Ny förening vill skapa acceptans för samexistens

De senaste åren har det startats flera nya naturorganisationer av erfarna personer. I en artikelserie här på Natursidan möter vi flera av dem.

Magnus Orrebrant har länge jobbat med att försöka öka förståelsen för vilda djur. I flera år som ordförande för Svenska rovdjursföreningen, men sedan december 2025 med den nystartade föreningen Vilda djurens skydd. Där jobbar han med inget mindre än att försöka förändra sättet vi ser på alla vilda djur.

– Om vi ska lyckas med att få människor att acceptera rovdjuren, så är jag övertygad om att vi också måste förändra hur vi ser på vilda djur överhuvudtaget. I Sverige råder det en sorts nolltolerans mot djur som ställer till det för oss. Ett rådjur som äter en tulpan ska dödas. En grävling som gräver under huset ska avlivas. Nu senast är det ladusvalor som skräpar ner på ladugårdsväggen – då ska man göra sig av med dem. Med den synen är det självklart att man inte heller accepterar vargar som äter får. Vi människor måste bli mycket bättre på samexistens med de vilda djuren. Det är grunden till föreningen.

Som Djurens rätt, men för vilda djur

Magnus tyckte också att detta tänk saknades i befintliga föreningar. De är mer inriktade på artbevarande och ofta med fokus på de mest hotade arterna, menar han.

– När en art krisar – fjällräven, vitryggig hackspett eller igelkotten – rycker de ut. Men de jobbar inte generellt med alla vilda djur och hur vi ser på dem som sådana. Vår tanke är att arbeta brett med alla arter – ungefär som Djurens rätt, fast för de vilda djuren. Djurrättsorganisationerna jobbar mest med hundar, katter och grisar. Få tar sig an de vilda djuren.

”Jakten ska vara etisk”

Grundtanken är att vi ska börja tänka på ett nytt sätt kring vilda djur och hur vi behandlar dem, men också att vi måste börja ifrågasätta sådant vi kanske inte reagerar på längre eftersom vi vant oss. Till exempel att det är tillåtet med jakt när de har ungar eller under den känsliga perioden när djuren fortplantar sig.

– Vi är inte mot jakt som föreningen Jaktkritikerna* är, men vi tycker att jakten ska vara etisk, och många arter behöver man inte jaga överhuvudtaget.

Hur finansieras Vilda djurens skydd idag?
– Initialt är det jag och min sambo som finansierar uppstarten. Vi jobbar helt utan ersättning och har lånat ut pengar till föreningen för att komma igång. I takt med att vi får fler medlemmar bygger vi upp en finansiell grund. Nu är vi tillräckligt många medlemmar för att täcka de fasta kostnaderna men det är många andra kostnader som resor, marknadsföring och på sikt skulle vi vilja kunna finansiera forskningsprojekt för naturens och de vilda djurens skull. Men det tar tid att bygga en organisation – man måste nog bevisa sig lite först.

Är det här ett heltidsprojekt för er?
– Ja. Jag slutade jobba i näringslivet för sex år sedan och har jobbat dygnet runt med Rovdjursföreningen i fyra, fem år. Min sambo slutade jobba för tre år sedan och jobbade med digital media på Rovdjursföreningen i två år. Nu har vi det här som ett heltidsjobb, båda två. Målsättningen är att föreningen ska kunna leva vidare även den dag vi inte är aktiva – att man ska ha råd att anställa någon som arbetar vidare.

Jobbar med lodjur, rådjurskid och jakttider

Vilda djurens skydd jobbar idag mycket mot EU. Tidigare framför allt kring vargar och det referensvärdet på 170 individer som regeringen satt utan vetenskapligt stöd. Just nu blir det mycket om lodjur där vi precis har lämnat in en anmälan gällande licensjakten

– Vi driver också olika projekt. Till exempel mot de jakttävlingar där man tävlar i att driva hare och räv. För att få maxpoäng ska du driva en hare i två timmar och en räv i en och en halv timme. Det går under radarn, men det är något vi vill lyfta. Vi tittar också på frågan om rådjurkid som dör i slåttermaskiner på våren. Utomlands används till exempel drönare med värmekameror för att hitta djuren innan maskinen kör över dem. I Sverige görs nästan ingenting av det slaget. Vi har dialog med en tysk organisation om det projektet.

Även jakttiderna är en fråga som de jobbar med. De mest problematiska fallen vill de dra till EU-kommissionen när förslaget väl är fastställt.

– Vi jobbar till exempel med att lyfta lodjurets referensvärde på 870 individer, vilket är alldeles för lågt. Sverige har fuskat med rapporteringen av järv, lodjur, björn och varg, och redovisat kortsiktig överlevnad i stället för långsiktig, som är kravet från EU. Vi förser EU-kommissionen med material om det.

Det låter som att ni jobbar brett, men med tyngdpunkt mot EU?
– Mot EU, och med djuretiska frågor generellt. Grävlingen är ett bra exempel. Forskare har påpekat att grävlingsstammen minskar och pekar på trafikolyckor som ett problem – men ingen nämner att vi skjuter 30 000 grävlingar om året. I många europeiska länder är grävlingen helt fredad. I England pågår en livlig debatt om att stoppa grävlingsjakten helt. I Sverige är det tyst. Jägarna jagar grävling för att det är kul och för att träna sina hundar. Vi vill inte bli Jaktkritikerna*, men det är en balansgång och det är många frågor som måste lyftas.

Hur ser du på er situation om fem till tio år?
– De frågor vi driver förändras inte på ett halvår. Det handlar om att påverka allmänhetens attityd, politiker, förordningar och kanske lagar. Det är ett långsiktigt arbete. Vår utmaning blir att välja rätt frågor att driva, så att vi inte sprider ut oss för mycket. Det finns mycket att ge sig på som ingen annan gör – det är vår fördel, men också vår utmaning.

Läs mer om Vilda djurens skydd på deras hemsida, Instagram och Facebook.

*Mervi Helles, styrelseledamot i Jaktkritikerna, har replikerat på Magnus Orrebrants uttalande i kommentarsfältet här nedan.