Bok om signalarter i skog – ett viktigt verktyg för att skydda natur

Några av arterna från boken ”Fältflora över signalarter i skog” av Lars Salomon.

Med Fältflora över signalarter i skog” i din hand kan du enkelt bedöma om en skog är en skyddsvärd så kallad nyckelbiotop eller om det är en relativt artfattig skog. Lars Salomon skrev boken i ”ren frustration” över hur dagens skogslandskap ser ut. 

• OBS! Längre ner i artikeln finns 15 exempel på signalarter att hålla utkik efter.

Lars Salomon har varit naturintresserad sedan barnsben och fick sitt första mikroskop vid 6 års ålder. Sedan dess har han varit fascinerad av naturen och inte minst mindre organismer. Han är marinbiolog i grunden och har även utbildat sig i bevarandebiologi och botanik. Lavar är förvisso huvudintresset men Lars Salomon är även aktiv floraväktare och kunnig inom bland annat botanik, svampar och mossor.

Varför blev det då en bok om signalarter?
– Jag har varit ute och inventerat väldigt mycket på fritiden i just skog senaste åren och har stört mig ett tag på att det inte finns någon tillgänglig litteratur. Så boken skrevs i princip av ren frustration. Med tanke på hur det ser ut i Sveriges skogar så krävs ju stora insatser för att vi ska kunna bevara den biologiska mångfald som naturskogarna hyser. Dagens fragmenterade skogslandskap är ju oerhört problematiskt för många svårspridda och krävande arter och en del kommer sannolikt att försvinna på sikt om vi inte ser några dramatiska förbättringar.

LÄS ÄVEN: • Vår guide till lavar – luftens kvalitetsmätare

Signalart är ett begrepp som används flitigt inom naturvården. Det är helt enkelt arter som signalerar att miljön är rik på många andra, ofta krävande, arter. Eftersom signalarter ofta är lätta att hitta, sällan är svåra att identifiera och ska vara relativt vanliga i rätt miljöer är det med lite kunskap enkelt att bedöma om en skog har höga naturvärden. Signalarter är nämligen som olyckor – de kommer sällan ensamma. Har du hittat en signalart är chansen väldigt stor att samma skog rymmer fler. 

Här under följer 15 exempel på signalarter från boken ”Fältflora över signalarter i skog”, som totalt innehåller 219 arter. Tänk på att en signalart inte alltid har samma värde i hela sitt utbredningsområde eller i alla typer av biotoper. Högt signalvärde i norr behöver inte betyda att arten har något signalvärde alls i söder.

5 SIGNALARTER – KÄRLVÄXTER

Blåsippa (Hepatica nobilis) [Fridlyst]
5–15 cm hög ranunkelväxt. Karakteristiskt treflikiga, läderartade blad. Blommar i april-maj med 1,5-2,5 cm breda blommor med 6–7 blå blad. Blåsippan förekommer från Skåne till södra Norrland, mest frekvent i södra Sverige. Vanligen på frisk näringsrik mark i lövskog, hagmark och i ängsgranskogar på kalkrik mark. Förväxlingsarter: saknas.
Foto: Lars Salomon

Mosippa (Pulsatilla vernalis) [EN] [Fridlyst]
5–15 cm hög ranunkelväxt. Övervintrande, läderartade, parflikiga rosettblad. Stor ensam blomma i toppen av stjälken. Blomman med vit insida och rödviolett, luden utsida. Nöt hårig med kvarsittande, ca 4 cm långt stift. Blommar april-juni. På sandig, mager mark. Hedtallskog, ljungrik betesmark och rullstensåsar. Skåne till Jämtland.
Förväxlingsarter: andra arter i släktet (backsippor). De har dock alla violetta blommor.
Foto: Lars Salomon

