Ny studie: Vargar är utmärkta fosterföräldrar

Vargvalp i hägn. Foto: Marie Gillander http://www.natursidan.se/fotografer/marie-gillander

Vargvalp i hägn. Foto: Marie Gillander 

Inger Scharis vid Linköping Universitet har i flera år arbetat med att undersöka vargar som fosterföräldrar och hennes slutsats är att vargar tar väldigt bra hand om adopterade valpar. Vi tog kontakt med henne för att få veta mer.

2011 fick Naturvårdsverket och Jordbruksverket i uppdrag av regeringen att genetiskt förstärka vargstammen i Sverige. En del i detta arbete var att undersöka om det är möjligt att utplantera valpar från vargar i nordiska djurparker i vilda vargars lyor. Uppdraget gick till Inger Scharis och Mats Amund vid Linköping Universitet.

– Jag och Mats Amundin började arbeta med detta projekt inom ramen för Svenska Djurparksföreningen (SDF). Tanken var att flytta vargvalpar mellan djurparkerna för att se om metoden, så kallad cross-fostering, fungerar med varg. Bland hunddjur har man tidigare endast testat med prärievarg och rödvarg i USA, berättar Inger Scharis.

Vargar i hägn. Foto: Frida Hermansson http://www.natursidan.se/nyheter/naturfotograf-frida-hermansson/

Vargar i hägn. Foto: Frida Hermansson 

Vargvalparna hämtades från djurparkslyorna i mitten av maj när de var 4-6 dagar. En hane och en tik togs ur varje kull och placerades sedan hos en fostermor i ett annat varghägn. Fostervalparna var mellan 8 dagar yngre och tre dagar äldre än de biologiska valparna.

– Vi studerade om vargtikarna accepterade fostervalparna,  fostervalparnas tillväxt jämfört med tillväxten hos både de biologiska syskonen och de nya fostersyskonen, samt överlevnaden hos samtliga valpar, förklarar Inger Scharis.

För att studera vad som hände vid valputplaceringen monterades viltkameror vid lyorna.
– Alla vargtikarna accepterade sina fostervalpar. Efter störningen när vi hade varit inne i hägnet och lagt till fostervalparna i kullen, så återvände tikarna för att hämta valparna och flytta dem till en annan plats. Vilda vargar reagerar på samma sätt efter en störning vid lyan. På bilderna från viltkamerorna kunde vi inte se att tiken gjorde någon skillnad på sina egna valpar och fostervalparna, som var märkta med vit färg på svansarna.

Överlevnaden skilde sig endast marginellt mellan fostervalparna och deras nya syskon och även de utplacerade valpar som var åtta dagar yngre än fostersyskonen klarade sig bra i sina nya familjer även om de inte ökade i vikt lika snabbt som sina biologiska syskon.
– Här drar vi slutsatsen att åldersskillnaden mellan valparna i en fosterkull inte bör överstiga åtta dygn. Jag kan tillägga att när valparna i den kullen senare lämnade lyan så kunde man tydligt se att fostervalparna fortfarande var mindre än tikens egna valpar, men de verkade inte ha några problem av det, utan var ofta först framme och tog för sig vid matningarna, berättar Inger Scharis.

Vad kan er forskning bidra med i framtiden?
– Den svenska vargstammen har endast fem ”founders” och inavelsgraden är relativt hög – 2011 var den 0,26 enligt en opublicerad rapport från Grimsö som jag refererar till i vår studie. Det är ungefär samma som helsyskon. Populationen behöver på sikt en större genetisk variation – och vår forskning visar att cross-fostering är en metod som fungerar. Naturvårdsverket har ju vidtagit åtskilliga åtgärder för att etablera invandrade vargar från den finsk-ryska populationen söder om renbeteslandet. Här kan cross-fostering med vargvalpar från djurparker till vilda vargars lyor vara ett alternativ, avslutar Inger Scharis.

Erik (3791 Posts)

Chefredaktör och grundare av Natursidan.se. Stötta vårt arbete – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!