Vilda visenter i Sverige – är det eftersträvansvärt?

Big bull European bison, Bison bonasus, Drawsko Military area, Western Pomerania, Poland. Foto: Staffan Widstrand http://staffanwidstrand.photoshelter.com/gallery-list/ , Rewilding Europe http://www.rewildingeurope.com

En visent kan väga upp till 800 kg, men är inte farligare än nötkreatur eller hästar. Foto: Staffan Widstrand, Rewilding Europe 

För ungefär 10 000 år sedan levde visenter vilt i Sverige. Sedan dess har de nästan utrotats och senare varit huvudpersoner i ett framgångsrikt projekt som återinför vilda djur i Europa. Borde de även återinföras i Sverige? Vi har pratat med sex olika experter och forskare om för- och nackdelar.

Visentens historia i Europa är dramatisk. Från utbredd i världsdelen för ungefär 10 000 år sedan minskade de kraftigt i antal under de kommande årtusenden. För 6 500 år sedan ska de sista visenterna ha försvunnit från Sverige, högst troligen på grund av människans jakt. Samma öde väntade visenterna i resten av Europa även om det där tog längre tid.

Den sista vilda visenten sköts på 1920-talet i Karpaterna, den stora bergskedjan i centrala och sydöstra Europa. Det fanns inte en enda vild individ kvar i världen vid den här tiden, men redan 1923 gjordes de första försöken att återintroducera visenter. Forskare letade i djurparker och hittade 54 återstående individer. Utifrån tolv av dessa individer byggde man upp en ny population som sedan dess spridit sig. Två av dem kom från Skansen i Stockholm, som sedan dess fött fram över 100 kalvar som placerats i det vilda eller andra djurparker.

LÄS ÄVEN: • För första gången på 200 år – vilda visenter i södra Karpaterna

I dagsläget lever det över 3 000 visenter vilt i Europa. Men i Sverige finns de bara i inhägnade djurparker. Bör vi återinföra visenten i Sverige så att de återigen kan leva vilt här?

Visent i hägn. Foto: Marie Mattsson http://mariemattsson.se/

Visenter har inga problem att klara svensk vinterkyla. Foto: Marie Mattsson 

En faktor att tänka på vid återintroduktioner är vilken tillväxtpotential en art har. Här skiljer sig visenter till exempel från vildsvin, vilka kan fortplanta sig i hög takt. Visenterna får bara ungefär en kalv per år, vilket kan jämföras med vildsvin som kan få upp till två kullar per år med 3-5 kultingar i varje. Dessutom blir vildsvin könsmogna i Sverige redan före ett års ålder medan det för visenter dröjer till treårsåldern. Det innebär att under tre år kan två visenter få tre ungar medan två vildsvin under gynnsamma förhållanden på samma tid kan ha satt 30 ungar till världen (och dessutom kan tio av dessa ungar ha fått egna kullar). Om visenter återinförs i Sverige är risken för en explosionsartad utveckling låg, dessutom är visenter mer lättjagade än vildsvin.

Forskare relativt överens
När man pratar med forskare och experter om för- och nackdelarna med ett återinförande så är det en relativt samstämmig bild som framträder. De flesta tar upp ungefär samma troliga fördelar och samma möjliga risker. Frågan är vad som överväger?

För Staffan Widstrand, grundare av Wild Wonders of Europe och Rewilding Europe, som jobbat med att återinföra visenter till andra platser i Europa är svaret dock enkelt:
– Vi ska alldeles självklart ha tillbaka visenten.

Varför?
– Eftersom det är möjligt. Det finns tillräckligt med individer på nära håll i exempelvis Avesta visentpark, Skansen och Kolmården för att påbörja en svensk population. Men också för att det är vår plikt. Människan såg till att visenten försvann, vi har därför också en direkt skyldighet att föra tillbaka den. Sist, men inte minst så behöver våra ekosystem det. De betande tamdjuren minskar i antal och försvinner idag från landskapet av många olika skäl. Därför växer stora delar av de tidigare öppna markerna igen, inte bara i Sverige utan i hela Europa.

