Krigshärjad nationalpark i Mocambique förses med 7500 vilda djur

Stor afrikansk elefant i Tanzania. Foto: Geir Kiste, CC BY-SA 3.0.

7500 djur från bland annat Zimbabwe och Sydafrika ska skapa nya förutsättningarna för den krigshärjade nationalparken Zinave i Mocambique. Men projektet är kontroversiellt.

Mocambique är ett av världens fattigaste länder efter många års inbördeskrig och naturkatastrofer som torka och översvämningar. Under inbördeskriget sköts i stort sett alla stora djur ihjäl i många av landets naturområden för att föda arméerna. Dessutom har landet stora problem med tjuvjakt. De senaste fem åren har hälften av landets elefanter dödats av tjuvjägare.

LÄS ÄVEN: • Mocambique-kanalen: Hur ska fattiga länder ha råd att bry sig om rik natur?

Nu ska 7500 vilda djur under tre års tid transporteras till det 4000 kvadratkilometer stora området för att återskapa en nationalpark. I ett första skede anländer 900 impalor, 300 gnuer, 200 zebror, bufflar och elandantiloper, 100 giraffer, 50 kuduantiloper och 50 elefanter till sitt nya hem i Zinaves nationalpark.

Men beslutet och metoderna är kontroversiella. En elefant har dött under den långa transporten till området och affärsmodellen bakom nationalparken är inte heller så populär hos alla.

LÄS ÄVEN: • Kraftig ökning av troféjakt på lejon

6000 av djuren är nämligen en gåva från Sango Wildlife Conservancy – en park som drivs privat av den tyska affärsmannen Wilfried Pabst, med tillstånd från Zimbabwes regering. Enligt honom ligger Sango så avskiljt att det är svårt att få tillräckligt med intäkter från safariturister. Istället kommer 60 procent av hans parks intäkter från troféjägare som är beredda att betala hundratusentals kronor för att skjuta stora djur så som nilkrokodiler, elefanter och lejon. Parken har under några decennier skapat förutsättningar för många olika ikoniska afrikanska djur så som noshörningar. De 160 noshörningarna i området är dock inte tillåtna att jaga.

Kritik mot projektet
Masha Kalinina, handelspolitisk expert på Humane Society International är kritisk till projektet. Dels på grund av de riskfyllda transporterna, men också för hur det finansieras.

– Mocambique har fortfarande en av södra Afrikas högsta andel tjuvjakt. Nu skickar både Sydafrika och Zimbabwe sina egna djur till den här parken så att de kan dö för händerna av troféjägare eller tjuvjägare. Är det vad vi kallar bevarande? frågar hon sig i The Guardian.

Hon menar att jaktgrupper försöker ”gröntvätta” troféjakten, men att det egentligen är ”oetiskt, grymt och ett hot mot icke-konsumerande turism så som natursafari”. Dessutom menar hon att det inte är ett långsiktigt bevarande och ger minimalt värde ekonomiskt eller i form av anställningar för lokalsamhället. Humane Society International släppte tidigare i år en rapport som visade att intäkter och arbetstillfällen från troféjakt är kraftigt överdrivna.

– I de afrikanska länderna som studerats bidrar troféjakt i stort sett inte alls till lokala ekonomier och jobb och försvinnande lite i jämförelse med turismen i stort, inklusive ekosafaris som är beroende av de djurpopulationer som jägarna skjuter. Det är dags att sluta låtsas att slakten av stora djur och att posera för morbida selfies vid skjutna kroppar är något annat än dödande för att få en kick, sa Masha Kalinina då.

LÄS ÄVEN: • Troféjakts bidrag till afrikanska länder kraftigt överdriven

Wilfried Pabst menar dock att troféjakt är enda möjligheten att finansiera dessa parker i dagsläget. Dessutom menar han att de håller noga koll på jakten och att enbart 0,2-1 procent av en population tillåts jagas varje år. Av Sango-parkens 200 000 djur jagas varje år ungefär 200 djur.

Kan troféjakt fungera under rätt förutsättningar?
Troféjakt för att finansiera vild natur är kontroversiellt, men enligt Carlos Drews, Världsnaturfondens globala chef för artprogram, finns det exempel där troféjakt blivit den huvudsakliga intäkten för att vissa områden ska kunna skydda djurlivet. Men det är inte en lösning som fungerar överallt. Det förekommer numera till exempel tjuvjakt även i Namibia som tidigare sågs som ett bra exempel på att troféjakt skyddar naturen.

– Om troféjakt ska tillåtas måste det hanteras noggrant. Världsnaturfondens åsikt i frågan är tydlig. Troféjakt är för oss en sista utväg som måste involvera en lång rad regleringar som till exempel att det lokala samhället tjänar på det, intäkter måste återinvesteras i bevarandeåtgärder och det måste göras inom alla lagar som finns i det aktuella landet, förklarar Carlos Drews.

LÄS ÄVEN: • Intervju med WWF:s globala chef för artprogram

Även Africa Geographic är inne på samma sak i en artikel från 2015:
– Det finns exempel på community-baserade jaktprogram i avlägsna områden som inte lämpar sig för turism och som ger bra ersättning till lokala ekonomier och som ironiskt nog leder till bevarande av målarter, men det är långt ifrån normen. Många troféjägare blir upprörda när det sägs att dessa exempel är ovanliga och att den övergripande bilden inte är vacker.

I en rapport från IUCN skriver den internationella organisationen, som precis som WWF ger visst stöd till troféjakt, att “jakt inte spelar en viktig ekonomisk eller social roll”. Alldeles för lite pengar från troféjakten gynnar lokalbefolkningen. Den gynnar ett fåtal på bekostnad av ett flertal, skriver The Guardian.

Troféjakt fortsätter därmed vara en kontroversiell verksamhet, som i vissa specifika och väl kontrollerade fall, skulle kunna återskapa och skydda naturen. Kanske exempelvis i Zinave i Mocambique.

Källor: The Guardian, Peace ParkAfrica Geographic och DW

Erik (3929 Posts)

Chefredaktör och grundare av Natursidan.se. Stötta vårt arbete – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!