Gå till innehållet

Även gnagare ägnar sig åt “jordbruk”

Hål till underjordisk gång, grävd av kindpåsråtta. Foto: Sam Kieschnick, some rights reserved, CC BY 4.0

Det är känt sedan länge att många andra djur ägnat sig åt boskapsskötsel och jordbruk långt innan mänskligheten kom på idén. Nu har forskare upptäckt att även gnagare hör till djurvärldens jordbrukare.

Vissa bladskärarmyror odlar svampar på blad som de bär till sina bon, en skalbaggsart ser till att det växer svamp inne i ruttna träd, vissa fiskar “rensar ogräs” för att gynna sina favoritalger och många myrarter, även här i Sverige, mjölkar och skyddar bladlöss som om de vore boskap. Det finns många exempel på att andra djur ägnat sig åt att bruka jord och att ha boskap långt innan människan lärde sig det.

Nu har forskare även upptäckt att små gnagare, kallade kindpåsråttor tycks ägna sig åt jordbruk. De verkar i viss mån “ta hand om”, gödsla och samla rötter för mat, vilket kan anses vara definitionen av jordbruk.

Kindpåsråttor finns i hela Nord- och Centralamerika, men de lever i tunnlar under jorden som kan sträcka sig flera hundra meter. Där gräver de med sina tänder och samlar frön och rötter i påsar i kinderna. Att gräva är dock ett energikrävande arbete och forskarna kom fram till att kindpåsråttorna inte kan tillgodogöra sig tillräckligt med näring från de rötter de kommer över under sitt grävande. Däremot upptäcktes att det växte ovanligt rikligt med rötter i gångarna och att gnagarna verkar sköta rötterna noga.

Kindpåsråttorna tar bort konkurrerande rötter, nafsar på rötterna (vilket stimulerar tillväxt) och skapar perfekta fuktiga förhållanden för att de ska växa. Dessutom upptäckte forskarna att de spred sin avföring och sin urin i gångarna, vilket fungerade som gödsel för rötterna. Så agerar inte alla kindpåsråttor, de flesta har istället specifika platser avsedda för avföring.

Huruvida dessa aktiviteter ska ses som aktivt “jordbruk” eller bara att kindpåsråttornas sätt att hantera rötterna gynnar deras tillväxt är dock en fråga som delar forskarvärlden.

Källor: Current Biology och National Geographic

Mer att läsa