Sorkvirus vanligare i områden med låg biologisk mångfald

Pärluggla med nyfångad sork. Foto: Patrik Olofsson

En ny studie pekar på att sjukdomen sorkfeber är mer frekvent i områden med låga naturvärden. Vi har pratat med Hussein Khalil vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå om hur biologisk mångfald kan vara en nyckel till att hålla nere risken för smittor som bärs av djur.

Sorkfeber är en sjukdom som orsakas av Puumalaviruset, ett virus som finns hos skogssork i norra delen av Sverige. Vid infektion får de flesta människor influensaliknande men övergående symtom, men för personer med sämre immunförsvar kan det vara farligt och resultera i bestående njurskador. Smittan förs över till människor vid kontakt med viruset i skogssorkens livsmiljöer i exempelvis vedbodar eller andra uthus. Viruset kan dock inte avsluta sin livscykel hos människor och smittan kan därför inte överföras från en person till en annan.

Vintern 2006-2007 var onormal i Norrland med 4,5-9,5 grader varmare klimat under december månad. Bristen på snötäcke tros ha gjort att mycket sork sökte sig till bebyggelse för att söka föda och skydd från kyla och från eventuella predatorer. Under det kommande året exploderade sorkpopulationen och uppnådde siffror som inte varit så höga sedan 1989. Därmed ökade också antalet fall av sorkfeber och på en månad registrerades nästan 1400 fall av insjuknade personer jämfört med ett par hundra under en vanlig säsong. Utbrottet gjorde att forskare intresserade sig för att undersöka viruset närmare.  

Det hade tidigare gjorts studier kring Puumalaviruset, men nu ville vi inte bara analysera vad som redan hänt utan även försöka förstå vad som påverkar virusets dynamik så att vi kan förutse när det inträffar igen. Målet med projektet var att få tillräckligt med kunskap för att kunna bedöma de mänskliga riskerna, berättar Hussein Khalil.

Pärlugglan har sork på menyn

Små däggdjur och deras populationscykler har studerats kontinuerligt i Sverige sedan 1971, vilket har varit en stor fördel för studien. Sedan 1980-talet har man dessutom samlat in och sparat provexemplar av sorkar i en miljöprovbank. Parallellt började man också samla in data om pärlugglor i samma områden och inventera deras holkar. Eftersom pärlugglornas häckning beror på sorktillgången, kunde forskarna studera hur sorkpopulationen påverkade pärlugglornas häckningar.

I denna avhandling analyserades gamla prover från tidigt 80-tal tillsammans med nya prover som togs mellan 2003-2013. Hussein Khalil och hans forskarkollegor Frauke Ecke, Birger Hörnfeldt, Gert Olsson, och Magnus Evander jämförde data från de två perioderna för att se vad som ändrats i populationerna hos skogssork och hur stor infektionsförekomsten var bland sorkarna. Även pärlugglornas populationsförändringar undersöktes.

Vi valde pärluggla för att vi redan hade bra bakgrundsdatatack vare uppsatta holkar, men framförallt för att den är en sorkspecialist. Pärlugglan är beroende av sork året runt till skillnad från till exempel räven som har en stor variation på sin föda. Dessa faktorer gör pärlugglan till en lämplig art för studien, berättar Hussein Khalil.

Pärlugglor bygger gärna upp förråd av de byten de fångat, och därför undersöktes också ugglornas holkar. De sorkar som samlats ihop av ugglorna ersattes med annan mat och togs hem till labbet. Samtidigt sattes sorkfällor upp runt området där holkarna var uppsatta, för att jämföra hur stor infektionsförekomsten var hos sorkarna nära ugglornas bon gentemot den övriga sorkpopulationen.

På det sättet hoppades vi ta reda på om ugglorna lokalt hjälper till att plocka ut individer drabbade av viruset. Enligt studien verkade det vara så, men för att bekräfta detta måste vi veta exakt var de jagar. I och med att ugglor kan flyga långt för att födosöka så kan vi tyvärr inte veta säkert var de fångat sorkarna och vi vill inte göra antaganden var de jagar, förklarar Hussein Khalil.

Att pärlugglorna tar infekterade sorkar visar dock studien tydligt, då andelen smittade sorkar i vissa miljöer var större i holkarna än i den övriga populationen. Detta kan bero på att sorkar som bär på viruset utgör lättare byten. Skogssorkar är dock bara bärare av viruset och insjuknar inte själva, men immunförsvaret hos smittade individer reagerar vilket kanske gör att de måste spendera mer tid till att hitta mat. De löper då större risk att bli fångade av en uggla.

Framförallt unga skogssorkar har en benägenhet att röra sig över relativt stora områden vilket ökar sannolikheten att de träffar på en annan sork och kommer i kontakt med en smittomiljö. Sådana sorkar kan alltså löpa stor risk för att få viruset, och dess rörlighet gör den lätt för predatorer att upptäcka.

17 år av infektonsdata och ungefär 40 år av skogssorkdata gav ett bra statistiskt underlag. Foto: Marie Mattsson

Specialister och generalister

Generalister såsom skogssork och räv tolererar mänsklig aktivitet och har lätt att anpassa sig till nya miljöer och förutsättningar. Andra mer specialiserade djur som exempelvis sorken gråsiding är mer känsliga och har minskat kraftigt i projektets studieområden i norra Sverige nära Umeå på grund av det intensiva skogsbruket.

