Naturjulkalendern 2017: John Hallmén

I Natursidan.se:s Naturjulkalender 2017 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Småkrypsfotografen John Hallmén utsågs till årets naturfotograf 2012. Han gav samma år ut boken ”Kryp”, 2013 bidrog han med bilder till ”Än lever skogen”, 2014 släpptes ”Minimonster i naturen” och året efter kom uppföljaren ”Livet som minimonster”.

• Fler av Johns bilder kan ses på Johnhallmen.seKryp.se och här på Natursidan.se

”Att sitta still framför datorn är väl inte något man förknippar med goda hälsoeffekter. Men så här i vintermörkret känns det banne mig direkt välgörande att spendera några timmar med att dyka runt i sommarens bildskörd. Som om alla färger skakar liv i några avsomnade neuroner och får dem att hosta ur sig en dos endorfiner – ett digitalt lyckopiller.

Överfulla hårddiskar bär vittne ett givande år, och även om jag nu begränsade mig till sommarmånaderna så tog det sin lilla tid att göra urvalet. Inte går det snabbare av att den årliga småkrypsabstinensen redan börjar kicka in. Det medför att somliga bildmappar är omöjliga att bläddra igenom utan att ideligen fastna i att slå i böcker, söka på nätet och mejla till experter för hjälp med artbestämningar, och så vidare.

Borde slita mig från skärmen nu, rota fram långkalsongerna och bege mig ut och leta övervintrare! Måste bara kolla igenom några juli-mappar till…

Större rödögonflickslända, Erythromma najas.

På lite avstånd är det lätt att uppfatta flicksländorna som ömtåliga och försynta. De kan väl knappast göra en fluga förnär? Jodå, flugor står på flicksländornas meny minsann. Och en närmare titt avslöjar de taggiga benen som kan fungera som en fångsthåv. Den orangefärgade pricken på undersidan av sländans mellankropp är ett litet kvalster som likt en fästing sugit sig fast på sländan. Dessa kvalster är akvatiska (de lever större delen av sitt under vatten) men utnyttjar sländorna för att sprida sig till nya vattensamlingar. Samtidigt passar de på att suga lite näring från sin flygfarkost. Vissa sländor bär på hundratals liftarkvalster men studier pekar mot att de inte påverkar sländornas livslängd eller fortplantningsförmåga nämnvärt.

Blomkrabbspindel (Misumena vatia) kalasande på parasitflugan Prosena siberita.

När jag för några år sedan fick syn på min första Prosena på Öland så hoppade jag jämfota av lycka. Under somrarna som följde hittade jag allt fler, och i år fullkomligt kryllade det av denna eleganta parasitfluga. Till viss del beror det säkert på tillfälliga och lokala populationsvariationer men det är ingen djärv gissning att det här är en av flera arter på stark spridning norrut.

Om du någon gång finner dig i en parasitflugas kropp – minns min varning innan du faller för frestelsen att landa på en väddblomma! Inom ett område på ett par kvadratmeter kunde jag i år räkna till sex åkervädd som alla kröntes av detta scenario – en blomkrabbspindel med en pollenkryddad parasitfluga fixerad i det patenterade nackgreppet. Att det är så flugor bäst ska avnjutas kan förresten också vara värt att lägga på minnet. Jag menar, inför en framtid där en viktig del av vårt proteinintag kan bestå just av insekter behöver vi alla tips vi kan få.

Fallbaggar, Cryptocephalus sericeus

Här har vi en annan väddälskande art – och det i bokstavlig mening. Det krävs väl knappast en entomolog för att räkna ut vad den lilla utstickande taggen på fallbaggehanens bakkropp är för något? Jag undrar om dessa ärtstora skalbaggar har dåligt färgseende eller om de tvärtom har en estetisk ådra? De är nämligen allt annat än välkamouflerade där de sitter och skimrar i de perfekt komplementsfärgade väddblomställningarna.

Ekvårtbitare, Meconema thalassinum

Tittar du noga på grova ekstammar i sommarnatten så har du chansen att stöta ekvårtbitarhonor som söker lämpliga barkskrevor att lägga sina ägg i med sina sabelliknande äggläggningsrör. Här har jag smugit mig ut med kameran i julinatten och försiktigt betraktat denna vårtbitarhona genom sökaren i andäktig väntan på att en strimma månljus ska leta sig ner genom grenverk…

Nja, I själva verket är bilden tagen med kort slutartid och blixt, mitt på dagen. Och det strax efter att den stackars vårtbitaren hade blivit nedbankad från sin sovplats i ekens lövverk. Metoden, som i entomolog-kretsar kort och gott kallas ”bankning”, har blivit alltmer populär på senare år. Genom att banka på trädgrenar och fånga upp nedfallande kryp på ett vitt lakan eller i ett uppochnedvänt paraply går det att hitta mängder av arter som annars kan vara svåra att upptäcka. Metoden har vid första anblick något bryskt och primitivt över sig vilket har fått mig att tveka inför att ens prova den. Nu kan jag konstatera att den, utförd med ett mått av finess, både är skonsammare och effektivare än exempelvis slaghåvning.

Blågrått kapuschongfly, Cucullia lactucae

Något som aldrig upphör att förvåna mig är hur lätt det är att förbise arter (även spektakulära sådana) om man inte känner till precis var man kan förvänta sig att finna dem. Den här nattfjärilslarven utgör ett bra exempel på det. När jag i år hittade denna larv knaprades på en strandmolke så visste jag inte vad det var för art och jag hade aldrig sett den tidigare. Så mycket har jag förvisso lärt mig att jag vet att detta inte behöver betyda att den är särskilt ovanlig. Jag hajar ändå till vid insikten att dessa stora och färgglada larver sitter på var och varannan strandmolke! Och detta i ett område som jag patrullerat otaliga gånger under flera års tid i min jakt på småkryp.

Det är inte utan att sådana insikter kan få mig att ifrågasätta min egen observationsförmåga. Men jag ser det hellre från den ljusa sidan – hur mycket jag än letar så behöver jag aldrig oroa mig för risken att en dag ha sett allt!

Erik (4276 Posts)

Chefredaktör och grundare av Natursidan.se. Stötta vårt arbete – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!