister och orsaka enorma utsläpp är det flytande industrier som enbart fiskar gigantiska mängder krill. Alla som påstår sig vara djurvänner måste försöka bojkotta detta.

Om du ska fortsätta äta fisk regelbundet eller köpa annan mat som är uppfödd på fiskprodukter – se den här filmen först.

Visar även på hopp – om vi kan hålla oss borta

Någonstans här, när jag känner mig helt nedslagen, svänger filmen. Ungefär halva Ocean handlar trots allt om positiva budskap – om hur snabbt haven kan återhämta sig om vi ger dem chansen och hur ny kunskap gör det lättare att förbättra naturvårdsinsatser. De positiva exemplen som trots allt finns, de förunderliga arter som finns kvar och eldsjälarna som kämpar för våra hav.

Vi vet hur vi ska hjälpa haven och få dem att hjälpa resten av livet på jorden. Vi måste bara sluta lyssna så mycket på affärsmän och deras lobbyister och börja lyssna mer på forskare. Eller på 99-åriga naturikoner.

• ”Ocean” har biopremiär den 8 maj 2025.