De områden som studerades bestod av både industriskog och skogar som stått orörda i minst hundra år. I projektet kunde man se tydliga skillnader på artfördelningen i kalhyggesområden jämfört med de gamla skogarna. I de yngre skogarna hittades nästan uteslutande skogssork, medan de äldre innehöll flera andra arter utöver skogssork, i synnerhet vanlig näbbmus. Infektionsfrekvensen var mycket lägre i de gamla skogarna till skillnad från de miljöer där skogssorken var dominant.

Vår hypotes är att i områden där både näbbmus och skogssork finns, påverkas skogssorkens utbredning eftersom de är rivaliserande arter. Näbbmusen plundrar ibland  skogssorkens bon och en skogssork i ett näbbmusrevir är därför antagligen mer vaksam och inte lika obehindrad att röra sig fritt, vilket innebär att risken att stöta på en annan skogssork för att sprida eventuell smitta vidare blir mycket mindre. Mångfalden håller på så sätt viruset i schack, både vad gäller population och beteende. Ett annat sådant exempel är på kalhyggen och i öppna marker där en annan sorkart, åkersorken, trivs. Skogssorkens rörlighet begränsas där eftersom de konkurrerar om utrymmet och åkersorken är lite kaxigare än skogssorken, förklarar Hussein Khalil.

Pärlugglan är inte bara beroende av sork för att överleva, den behöver också håligheter i träd, gamla spillkråkebon eller holkar för att kunna häcka.  Foto: Marie Mattsson

Känsliga arter minskar

 De senaste 20 åren har vi sett en tydlig trend i uggleholkarna, där allt färre ugglor häckar varje år. Detta sammanfaller med den kraftiga populationsminskningen av åkersork och allt fler Puumalainfekterade sorkindivider, särskilt efter det senaste utbrottet 2007. Vi förlorar allt fler av de specialiserade arterna på grund av mänsklig aktivitet och störningar. Detta gynnar generalister som skogssorken, och sådana arter tenderar att vara värddjur för olika virus och patogener. När vi sätter samman hela bilden ser vi att vi blir mer utsatta allteftersom mångfalden utarmas.

Två av de största problemen som världen står inför är biotopförstörelse och klimatförändringar och båda dessa är framträdande i norra Sverige. Så det är en unik utgångspunkt för den här sortens forskning och sammanställningen av alla data utgör ett gediget underlag. Det finns inte bara data över sorkar och ugglor utan även över hur miljön har sett ut ända ner på en detaljerad lokal nivå; från avverkade områden till enstaka träd, blåbärsris och annan vegetation.

Om man bara studerar ett enskilt djur, gör man antaganden om de arter som hänger ihop med det djuret som kanske inte stämmer. På grund av att studieområdet är så stort och studien är så långsiktig kan man få en tydlig bild av hur de olika faktorerna hänger ihop, säger Hussein Khalil.

I projektet har forskarteamet tittat på vilka biotoper som är riskmiljöer för sorkfeber baserat på var skogssork trivs. Nu kan man förutsäga nästan 18 månader i förväg om ett populationsutbrott kommer att ske.

Det handlar om att se helheten

Nästa steg är att studera den direkta länken där viruset möter oss människor och titta på det ur ett folkhälsoperspektiv.

Vi behöver undersöka under vilka omständigheter sorkarna beger sig till stugor och vedbodar, och vad det är för omgivande miljö som gör att byggnaderna löper stor risk att bli infekterade. Ett boende nära en gammal skog med mer biologisk mångfald kan kanske motverka att sorkarna beger sig till bebyggelse. Målet är att kunna ge riktlinjer som berättar vilken sorts miljö man bör bygga kring eller bevara för att minimera riskerna.

Hussein Khalil är intresserad av att i framtiden studera borrelia. Det är en vektorburen sjukdom vilket innebär att den, utöver sitt värddjur, använder sig av exempelvis myggor eller fästingar för att kunna utvecklas och fullfölja sin livscykel. Det finns ett publikt intresse för sjukdomen och det är också intressant med tanke på klimatförändringarna.

Jag vill ta det jag lärt mig i detta doktorandprojekt och använda det på ett annat patogensystem. Det finns en brist på studier av borrelia ur ekologisk synvinkel och det vore intressant att undersöka det ur ett helhetsperspektiv så som vi gjort med Puumalaviruset. De senaste 20 åren har det varit många utbrott av olika zoonotiska smittor; från fågelinfluensan till ebola, och jag tror att detta huvudsakligen har att göra med oss människor och hur vi förändrar planeten. Det gäller att länka samman alla komponenter för att kunna veta vad det verkligen handlar om, säger Hussein Khalil.


Natursidan.se har beviljats stöd av Forskningsrådet Formas genom Erik Hanssons, Johan Linds och Marie Mattssons projekt ”Forskning om natur för alla”. Det här är en artikel inom detta projekt. Läs alla våra artiklar i serien via den här länken.