Staffan Widstrand berättar att omkring 50 procent av Europas biologiska mångfald är kopplad till det öppna och halvöppna landskapet. Han menar att “det är en pågående katastrof att de betande djuren och det halvöppna landskapet försvinner” och att visentens betande mular behövs för att hålla gräset kort och buskar och sly borta.

LÄS ÄVEN: • Stora protester mot visentjakt i Polen

Igenväxningen är också enligt Artdatabankens rapport ”Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer – rödlistade arter i Sverige 2015” det största hotet mot jordbrukslandskapets arter. De menar att restaurering av värdefulla marker därför är högt prioriterat. En restaurering som visenter möjligen skulle kunna ta hand om?

Zoologen Kenneth Ekvall som jobbar med visenter på Skansen är inne på samma linje när det gäller visenten som miljöomvandlare.
– De skulle radera mycket av den lägre växtligheten och stoppa igenväxningen på olika ställen. Det finns naturligtvis en gräns för vad de ger sig på och grova granar och tallar kommer stå kvar, men de kommer betas i viss utsträckning. Visenten skulle passa väldigt bra som lösning på det accelererande problemet med igenväxningen, men det gäller att identifiera de marker där de bästa effekterna skulle kunna uppnås.

European Bison (Bos Bonasus), Kennemerduinen National Park, Kraansvlak, The Netherlands. Enclousure in a fenced reserve, 250 hectar, in Kennemerduinen National Park. Foto: Staffan Widstrand http://staffanwidstrand.photoshelter.com/gallery-list/ , Rewilding Europe http://www.rewildingeurope.com

Rewilding Europe jobbar för att stora hjordar av visenter återigen ska kunna leva i Europa. Foto: Staffan Widstrand, Rewilding Europe

Det halvöppna mosaiklandskapets riddare
En annan person som kan mycket om visenter och deras inverkan på landskapet är Carl-Gustaf Thulin, föreståndare för Centrum för vilt- och fiskforskning på SLU och forskare med inriktning mot genetik, faunarestaurering och rewilding. Han berättar att svenska ängs- och hagmarker har minskat med 70 procent på 100 år, i vissa områden med nära 100 procent, i synnerhet i Syd- och Mellansverige. Det mesta har blivit skog, framför allt granskog. Samtidigt har de gräsätande och betande djuren i markerna minskat. Antalet kor har minskat från 2,5 miljoner runt 1900 till 1,5 miljoner år 2011 och de betar numera framför allt från vall eller utfodras med ensilage istället för att beta i skogen som var vanligare för 100 år sedan.

– Vi behöver fler växtätare, och då i synnerhet gräsätare, som kan bidra till att hålla markerna öppna och skapa förutsättningar för artrikedom och mångfald i skogs- och odlingslandskapet, säger Carl-Gustaf Thulin. Vilda visenter kan bidra till att upprätthålla och utveckla det betade landskapets biologiska mångfald, och är troligen det närmaste vilda kor vi kan komma idag.

Det är inte enbart visenternas betande av gräs, buskar och så tuffa växter som björnbär som skapar förutsättningar för ökad biologisk mångfald. Enligt Staffan Widstrand gödslar visenten också rikligt de marker där de lever och trampandet från de tunga flockdjurens klövar skapar mikromiljöer med öppen sand eller jord, som också är till gagn för en lång rad andra arter. Sist men inte minst är visenterna själva viktiga näringskällor för en rad andra arter, antingen som byte eller som kadaver.

– Där de återkommer, i Europa, så har de precis dessa effekter. Visenten är det halvöppna mosaiklandskapets riddare, berättar Staffan Widstrand.

Konflikter med lantbruk och markägare?
Tomas Pärt, professor vid ekologiavdelningen på SLU i Uppsala är expert på biodiversitet i jordbrukslandskap, speciellt fågelsamhällen. Han är inte lika övertygad om att visenter skulle skapa fler livsmiljöer för jordbruksmarkernas hotade arter såvida inte all betesdrift via lantbrukare upphör, “men något sådant scenario verkar inte troligt just nu”.

