Fantastisk biologisk mångfald i förbisedda marker

Ett exempel på en art som trivs i de här markerna är praktbyxbiet. Det visar också vilket ekologiskt nätverk som finns i de här områdena. Praktbyxbiet behöver ren sand i en slänt, men också fibblor som värdväxter. Foto: Asterix93, CC BY 3.0.

Ytor stora som Öland och Gotland tillsammans röjs regelbundet längs våra vägar, järnvägar och kraftledningar. I de här miljöerna hittas dessutom en hel del hotade arter som inte finns någon annanstans. Magnus Stenmark har länge varit intresserad av så kallade ruderatmiljöer och skrev 2012 en rapport för Jordbruksverket om dessa bortglömda marker.

Det finns minst 190 000 hektar gräsmarker som sköts i anslutning till infrastrukturer så som vägar eller järnvägar och ytterligare 240 000 hektar buskmarker som röjs regelbundet i miljöerna, varav majoriteten finns uteslutande i kraftledningsgator. Det betyder att ytor stora som Öland och Gotland tillsammans regelbundet hålls efter i Sverige och fungerar som ett visst substitut för de naturbetesmarker som försvunnit de senaste 100 åren.

Som exempel på vikten av de här områdena kan nämnas att det förekommer rödlistade arter på 85 procent av de undersökta större järnvägsstationerna.

En som har koll på biologisk mångfald i dessa miljöer är Magnus Stenmark. Han är utbildad biolog och har länge varit intresserad av ruderatmarker och de växter och insekter som hittas i anslutning till infrastrukturer som hamnar, järnvägar, vägar och flygplatser. 2012 skrev han en rapport för Jordbruksverket vid namn ”Infrastrukturens gräs- och buskmarker”.

– Det här är en mycket eftersatt del av svensk naturvård, berättar han. Det är en biologisk parallell till odlingsmark med en fantastisk artflora, men dessa ruderatmarker uppskattas inte på samma sätt.

I rapporten från 2012 skriver du att det “saknats mål, struktur och fast resursfördelning för naturvårdsarbetet” i dessa miljöer. Har det blivit bättre på den punkten sedan dess?
– Delvis. Det har tyvärr inte skett någon samordning mellan de som ansvarar för de här miljöerna, som har så mycket gemensamt, men Trafikverket har numera konkret miljöarbete med specifika mål för artrika vägkanter och järnvägar.

Möjligen är det lite ironiskt att de här markerna är så artrika just för att de ständigt störs eller ändras. Man slår växterna, sprutar roundup, dumpar grus eller sand över dem och gör det så pass regelbundet att det inte hinner växa upp någon sly eller granar. Det finns gamla järnvägsstationer i Sverige som skötts på det här viset i över hundra år och som idag har en hög koncentration av rödlistade arter. Växterna och insekterna som trivs i de här markerna är experter på att hitta lämpliga platser, växa ett tag och sedan hitta nya områden.

Sädesärlor trivs också i ruderatmark. Foto: Johan Lind 

De här markerna är dessutom väl utbredda. Enbart de svenska bilvägarna utgör 60 000 mil. Lägg sedan till järnvägar, hamnar, flygplatser och kraftledningsgator. Sammanlagt rör det sig om enorma ytor,

På sina håll har det nu inletts arbeten med att öka den biologiska mångfalden i exempelvis vägrenar. Magnus Stenmark menar dock att den stora potentialen finns i områdena där ingen hänsyn tas idag.
– Min inställning är att de stora värderna är de som inte är erkända och som finns exempelvis längs de 60 000 milen bilvägar. Delarna där det tas extra hänsyn är så små att de inte utgör så stor del av helheten. Det potentiella värdet ligger i att sköta de stora ytorna så att de gynnar en större biologisk mångfald.

Getväppling med blå jungfruslända. Foto: OhWeh, CC BY-SA 2.5,

Med rätt utbildning och ökat intresse hos entreprenörerna skulle man kunna göra biologiska vinster på stora sträckor. Som exempel nämner Magnus Stenmark att man kan lära ut skillnaden mellan lågväxande och högväxande växter så att entreprenörerna kan spara de lågväxande, som inte kommer bli så höga att de blir ett problem. Det kan också vara bra att känna igen nektar- och pollenproducerande växter som lockar till sig pollinatörer. Exempelvis getväppling, harklöver, liten blåklocka och rotfibbla. 

– Kan man höja utbildningsnivån, öka hänsynen och få entreprenörer att ha rätt tänk så behöver det inte bli så kostsamt. Vet man till exempel hur en nattviol ser ut eller hur man gynnar örtflora så kan det ge stora effekter och då har vi vunnit enormt mycket i biologisk mångfald, säger Magnus Stenmark.

Det finns flera intressanta aspekter kring de här miljöerna. Dels lockar de till sig arter som är ovanliga eller helt saknas i det omkringliggande landskapet. Smällvedel, fältgentiana, svartpälsbi, storfibblebi och klöversobermal är exempel på arter som förekommer lokalt längs vägkanter, men är mycket ovanliga i det omkringliggande landskapet. Dessutom påminner biotoperna om både torra naturliga fodermarker inom odlingslandskapet och kustnära karga strandängar vilket gör att arter från dessa miljöer kan leva även längs vägrenar och järnvägar.

Att växa och leva precis intill infrastruktur innebär också hjälp med att sprida sig genom att ”lifta” på bilar, lastbilar eller tåg. Dessutom sträcker sig vägrenar ofta väldigt långt vilket ytterligare underlättar för spridningen. Ett mindre angenämt exempel på en växt som använt den här metoden för att spridas är lupiner.

Grön sandjägare – en fascinerande rovinsekt som jagar byten i grustag och sandbankar. Foto: Johan Lind 

Förutom växter som blåeld, skogsklocka och fibblor trivs även många insekter i stationsmiljöer och längs vägar. Faktum är att dessa miljöer är hemvist för hundratal insektsarter framför allt bland insektsgrupperna gaddsteklar, skalbaggar, halvvingar och dagfjärilar.

– Jag hoppas att man kan se det gemensamma i de här miljöerna och att större uppmärksamhet och förståelse för miljöernas betydelse gör att de också får bättre förutsättningar för att gynna den biologiska mångfalden.


Natursidan.se har beviljats stöd av Forskningsrådet Formas genom Erik Hanssons, Johan Linds och Marie Mattssons projekt ”Forskning om natur för alla”. Det här är en artikel inom detta projekt. Läs alla våra artiklar i serien via den här länken.

Erik (3399 Posts)

Chefredaktör och grundare av Natursidan.se. Stötta vårt arbete – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!