Svampars mykorrhiza lagrar koldioxid och hjälper skogen med näring

Okänd svamp i Tyresta nationalpark. Foto: Anki Hammar http://www.natursidan.se/fotografer/anki-hammar/

Svampar och växter lever ofta i symbios med varandra. Foto: Anki Hammar 

Mykorrhiza är ett fascinerande samspel mellan underjordiska svamptrådar och växternas rötter. I den här artikeln berättar vi mer om detta viktiga system i skogens ekosystem.

Trådarna bildas genom att sporer från svampar, som redan ligger i marken, vaknar till liv när en rot växer förbi. Svampen tar sig in i växtens rot där den kan få kolhydrater från växten. Samtidigt hjälper svampen växten med att ta upp vatten och viktiga näringsämnen. Symbios uppstår när hyfer (svamptrådar) växer ut från växtens rot och förgrenar sig i stora invecklade nätverk som kallas för mycel.  Dessa tunna trådar tränger sig in överallt i jorden i sin jakt på näring.

Svamp i gammelskog. Foto: Gunilla Falk http://www.natursidan.se/fotografer/naturfotograf-gunilla-falk/

Träden är beroende av svamparnas mykorrhiza för att ta upp näring. Här i en gammelskog i Luvos. Foto: Gunilla Falk

Om man gräver i en mager tallskog finns det tunna mikroskopiska svamptrådar överallt. Träden är beroende av mykorrhizan för att få hjälp med att ta upp värdefull näring som de annars inte kan nå med sina egna rötter. Tall och gran kan inte klara sig utan sin svamppartner någon längre tid, inte ens med intensiv gödsling. Mykorrhizan är därför en nödvändig förutsättning för skogen på magra marker.

Trädens mykorrhizasvampar bildar synliga fruktkroppar som syns ovan jord exempelvis som olika matsvampar. Tittar man på sensommaren/hösten kan man se björksoppar växa vid björkar och aspsoppar vid aspar. 80-90 procent av alla växter bildar symbios med mykorrhizasvampar. Svamphyferna kan ”äta sten” och forsla mineraler till trädet. Mykorrhizasymbiosen bidrar även till att växterna får en högre stresstolerans mot torka, enligt forskning utförd på 90-talet.

Nätverken av de mikroskopiska svamptrådarna gör jorden gynnsam att växa i. De gör så att jordpartiklarna binds ihop till små klumpar, så kallad aggregat, som i sin tur luckrar jorden. Luft och vatten kan då röra sig lättare i myllan. Vid kraftigt regn eller då man gräver i jorden förstörs aggregaten. Att låta trådarna växa ostört, utan att man rör om för mycket i jorden, ger därför en mylla som är lucker och fin.

Det finns flera sorters mykorrhiza. När de första växterna vandrade upp på land förhundratals miljoner år sedan utvecklades den ursprungligaste formen. Den finns hos de flesta örtartade trädgårdsväxter och de små svampsporerna förekommer rikligt i våra trädgårdsjordar. Men om man ska plantera ett skogsträd, t ex en bok, i trädgården, så är det inte säkert att de rätta svamparna finns på plats eftersom skogsträdens mykorrhiza är av en annan typ som kom senare. Det är därför bra att tillföra lite skogsjord när man planterar ett sådant träd så att man säkert vet att den rätta mykorrhizan finns.

Blåbärens mykorrhizasvampar gillar sur jord och kan frigöra kväve från svårlöslig torv och annat organiskt material. När man planterar blåbär i sin trädgård är det bra att blanda ned okalkad torv i jorden eller tillföra lite skogsjord från en blåbärskog i närheten.

Artrikedomen på blomsterängar ökar med mykorrhizasvampar. Detta har forskning från Holland visat. Många av ängsörterna har nämligen grova rötter som är beroende av mykorrhizasvampar för sitt näringsupptag. Utan svamparnas hjälp blir örterna utkonkurrerade av gräs som har mer finförgrenade rötter som kan ta upp näring med hjälp från en svamp.