– Att många betesgynnade jordbruksarter minskar eller har minskat kan till en stor del förklaras av att betesdriften minskat, men det behöver inte betyda att de dör ut. Snarare hamnar de flesta av dessa betesgynnade arter på en lägre nivå, precis som många fåglar
i odlingslandskapet så som sånglärka och ladusvala.

För de ovanliga arter som har uppdelade halvisolerade småpopulationer kan en fortsatt minskning leda till lokal och eventuellt nationell utrotning, menar Tomas Pärt.

– Frågan är för hur många av dessa hotade arter som ett återinförande av visenter skulle ändra på det, säger han. Svaret är att vi inte vet, vi kan bara gissa. Men visenternas påverkan på jordbrukslandskapets mångfald är troligen minimal eftersom visentbetad mark förmodligen alltid kommer att vara en liten del av övrig betad mark av häst, nöt och får, åtminstone nationellt. Så länge man inte kan kvantifiera hur stora arealer som förväntas bli betade och av hur många visenter så är det argumentet helt oklart och faktiskt rejält tveksamt. Det behövs en socioekonomisk och ekologisk modell som jämför effekten av normal betesdrift med bete av frilevande visenter för landskapsvård, köttproduktion, matsäkerhet och arbetstillfällen på landsbygd. Det behövs en sådan helhetsmodell, det saknas nu tycker jag.

Förutom en eventuell positiv inverkan på den biologiska mångfalden i jordbruksmarkerna så handlar andra invändningar framför allt om konflikter med mänskliga intressen. Bodil Elmhagen, forskningskommunikatör på Svenska Jägareförbundet, sammanfattar det så här:
– Ser man bortom visentens effekter på ekosystemet så kommer frågan om ett eventuellt återinförande i hög grad att handla om avvägningar mellan olika intressen för människan. Dit hör potentiella positiva ekosystemtjänster som en ny resurs för jakt och naturturism, men också potentiella negativa effekter som skador på grödor, trafikolyckor och människors rädsla.

Visent i hägn. Foto: Marie Mattsson http://mariemattsson.se/

Visenter levde tidigare vilt i Sverige, men utrotades för drygt 6000 år sedan. Foto: Marie Mattsson 

Av dessa anledningar bör man planera noga var man placerar ut visenterna, menar Kenneth Ekvall på Skansen. Han tycker inte de ska återinföras i väl utbyggda lantbruksområden utan snarare där det inte är så mycket skogsbruk, men mycket igenväxning. En möjlighet med att släppa ut dem på landsbygden, enligt Kenneth Ekvall, är att folk skulle kunna anordna guidningar eller jakt om populationen tillåter det.

“Vi kan inte käka pengar och varandra”
För Carl-Gustaf Thulin är frågan om skador från visenter en större fråga än faktiska summor.
– Visst kommer visenter att påverka och orsaka skada, men jag anser att vi måste dela med oss av resurserna. Vi kan utveckla stödsystem, men måste även acceptera att en del av vår ”vinst” går till det vilda.

Han tar skogsbruket som exempel och berättar att det idag finns tre, fyra gånger mer produktionsskog än för 100 år sedan.
– Ändå ylar skogsbolag och Skogsstyrelsen över ekonomiska förluster på grund av betesskador från vilt. Visst, skogen är viktig för Sveriges ekonomi, men jag anser att vi behöver tänka mer på miljömässig hållbarhet, det vill säga dra åt det gröna i dessa hållbarhetsloopar. Vi kan inte käka pengar och varandra.

