Analys av fågelskådare inte något för den lättkränkta

Jag gillar att läsa kritiska granskningar av saker jag uppskattar. Det ger ofta nya perspektiv även om jag inte alltid håller med om allt jag läser. Precis så är fallet med Susanne Nylund Skog bok ”Samlare, jägare och andra fågelskådare”. Hon försöker sig på en analys av fågelskådningen och dess utövare och resultatet varierar mellan rena missar till rejält träffande.

Omslaget till ”Samlare, jägare och andra fågelskådare” av Susanne Nylund Skog

Personligen tycker jag det finns ett visst problem redan i upplägget. Susanne Nylund Skog skriver själv att hon valt att inte ägna sig åt fågelskådning inför skrivandet. Distansen det skapar när en ”ickeskådare” ska analysera fågelskådningen kan kanske vara bra för forskningen, men i texten skapar det snarare en märklig kulturkrock och gör texterna omständliga.

LÄS ÄVEN: • Natursidans guide till fågelskådning

”Samlare, jägare och andra fågelskådare” är baserad på Susanne Nylund Skogs analyser av en webbundersökning med drygt 100 svar, samt erfarenhetsberättelser, reseskildringar, fågelrapporter, handböcker, skönlitterära skildringar och bloggar. Den har skapat en del uppmärksamhet i media. Kanske framför allt eftersom det varit tacksamt att skriva artiklar om fågelskådare som kufar som ägnar sig åt ”nakenskådning” eller ”soptippsskådning”. Lite som att beskriva fotbollsintresserade genom att berätta om streaking. En del av termerna i boken, så som ordet ”bongare”, framstår också som allmänt språk bland fågelskådare, men är inget jag hört användas. Jag har heller aldrig uppfattat att det skulle vara en skillnad på termerna ”skådare” och ”fågelskådare”.

”Samlare, jägare och andra fågelskådare” är inte en bok för den lättkränkta. Jag kan se framför mig hur många fågelskådare snabbt avfärdar boken med orden ”inte alla fågelskådare!”. En del kommer nog till exempel ha svårt att ta till sig att det används ett ”sexualiserat språk i berättelser om fågelskådning” eller att den typiska fågelskådaren ”ger uttryck för en homosocial tävlingsinriktad form av maskulinitet”.

Boken har en generaliserande ton och ibland ett märkligt överfokus på smala nischer av fågelskådningen. Det kanske är naturligt. Det är mer spännande att skriva om exempelvis fågelskådare som reser land och rike runt för att få ett kryss än att fokusera på den stora majoriteten som snarare ser fågelskådningen som ett mysigt sätt att komma ut i naturen. Fokuset blir kanske sådant om man bara läser rapporter om hur fågelskådare är? Det finns inte speciellt mycket nedskrivet om de som gillar att mata fåglar i sin villaträdgård, de som föredrar att gå sin vanliga runda i det lokala skogsområdet eller de som bara ser fågelskådningen som ett sätt att komma ut i naturen.

LÄS ÄVEN: • Så blir barn intresserade av fågelskådning

Men jag gillar som sagt granskningen av mitt intresse. Det händer ofta under genomläsningen att jag stannar upp och tvingas reflektera över fågelskådning som intresse. Om hur det finns en kolonialistisk ton i en del reseberättelser, att samlandet är en förlängning av jaget, hur fågelskådare erhåller status, hur obegriplig ”Fågelguiden” är för en nybörjare eller om likheter mellan fågelskådare och hur norrländska skogshuggare skildras i en studie från 90-talet. Även om jag har mina invändningar mot boken så är jag väldigt glad att jag läst igenom den. Det är givande läsning, som jag tänkt en hel del på i efterhand. Analyserna är egentligen inte heller begränsade till fågelskådare. Här finns mycket som även stämmer överens med naturfotografer, entomologer, botaniker eller miljörörelsen i stort.

Boken avslutas med kapitlet ”Naturnjutare”. Ett talande slutbudskap. Är det något jag upplever som gemensamt hos alla fågelskådare så är det att de njuter av att vara i naturen.

Betyg: 3 av 5

Transparens: Vi fick ett recensionsexemplar av boken av förlaget.

Erik (4921 Posts)

Chefredaktör och grundare av Natursidan.se. Stötta vårt arbete – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!