Gräv inte jorden men täckodla för att gynna samspelet

Traditionellt sätt när man odlar så är det brukligt att man gräver sina grönsaksland vår eller höst och gödslar marken. Men om man vill ha en jord med mycket mykorrhiza som gynnar växterna, ska man varken gräva eller gödsla mycket. Ekologisk odling är därför bäst eftersom den är utan mineralgödsel och kemikalier vilket gynnar mykorrhizabildning. Jorden ska helst inte röras om genom grävning för då förstör man de fina svamptrådarna. Täckodling passar därför bra. Täck alltså alla bara jordytor med exempelvis gräsklipp, löv eller odla upp ytan. Marken hålls fuktig och maskar kan dra ner material i jorden som förvandlas till kväve. Under ytan ska svamparnas trådar kunna växa i lugn och ro. Det finns ett reservsystem för rot utan svamp. Rötterna växer ut lite mer och från dem korta rothår som samspelar med mikrolivet. Men det fungerar sämre än med mykorrhiza.

Gödsla inte på traditionellt vis. En växt kan bara ta upp en viss mängd gödsel och därför ska man undvika att ge en stor giva gödsel på våren eller hösten som ofta varit brukligt. Om man täckodlar med gräsklipp behöver man inte gödsla mer. Annars är det bäst att bara gödsla lite då och då under växtsäsongen. Växterna gör sig av med sin hjälpande hand,svampen, om det finns gott om lättlöslig näring i jorden. Den näring som inte växten tar upp rinner dessutom ut som övergödning i grundvattnet. Packa inte heller jorden för då kan inte mykorrhizan leva, så gå alltså lite som möjligt på odlingsbäddar och kör inte över jorden med maskiner..

Mykorrhizasvampar och luftföroreningar

Mykorrhizan påverkas i hög grad av kemiska, biologiska och fysikaliska faktorer i markmiljön.  Användning av bekämpningsmedel i jordbruket kan kraftigt reducera mykorrhizans utveckling och funktion, enligt forskning utförd på 90-talet vid SLU. Forskarna studerade effekterna av bland annat fungiciden carbendazim (Bavistin) som orsakade en nästan total utslagning av svamparnas fosforupptagning.

Redan på slutet av 70-talet uppmärksammades mykorrhizasvampar på kontinenten som mycket känsliga för luftföroreningar och förändringar i miljön. Framförallt på nedfallet av kväve. I Holland har väldokumenterade inventeringsrapporter från början av 1900-talet uppmärksammat att många svamparter har minskat kraftigt.  Framförallt är det mykorrhizasvampar på magra skogsmarker i Holland som har minskat, bland annat kantarell och taggsvampar. Enligt den holländska rapporten tål svamparna inte högt nedfall av kväve. I Tyskland har man också på motsvarande sätt uppmärksammat att ett stort antal arter mykorrhizasvampar minskat under 1900-talet. Detta enligt professionella mykologers bedömningar.

I Sverige menar mykologer att vissa arter som fårticka har minskat, medan arter som trattkantarell och toppig giftspindling har ökat under de sista femtio åren. Tyvärr saknas det dock dokumentation av hur frekvent och i vilka miljöer olika arter har förekommit för att kunna göra jämförelser över tid.

Gammelskog i Tyresta nationalpark. Foto: Erik Hansson

Gammelskog i Tyresta nationalpark. Garanterat fullt av mykorrhiza under marken. Foto: Erik Hansson

Mykorrhizasvampen håller kolet bundet i marken

Mykorrhizasvamparna är av stor betydelse för kolbalansen på vår planet. De håller stora mängder kol bundet i marken, och kolbalansen har sin tur avgörande betydelse för växthuseffekten. Hur mycket koldioxid som släpps ut från marken påverkas i hög grad av mykorrhizan som finns i det översta jordlagret, något som skiljer sig mycket mellan olika delar av jordklotet.
 På nordliga breddgrader som här i Sverige innebär mykorrhizan att skogsmarken kan hålla kvar mycket mer kol än i tropiska trakter. Mykorrhizaforskaren Karina Clemmensen, på Sveriges lantbruksuniversitet, menar att mykhorrizan är ett argument för att bevara gammal skog på nordliga breddgrader så att inte kolet omvandlas till växthusgasen koldioxid och läcker ut i atmosfären. I en intervju i Vetenskapsradion 2014 säger hon:

– Vår forskning sedan tidigare tyder på att boreala (nordliga) skogar fortsätter att lagra in kol i marken även när de är riktigt gamla. Produktiviteten går ju ner när skogen blir gammal och det är kanske de som driver skogsbruk inte så nöjda med. Men nere i marken lagras kolet in i ett långtidsperspektiv så om man lämnar skogar att bli gamla lagras kol. I alla fall i norr.

Källor: Natur och TrädgårdSveriges Lantbruks universitetLunds universitetVäxteko och SLU

Sverige Radio

 

 

Kristina Back (281 Posts)