Apropå vildsvin var de 2015 inblandade i över 4 000 trafikolyckor och alla forskare vi pratat med tar upp trafikolyckor som en potentiell risk med att återinföra visenter i vissa områden.
– Det kommer alltid att finnas risker med vilda djur i trafiken, säger Carl-Gustaf Thulin. Betyder det att vi inte ska acceptera dem i vår omgivning? Vi måste hitta former för långsiktigt hållbar samexistens med det vilda.
– Kan man leva med 100 000-tals älgar i Sverige kan man nog leva med några hundra visenter också, menar Staffan Widstrand på Wild Wonders of Europe. Kanske är de nordiska folken mer vana vid stora vilda djur i landskapet och trafiken än några andra i Europa?

Farliga som kor och hästar?
Visenter är rejäla djur. Inget annat djur i Europa är större eller tyngre. Vilda visenter kan väga upp till 800 kg och ha en mankhöjd på 188 cm. Det är ett djur man ska ha respekt för, men utgör de någon fara för människor?

– Alla stora djur, både vilda och tama, kan också vara farliga för människan, men visenterna är inte farligare än älgar, kor och hästar, berättar Staffan Widstrand. I det fria går de undan, eller håller sig på sin kant. Farliga blir de huvudsakligen om man hotar deras ungar eller om de blir trängda i ett hörn och känner att de inte kommer därifrån. Det är detsamma med kor och hästar.

Bodil Elmhagen på Svenska Jägareförbundet, lyfter en annan fråga.
– Visenten kan komma att ha positiva effekter på ekosystemet, men man bör också fråga sig om det finns en risk att visenten skulle påverka ekosystemets uppbyggnad och funktion på ett sätt som är negativt för andra arter? Det är en vanlig problematik när nya arter förs in i ett ekosystem. Anledningen till att detta bör tas i beaktande är att visenten varit utdöd i Sverige i flera tusen år och när den fanns här levde den i en begränsad del av Sverige, i ett annat klimat och i en naturmiljö som knappt finns längre. Det gör att man kan betrakta visenten som en ny art i dagens ekosystem. Skulle visenten fylla samma funktion för dagens betesberoende växtsamhälle som exempelvis kor gjort, eller skulle den också ha andra effekter?

Enligt zoologen Kenneth Ekvall är risken inte så stor att visenten skulle konkurrera ut andra hjortdjur, men det skulle eventuellt kunna ske om det uppstår väldigt täta populationer.

Skulle man kunna fortsätta ha visenter i hägn för att få deras fördelar som markomvandlare, men utan risken för trafikolyckor?
– Det ger inte samma positiva effekt på landskapsnivå, men det är bättre än inget, säger Henrik Thurfjell, organismansvarig för vertebrater (ryggradsdjur) på Artdatabanken.

Henrik Thurfjell tycker också att man kan fundera över alternativet med visenter som köttdjur. Han bodde ett par år i Kanada och där var det populärt med bisonhägn för köttproduktion och det var väldigt låg predationsrisk, trots ett område med massor av vargar, pumor och grizzlybjörnar.

Frågan om huruvida vi ska återinföra visenter blir lätt en spegling av hur vi ser på naturen. Vad kan den ge oss människor? Är det värt riskerna och kostnaderna eller kan det till och med bli en vinstaffär om det ger naturturism, jakttillfällen och köttproduktion?

Carl-Gustaf Thulin sätter fingret på frågan om landskapets mångfald, något vi skrivit under på att vi ska gynna.
– Om vi nu drar undan mattan för denna mångfald genom att montera ner vår djurhållning och lågintensiva brukande, så hamnar denna mångfald i en ”evolutionär återvändsgränd”. Med starka, rika viltstammar skulle vi kunna brygga över denna mångfald mot det vilda igen och, i kombination med fler bränder och stormar, skapa långsiktiga förutsättningar för flera idag hotade arter. Lite utopiskt kanske, men tanken är ju som sagt fri, än så länge.


Natursidan.se har beviljats stöd av Forskningsrådet Formas genom Erik Hanssons, Johan Linds och Marie Mattssons projekt ”Forskning om natur för alla”. Det här är en artikel inom detta projekt. Läs alla våra artiklar i serien via den här länken.

Erik (3795 Posts)

Chefredaktör och grundare av Natursidan.se. Stötta vårt arbete – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!