Naturpodden: Kan naturturism hjälpa till att bevara gamla ängs- och hagmarker?

Hur ska vi bevara de gamla ängs- och hagmarkerna? Kanske kan turismen bidra till det. Så är det i alla fall för Kerstin Söderberg som driver Rävstens stugby i norra Roslagen tillsammans med sin man Thomas Rosen. Emil V. Nilsson från Naturpodden paddlade ut till Rävsten en dag i slutet av september i år för att promenera runt ön tillsammans med Kerstin och titta på hennes naturvårdsprojekt.

LÄS ÄVEN: • Vår avdelning om naturturism från hela Sverige.

Jag möter upp Kerstin vid Rävstens hamn. Den ligger inne i en mycket välskyddad liten vik, Sjöbodfjärden, med pitoreska båthus, omgivet av ett levande kulturlandskap med hamlade askar, stengärdesgårdar och ängar.

– Halva Rävsten ägs av Upplandsstiftelsen, berättar Kerstin, och andra halvan är privatägd. Och det är på Upplandsstiftelsens mark som vi jobbar. Många av våra gäster rör sig inte så mycket över ön och känner inte till de stigar som jag tänkte visa dig. Det finns gäster som varit här i 20 år och inte varit på andra sidan ön, andra som plockar svamp och blåbär har varit nästan överallt.

Så vad tror du om att jag tar med lite kaffe och fika så tar vi en promenad över ön?
– Du det låter som en riktigt bra idé. Och sedan får vi inte glömma att räkna korna och fåren också.

Bland tullade askar och slagen mark
– Vi knallar här bortåt. Det är mycket askar här runt de gamla boningshusen. De sista som bodde här hette Kalle och Klara, precis som huset heter idag. Ett klassiskt gammalt skärgårdshemman, falurött med vita knutar och grön dörr.

Vi promenerar över gårdstunet bort mot slåtterängen. En stengärdesgård går tvärs över marken och det står många hamlade askar, en fem-sex meter höga träd med kraftig stam som har blivit kapade på sina grenar närmare stammen.
– Det var några år sedan de här askarna hamlades, de brukar hamlas av Upplandsstiftelsen var femte, sjätte år så där. Det här är en del av de viktigaste landskapselementen här tycker jag, säger Kerstin, och här på Gräsön så säger man tulla. Längre tillbaka i tiden så sågade man av grenar av bland annat ask för att dryga ut fodret. Och sågar man av en gren ask och lägger i fårhagen så blir fåren otroligt glada. Det gör att träden blir lite bollformade, korta och kompakta som kan leva riktigt länge, bara inte askskottsjukan tar dom, men den drabbar ohamlade träd också.

– Här borta brukar jag slå med slåtterbalk, och det kan vara riktigt utmanande. Det är en kraftig maskin som är som en slåtterkniv, det heter att den är motormanuel – man går runt och håller liksom i ett motorcykelstyre och så är knivarna där nere vid marken och slår av växtligheten. Den är ganska bänglig faktiskt och det är väldigt stenigt här, så det är en riktig utmaning.

– Jag är ju ganska van vid den här typen av arbete, fortsätter Kerstin. Jag är uppväxt på Gräsö och mina föräldrar hade ett lantbruk där. Jag fick lära mig slå med lie tidigt. Och min mamma hjälper ibland till med att räfsa hö, hon är en jävel på att räfsa.

– Här ser jag blodnäva, rödklint och bockrot, säger Emil. Blodnävans blad har blivit vackert röda och ramas in av gulnande getrams och grönt gräs i ängen.

– Det här är en fantastisk plats på försommaren, säger Kerstin. Artrikedomen är slående.

Att räkna in kor och får
Vi promenerar förbi stugbyn in i skogen. På marken ser vi orange taggsvamp och en korallfingersvamp som tyder på att vi är i en kalkbarrskog. Kerstin leder in mig på en stig som svänger av en bit norröver på ön och där öppnar sig några åkerlyckor i skogen som idag hålls öppna av betande kor. Åkrarna var i bruk långt in på 1960-talet fram tills dess att Kalle och Klara la ner lantbruket.
– Bara en sådan grej att ta med sig motorsågen och såga undan en del träd här i beteshagen gör så mycket när det går betande djur och håller undan, säger Kerstin. Rätt var det är blir det en jättefin stig.

– Här ligger dom! Kerstin pekar på fyra djur som ligger och idisslar i skogsbrynet. De ser lugna och avslappande ut där de ligger och idisslar, bruna djur med vita ansikten, en herefordkorsning, köttdjur från Gräsö.

Vi promenerar vidare. På den östra delen av ön klättrar vi upp på några fina, släta, högre hällar där vi har utsikt långt ut över Ålands hav. Där tar Kerstin fram kaffe och bjuder på speciella Rävstenskakor (men hon ber mig att inte googla receptet). Sedan går vi vidare och kommer in i ett riktigt kortbetat parti med mycket lövträd.

– Mmm, det här är en av mina favoritplatser på ön. Jag tycker om det här väldigt välbetade, lättgångna landskapet, man ser vad som finns och det är öppet, mycket askar och enbuskar och… här har vi fåren! En, två, tre fyr…
Kerstin räknar in fåren och ser så att alla är vid gott hull.

Det är en speciell ras med rejäl päls och långa svansar vilket ger dem ett näpet utseende. Nu har vi varit ute och promenerat i flera timmar. Kerstin måste ge sig av ner mot hamnen för att ta båten över till Äspskäret och hämta folk. De tar emot gäster året runt, så länge de kan ta båten. Blir det mer än tio centimeter så klarar inte båten av att bryta isen. Själv så stannar jag kvar vid en strand. Jag lutar mig mot en sten och blickar ut över havet. Några korsnäbbar flyger förbi och fårens bräkande ackompanjerar vågornas kluckande mot stranden. Det är något speciellt med skärgården.

Lyssna på hela avsnittet:

• Avsnittet på Biotopias hemsida.

LÄS ÄVEN: • Tidigare avsnitt i Naturpodden.