Gräsull (Eriophorum latifolium)
20-70 cm högt halvgräs. Stjälk nertill trubbigt trekantig. Blad 3–8 mm breda, platta med kort trekantig spets. Stödblad längre än ax. 5-10 ax på sträva skaft. Axfjäll med en nerv och smal hinnkant. Borst ca 2,5 cm. Ståndarknappar 1,5-2 mm. Blommar maj-juni. Sällsynt på våt mark som källmyrar, fuktängar och diken i hela Sverige.
Förväxlingsarter: ängsull (släta, plattade axskaft, 3–7 ax), kärrull (smala trekantiga blad och 2–4 ax).
Foto: Lars Salomon

Kambräken (Blechnum spicant) [Fridlyst]
10-75 cm hög städsegrön (behåller bladen året om) kambräkenväxt. Sterila blad är läderartade, mörkgröna och glänsande. Fertila blad som växer innanför de sterila är upprätta och smalflikiga, de vissnar ner efter sporspridning. Juli-september. Växer på frisk-fuktig, oftast mager och kalkfattig mark. I fuktskogar, hedar, rasbranter. Hela landet.
Förväxlingsarter: kambräken har mycket karakteristiska blad och är lätt att skilja från andra ormbunkar.
Foto: Lars Salomon

Ormbär (Paris quadrifolia)
10-35 cm hög nysrotsväxt. 4(-5) brett lansettlika blad i en krans mitt på stjälken. Blad med förgrenade nerver. Blomma ensam, skaftad, med 4 foderblad, 4 smala kronblad, 8 ståndare och 4 stift. Bär blåsvarta. Blommar maj-juni. På frisk-fuktig skuggad mark i sumpskog, lövskog, lundar, raviner i hela landet.
Förväxlingsarter: saknas.
Foto: Lars Salomon

5 SIGNALARTER – MOSSOR

Grov fjädermossa (Neckera crispa)
En glänsande och elegant bladmossa som gör skäl för sitt namn. Skotten är upp till 10 cm långa, utstående, plymlika, med tätt sittande våglikt krusiga blad. Blad asymmetriskt tunglika med kort spets. Sporkapslar sällsynt förekommande. På skuggade platser på lodräta klippor eller grova ädellövträd, gärna bok och ek. Från Skåne till Ångermanland.
Förväxlingsarter: aspfjädermossa, nordlig fjädermossa.
Foto: Lars Salomon

Purpurmylia (Mylia taylorii)
Stor bladlevermossa som går i grönt och purpurrött. Blad runda, utspärrade och mycket karakteristiskt böjda. Bladens celler är märkvärdigt stora och syns med en vanlig fältlupp. Arten bildar upp till 10 cm höga tuvor på klippor, stenar och lågor. I skuggade biotoper med jämnt hög luftfuktighet, ex. raviner och vid branter. I västra halvan av landet från Skåne till Lappland.
Förväxlingsarter: saknas, purpurmylia har ett mycket karakteristisk utseende. Foto: Lars Salomon

Slät rutlungmossa (Conocephalum conicum)
En kraftigt grön bållevermossa med ett tydligt rutnät på ovansidan. I mitten på varje ruta finns en luftpor som syns som en liten ljus prick. Bålen har en starkt aromatisk doft. Växer på blöt jord eller sten. Ofta på källpåverkad mark vid bäckar, sumpskogar, branter och raviner. Skåne till Lappland, vanligast i södra landet.
Förväxlingsarter: Det tydliga rutnätet gör att det i princip saknas.
Foto: Lars Salomon

Skogstrappmossa (Anastrophyllum michauxii) [NT]
Gulgrön till gulbrun, medelstor styv bladlevermossa. Stam krypande. Blad tvåflikade med spetsig inskärning, sidoställda och bildar en ficklik fördjupning vid stamfästet. Svepen vanliga och lätt synliga som påslika bildningar vid skottspetsarna. Groddkorn ovanliga, mörkt röda. Vanligen på murken ved, oftast grova granlågor. I sydvästra Sverige även på klippor. Huvudsakligen Skåne till Jämtland.
Förväxlingsarter: blocktrappmossa, liten trappmossa
Foto: Lars Salomon

Vågig sidenmossa (Plagiothecium undulatum)
En stor mattbildande, ljus- grön bladmossa. Skott 3–10 cm långa, plattade, oftast ogrenade. Blad avlångt äggrunda, något kupade, kraftigt tvärvågiga. Sporkapslar sällsynta. Mossan växer på jord och klippor. Oftast i frisk till fuktig skogsmark, gärna i sluten skog med hög luftfuktighet, mindre krävande i sydvästra Sverige. Skåne till Ångerman- land.
Förväxlingsarter: saknas.
Foto: Lars Salomon

 

5 SIGNALARTER – LAVAR

Bokvårtlav (Pyrenula nitida) [NT]
Skorplav med glänsande grön till olivbrun bål och ljusa pseudocypheller. Svarta välvda (halvklotformade) perithecier som är 0,5-1,5 mm breda. Bokvårtlav är en bokskogsart som växer i gamla skogar med god kontinuitet. Den föredrar skugga och hög luftfuktighet. Gamla bokträd med slät bark utgör huvudsubstratet men fynd har även gjorts på andra trädslag. Södra Sverige.
Förväxlingsarter: grå punktlav, askvårtlav, barkporina.
Foto: Lars Salomon

Gytterlav (Protopannaria pezizoides)
Grå till brun skorpformad bladlav som i väta blir mörkt blågrön. I förstoring kan man se att bålen består av överlappande 0,1-0,5 mm stora fjäll. Arten är alltid rikligt fertil med 1–2 mm breda, rödbruna apothecier som har tjock, ojämn, nästan grynig ljus kant. På bark av mossiga, gamla lövträd, klippor eller direkt på marken. Oftast i skuggade, fuktiga och relativt orörda miljöer. Småland till Lappland.
Förväxlingsarter: fjällig gytterlav.
Foto: Lars Salomon

Långskägg (Usnea longissima) [VU]
Ljust gulgrön till grågrön hänglav som kan bli flera meter lång. Bålen är ogrenad till sparsamt förgrenad och huvudgrenarna saknar bark. Arten är knuten till gran och växer vanligen på döda grenar upp till några meters höjd från marken. Den hittas mest frekvent i naturskogsartad granskog i nordvända branter och i närheten av myrar. Värmland till Västerbotten.
Förväxlingsarter: Skägglav som ibland kan vara relativt ogrenad.
Foto: Lars Salomon

Lunglav (Lobaria pulmonaria) [NT]
Bladlav med djupt inskurna och kantiga lober. Bålen är gropig med ett nätmönster av åsar som täcks av soral eller isidier. I torrt tillstånd brun-grågrön och glänsande. I väta intensivt grön. Undersidan är ljusbrunt luden med kala ljusa bucklor. Ibland fertil med rödaktiga apothecier. Den växer på lövträd, ibland på klippor och gran, ofta med hög och jämn luftfuktighet och lång skoglig kontinuitet. Hela landet.
Förväxlingsarter: skrovellav.
Foto: Lars Salomon

Varglav (Letharia vulpina) [NT]
En intensivt gul till gulgrön busklav. Bålen upp till 15 cm lång, rikt förgrenad och täckt av små isidier och soral. Apothecier mycket sällsynta. Varglav växer huvudsakligen på gammal, torr och hård tallved i öppna, ljusexponerade miljöer. Vanligen hittar man den på torrakor och högstubbar i myrområden, ibland också gles tallskog. Ibland hittas den också på andra substrat som t.ex. gran och björk. Södra och mellersta Norrland.
Förväxlingsarter: saknas.
Foto: Lars Salomon

”Fältflora över signalarter i skog” innehåller 219 signalarter som kan vara bra att känna till och har även med förklaringar om olika begrepp som förekommer i beskrivningarna. Boken kostar ungefär 150 kronor och kan köpas via BoD.se eller Adlibris.

Erik (3795 Posts)

Chefredaktör och grundare av Natursidan.se. Stötta vårt arbete – ge bidrag via bankgiro (5114-2529, företagsnamn Level 7) eller Swish (0730-385 185). Tack!